Blogginlägg från juni, 2020

Göran Samuelsson i Västra Ämtervik

GÖRAN SAMUELSSON
Gamla Landsvägen, Västra Ämtervik 26 juni 2020
Konsertlängd: ca 58 min
Min plats: Live, datorn hemmavid.
https://www.facebook.com/goransamuelssonartist/videos/1476581665857909/

MED EN SNYGG INRAMNING I DEN EGNA ladan på sin tomt vid Gamla Landsvägen i Västra Ämtervik välkomnade oss Göran Samuelsson med sitt för kvällen förstärkta band till en releasekonsert med anledning av det dagsaktuella albumet ”TupilaK”. Utan möjlighet att presentera nya skivan för en vanlig konsertpublik blev det, som många andra i dessa märkliga tider, en streamad konsert på nätet.
   Det blev för min egen del en perfekt uppvisning med enbart aktuellt material. Ingen nostalgi, inga gamla upprepningar men ett sedvanligt njutbart framträdande på närmare en timme. Ljudet var kanske i snällaste laget men de fjäderlätta arrangemangen, det nya materialets genomgående styrka och Görans mellansnack eliminerade effektivt alla små tekniska skavanker. Ty miljön i Görans lada var ju andlöst vacker. Underbar ljussättning med springor i ladugårdsväggen som skvallrade om ren och skär verklighet. Och på scenen en sångare med band som vet att utnyttja de små musikaliska gesterna med bravur.
   Görans band var tillfälligt förstärkta med några lokala berömdheter, Magnus Stinnerbom, gitarr/mandolin, och Niklas Bertilsson, trummor/percussion, som förstärkte den musikaliska elegansen som alltid är så framträdande hos det vanliga kompet. Gitarristen Bengan Blomgren, basisten Nikke Ström, pianisten/dragspelaren Bengt Bygren och trummisen Dan Magnusson fick nu chansen att visa upp sitt kunnande på samtliga låtar utom en.
   Helt enligt mallen för releasekonsert spelade Göran och Co samtliga låtar från nya albumet i rätt ordning från första till sista låt. I konventionella konserter väljer man alltid bort några låtar från senaste skivan, som kanske inte passar in i konsertkonceptet, men under fredagskvällens konserttimme fanns det inga tvivel på att alla nya låtar passade in i livekonceptet. Därför blev det i fredagskväll inte överraskande en underbart levande repris på det genomgående lågmälda albumet vars positiva sidor växer för varje dag.
   Efter nästan en timmes speltid, inklusive sedvanligt underhållande mellansnack, fick Göran och bandet möjlighet att ta ut svängarna, både i arrangemang och volym, på en än mer fysisk version i reprisen av ”Berget”. En fin och naturlig final på en underbar releasekonsert.

Levande
Nattljus
Berget
Tankarna går
Vildros
Stora darren
Rummelhonung
Låtsasvärld
Skimmer
Spindeltråd

Extralåt
Berget



/ Håkan

”TupilaK”

GÖRAN SAMUELSSON
TupilaK
(Fergus Record)

