Blogginlägg

Maj 2020 på Håkans Pop

Mats Ronander på karantärnkonsert i Malmö.

UNDER MAJ AVSLUTADES TRADITIONSENLIGT den senaste säsongen på Håkans Pop. Då nådde vi exempelvis nummer ett i följetongen om 00-talets bästa album, de absolut sista intervjuerna i serien av gamla intervjuer publicerades och de två sista skivorna med enbart coverinnehåll presenterades. Dessutom fick jag under månaden det tråkiga beskedet att två betydelsefulla artister i pop- och rockbranschen hade gått bort. Recenserade också några nya skivor och uppmärksammade tre karantänkonserter.
   Listan på 00-talets bästa skivor, enligt min smak, har pågått sedan augusti förra året och gick under maj i mål. Då kunde jag avslöja de två översta placeringarna på min 36 album långa rangordnade och det blev Ulf Lundell (#2) och Sweet Chariots (#1).
   Den sista återpublicerade intervjun blev mycket naturligt Mats Ronander i en intervju från 1994 och de avslutande skivorna i den senaste säsongens serie om coverskivorna hade gjorts av Ebba Forsberg och Rumer.
   Två på varsitt sätt mäktiga artister gick bort under maj 2020, Little Richard och Moon Martin (se vänster).
   Utan riktiga konserter att besöka recenserade jag under maj tre karantärkonserter med Richard Lindgren, Mats Ronander och Mathilda Wahlstedt.
   Sedan inledde jag den långa känsloladdade sommarserien med bilder från fotografen och min gode vän Anders Erkmans arkiv. Varje dag under hela sommaren kommer ett nytt fotografi taget av Anders att pryda en sida på Håkans Pop.

UNDER MAJ RECENSERADE JAG TVÅ NYA aktuella skivor, Håkan Hellström och Greg Copeland, men lyssnade på så många fler.
   Den inofficiella tävlingen om månadens bästa album stod länge och vägde mellan Jason Isbell och Steve Earle men det visade sig att Greg Copeland (höger) i slutet på månaden tog hem det priset.
   Redan 2013 fanns Jason Isbell med på min årsbästalista, det upprepades 2017 och nu ligger hans nya ”Reunions”, inspelad tillsammans med kompbandet The 400 unit, nära till hands att hamna på årets lista. I en sedvanligt blandad kompott på en hög kvalitativ nivå har jag främst fastnat för låtarna ”Dreamsicle”, den Dire Straits-klingande ”Running with our eyes closed”, den lite rockigare ”Be afraid” och ”It gets easier” (om Isbells gamla alkoholproblem).
   På senare skivor har Steve Earle utvecklats till en ganska robust och inte fullt så personlig rockartist. På ”Ghosts of West Virginia” har han tonat ned det musikaliska uttrycket, blivit stundtals akustisk och till stor del siktat in sig på folkmusik. Någon jämförde honom med Woody Guthrie och jag är böjd att hålla med.
   Den duktige trombonisten Viktor Brobacke (Moneybrother och Håkan Hellström) har solodebuterat med minialbumet ”Vuxna barn” och gjort det på ett mycket lovande sätt. Personlig pop på svenska med trixiga melodier och udda texter.
   Tänk att varje gång Mauro Scocco ger ut en ny skiva väntar jag mig så mycket mer än han brukar kunna leverera. Så många kvalificerade låtar han har skänkt bort till andra artister har höjt mina förväntningar på hans egna skivor. Men jag har i vanlig ordning svårt att ta till mig nya albumet ”Den stora glömskan”, en slags schlagerinspirerad pop eller discofierad musik där jag har svårt att hitta det personliga tilltalet.
   Nyheten att ett album med Philip Rambow, "Americana underscores", släppts tidigare i vår nådde mig under maj och nyfikenheten rasade i höjden. Han var en av många pubrockprofiler, framförallt som ledare i The Winkies, under 70-talet. Men nya skivan är trots allt en liten besvikelse, sju egna låtar som alla är instrumentala och jag saknar röst och ren personligt.

/ Håkan

Janne Lennell 3/06: Avundsjuk på att du har Kjells album...vill ha :)..men grattis till dig!...

Peter 31/05: Nu var det väl så att Tony Bourge var gitarrist och Phillips var trumslagare? ...

Johan S 13/05: Det här blir en resa i min smak! Underbart! Har lyssnat på Linda otroligt myc...

Björn 11/05: There are 2 Kinds of Men in This World…Those who have a crush on Linda Ronstad...

Björn 11/05: Tack för den, som Magnus brukade säga efter avslutad låt. Ett nöje att få t...

Niclas 4/05: Hej Håkan, Farsan visade mig Pugh på tidigt 2000-tal då var jag blott en ...

Björn 3/04: Lite räknefel, det är självklart 40 år mellan 1980 och 2020, inte bara Billy...

Björn 3/04: Blir både glad och sorgsen, när jag läser #11. Magnus, saknad men aldrig glö...

Jan Lennell 30/03: John Hiatt! En klar favorit. Tycker albumet "Warming up to the ice age" håller ...

Claes Janson 20/03: Hej Håkan! Kul att läsa om Baltik. Jag ska snart ta farväl av min 4 år äld...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.