INTRODUKTIONEN TILL GÖRAN SAMUELSSONS nya album, som släpps idag, förvirrar lite. Titeln och omslagsbilden, som är hämtad från inuitisk mytologi, befinner sig ursprungligen ganska långt från Görans vanligtvis jordnära och snälla värld i sitt Västra Ämtervik. Figuren på omslaget, tupilaken, blir än mer svåranalyserad när jag i min efterforskning finner att figuren en gång hade magiska krafter som användes för att döda eller skada fiender.
   Men Göran, som vet mer i ämnet efter ett besök på Grönland för länge sedan, har förklarat att när vikingarna kom till Grönland för ännu längre sedan ändrades förutsättningarna och figuren bringar numera lycka och för tur med sig. Så nu rimmar allt i mer logiska termer.
   Nåväl, analys av skivomslagillustrationen ska väl inte sätta hinder i vägen för att vi skivlyssnare ganska omedelbart lär uppfatta det musikaliska och poetiska innehållet på ”TupåilaK” som positivt. Välformulerad egen poesi, ibland med hjälp från andra (Leif Nahnfeldt och Bengt Höglind), går hand i hand med samma musikaliska tyngd som har genomsyrat Görans skivor under senare år.
   ”TupilaK” är dock inte arrangemangsmässigt tung eller fylld av temposnabbt material. Många melodier balanserar på kanten till vackert vemod och på hälften av låtarna dekoreras de smakfullt av tre musiker vi känner igen i sammanhanget sedan många år tillbaka, gitarristen Bengan Blomgren, basisten Nikke Ström och pianisten Bengt Bygren. Musiker som kan den ibland svåra konsten att spela uttrycksfullt och lågmält på samma gång. Och får här oanat utrymme som de inte behöver...
   Om första kontakten med nya skivan rimmade lite illa med Görans annars så jordnära och vänliga framtoning blir det musikaliskt genast uppenbart att Göran Samuelsson har gjort ännu ett genomgående lyckat album i den långa raden av lyckade album. Välbekant och genomarbetat men också med en nyladdad poetisk bössa som stundtals levererar några vassa formuleringar som slår hårt mot nutidens galenskaper.
   På skivans äldsta låt, ”Låtsasvärld” som skrevs samma dag som Donald Trump blev president, förutsåg Göran exempelvis den kommande katastrofen med textrader som ”När dårskap når till makten är väl ändå botten nådd”. I en annan av skivans iögonfallande låtar, ”Rummelhonung”, hamnar Göran i en pistolduell(!) med Trump. Fem generösa verser i en Bob Dylan-lång (6:52) låt som avslöjar att Göran Samuelsson även hämtat influenser från det stora landet i väst. Det smygande taktfasta kompet i ovannämnda ”Låtsasvärld” är som taget från Johnny Cashs miljö.

GÖRANS 16:E ALBUM HAR VÄXT FRAM under fyra år med en ganska vag framförhållning där låtskrivande och inspelningar har gjorts utan något direkt storslaget mål. Några låtar har under tiden släppts som fristående singlar som när de här kommer ut i det stora sammanhanget blomstrar och tillsammans med nyskrivet blir en uppenbar och homogen helhet. Kanske är det ett perfekt tillvägagångssätt när det blir stundens kreativitet som styr albumet och inte är ett helt projektarbete med strikta ramar.
   De spridda inspelningarna har gjorts på många platser, Göteborg, Tjörn, Åmål och hos grannen i Östra Ämtervik, men har inte påverkat helheten det minsta. Däremot har det musikaliska tonfallet vidgats när Göran ibland framträder helt ensam, några låtar med bara Bygren på dragspel eller när Magnus Stinnerbom på två låtar ackompanjerar på fem olika instrument utan att arrangemangen blir alltför utsmyckad.
   Tillsammans med grannen i Östra Ämtervik på andra sidan Fryken (Stinnerbom) har Göran spelat in en helt ny och smakfullt lapsteel-kryddad version av den tolv år gamla ”Stora darren”. En låt som har varit favorit på några av Görans tidigare Packmopedturnéer men nu har fått en helt annan ödmjuk inramning.
   På ”TupilaK” finns en rad andra höjdpunkter som tillfredsställer under olika förutsättningar. Som när Bengans gitarr i ”Berget” spräcker upp det elegant slipade och förvandlar det traditionellt vispoetiska till något i nutid.
   Även den så pass stillastående ”Tankarna går”, jag vägrar beskriva den som monoton, blir vackert utsmyckad med Dylan-orgel, Bengans gitarr och en reciterad sekvens.
   Sedan är det målfoto om det är ”Nattljus” eller ”Vildros” som kommer bli kvar längst i mina öron.
   ”TupilaK” släpps alltså idag men jag fick skivan i min hand för drygt en vecka sedan. I konkurrens med dagsaktuella Dylans nya ”Rough and rowdy ways” och Neil Youngs nygamla inspelningar på ”Homegrown” valde jag tveklöst Göran Samuelssons senaste album som den helgens och kommande veckans favorit.

/ Håkan

Richard Lindgren på Rådmansgatan, Malmö

”For the sake of the song”
RICHARD LINDGREN
Rådmansgatan, Malmö 18 juni 2020
Konsertlängd: 45 min
Min plats: Hemma på min frus padda.
https://m.facebook.com/story.php?story_fbid=285496529476746&id=122256464465173

ROOTSY MUSICS STREAMADE SINGER/songwriter-baserade konsertserie har under våren bjudit på en rad konserter. Under titeln ”For the sake of the song” har många, främst amerikanska artister, uppträtt under mer eller mindre återhållsamma former men på torsdagskvällen blev det den svenska Rootsy-artisten Richard Lindgrens tur att visa upp sig i sitt allra mest intima format. Sittande hemma i soffan, med den somriga stråhatten på huvudet och en akustisk gitarr i händerna framför kameror och mikrofon.
   I snart tio år tid har jag följt Richard regelbundet men den här våren har jag paradoxalt nog upplevt honom ”live” oftare än tidigare. Det började i slutet på januari när han tillsammans med sitt kompband Grand Jubilee uppträde live på riktigt på Folk o Rock i sin hemstad Malmö. Det har följts senare med några så kallade karantängig på nätet, från både Folk o Rock och KB i samma stad. Nu var det alltså dags för en konsert i den enkelt avskalade och långsamt anspråkslösa formen med en repertoar, i Richards sedvanliga stil, som inte var riktigt spikad från start.
   Åtta låtar på 45 minuter blev till en konsert som bjöd på både nytt och gammalt. Richard påstod att han hade 45 låtar att välja från och valde till slut sju utmärkta exempel från sin breda repertoar. När jag efter tre låtar fick känslan att det borde inte vara läge för nya opublicerade låtar drog Richard till med två smakprov, ”A walk in the dark” och ”Big fat nothing”, från komande albumet ”Grand jubilee”.
   Och efter en Bob Dylan-cover, dagen till ära (han släpper nytt album i morgon), avslutades kvällens lilla samkväm med den ypperligt vackra ”Mi corazon”, också en ny outgiven låt, där han fick sånghjälp av Yvette Eklund, Malmös nya sjungande stjärnskott.

FOTNOT: Det är inte lått att i efterhand hitta de här Rootsy Music-initierade Facebook-konserterna. Men till slut hittade jag länken (se ovan) och nu kan alla återvända till denna lilla pärla i konsertserien hur många gånger som helst.

If only she came walking by
Mescal Mae
Five pints and a wink from Gwendolyn
A walk in the dark
Big fat nothing
Dunce's cap
She belongs to me
Mi corazon

/ Håkan

Jag vet vad som hände 28 februari 1986

EFTER EN LÅNG, LÅNG ONSDAGSFÖRMIDDAG, som skulle fyllas av förklaringar och klargöranden, rann allt ut i sanden och jag kunde återvända till den kära gamla slutsatsen ”att tro är att inte veta”. Inga tydliga motiv, inget mordvapen och inga uppenbara bevis. Men jag vet vad som hände den där ödesdigra fredagskvällen 28 februari 1986. Inte i Stockholm och inte i korsningen Sveavägen/Tunnelgatan men i Örebro på Rockmagasinet.
   Ungefär samtidigt som Olof Palme så tragiskt mördades, runt 23:20, avslutade Eldkvarn sin konsert på ett välfyllt Rockmagasinet. Det var en konsertkväll som hade inletts med duon Kajsa Grytt & Malena Jönsson och i finalen kom Kajsa in (se bild nedan) och förstärkte Eldkvarn-bandet.
   Eldkvarn hade precis släppt sitt comebackalbum ”Utanför lagen” och skulle därmed göra en storstilad återkomst i svensk musikbransch under de närmaste åren med starka album som ”Himmelska dagar” (1987) och ”Kungarna från Broadway” (1988). Och jag minns den här konserten som en väldigt lyckad upplevelse.
   Av en ren händelse, och faktiskt helt slumpmässigt, publicerade jag i måndags en Anders Erkman-bild från ovannämnda konsert. Nej, det var inte jag som recenserade den konserten men Anders levererade i vanlig ordning livebilder från tillställningen (se nedan).
   När jag intervjuade Plura några dagar innan jul 2003 hade han ett starkt och tydligt minne från just den kvällen:
   - Vi hade spelat på Rockmagasinet i februari 1986, kom tillbaka till Hotell Continental och fick höra av receptionisten att Olof Palme hade mördats. Det var så sorgligt. Vi satt upp hela natten och ville ställa in nästa spelning i Växjö. Det gick dessvärre inte men vi fick i alla fall till stånd en tyst minut på discot.
   - Ett annat muntrare minne från det Örebrobesöket är att vår dåvarande trummis Smolle (Peter Smoliansky) köpte en liten vit mus i Örebro som han döpte till Plura. Sen försvann musen nånstans på hotellet…
   När jag efter den lyckade konsertkvällen kom hem satte jag på nattradion (som jag aldrig annars gjorde...), musiken bröts och 01:10 meddelades att Olof Palme var död.









Alla bilder: Anders Erkman

/ Håkan

Sommaren 2020: Bilder som väcker minnen

SOMMARSÄSONGEN 2020 PÅ HÅKANS POP rullar på. Inga livs levande konserter, några streamade ögonblick som tröst och när tillfälle gives blir det en och annan konventionell skivrecension. Det är i stort sett planeringen för sommaren innan augusti kommer och en ny fullmatad Håkans Pop-säsong utlovas.
   Under tiden genomför jag, varje dag på Håkans Pop, ett känslomässigt kärleksprojekt till minnet av min fotograferande vän Anders Erkman som tragiskt avled i våras. Fantastiska bilder som väcker så många fantastiska minnen. Mer än jag någonsin kunde ana när jag i april gjorde mitt urval från Anders på många sätt rika arkiv av fina fotografier.
   Jag inledde serien med Anders Erkman-bilder 13 maj och redan efter några veckor har jag nästan varje dag översvallats av ljuva minnen från mitt långa liv som recensent och konsertbesökare. Ni ser ovanför ett urval av bilder som har varit publicerade, med bland annat Anders Erkman-favoriter som Richard Lindgren, Paul McCartney, Magnus Lindberg, Ulf Lundell, Mats Ronander och Van Morrison, och varje morgon fram till 11 augusti kommer jag lägga ut en ny unik bild på Håkans Pop. Som tveklöst kommer väcka ännu fler vackra minnen.

Välkommen till en sommar fylld med vackra fotografiminnen!

/ Håkan

”En skånsk hyllning av Bob Dylan”

Andi Almquist och Richard Lindgren ger järnet i en avslutande intensiv version av ”Like a rolling stone”.


”En skånsk hyllning av Bob Dylan”
MIKAEL WIEHE/RICHARD LINDGREN & GRAND JUBILEE/THOMAS WIEHE/FERNE/ANDI ALMQUIST/
Kulturbolaget, Malmö 6 juni 2020
Konsertlängd: 60 min
Min plats: tv:n hemmavid
https://www.youtube.com/watch?v=_7ld3V_O8Ow (efter 12 minuter)

DET ÄR FAKTISKT ANDRA GÅNGEN som jag upplever en Bob Dylan-hyllningskväll på Kulturbolaget i Malmö. Förra gången, 2012, var jag där fysiskt men den här gången blev det i streamad form på nätet. Men de båda kvällarna hade två artister gemensamt, Mikael Wiehe och Richard Lindgren. Två rejält Dylan-älskande svenska artister som tolkar idolens låtar på två helt olika sätt. Richard sjunger låtarna på originalspråket, till rockigt komp, medan Mikael tolkar låtarna på svenska i en lugnare musikalisk inramning.
   Richard hade med sig sitt kompband Grand Jubilee, för kvällen förstärkta med gitarristen Pelle Jernryd, som även kompade kvällens övriga artister. Jernryds närvaro fick ordinarie Grand Jubilee-gitarristen Jocke Svensson att huvudsakligen spela en mer tillbakadragen roll som kompgitarrist men bandet är en tajt enhet som växer varje gång jag ser bandet live. Eller som Andi Almquist uttryckte det lite senare på konserten: ”Ett sånt jävla bra band”!
   Starten på kvällens var ingen kommersiell flört med den breda publiken när Richard och bandet drog igång med ”Things have changed” i en fysiskt laddad attack. Det fortsatte på en underbart tolkad ”Positively 4th street” med Jernryd på lap steel.
   Det var lite vingligt ljud på utsändningen från Kulturbolaget på lördagskvällen, mellansnack som nästan försvann, men det var inte svårt att uppfatta Pelle Jernryds skicklighet på diverse gitarrinstrument. På Mikael Wiehes översättning av ”Mr tambourine man”, hämtad från det senaste samarbetet med Ebba Forsberg, spelade Jernryd en härligt popinfluerad Rickenbacker.
   Det var länge sedan jag såg Thomas Wiehe i offentligt sammanhang och hade nog glömt hans speciellt personliga röst som här fick fritt spelrum i en väldigt udda Dylan-låt, den folkmusikklingande ”Restless farewell”, där han fick hjälp av sin dotter Naomi.
   Ferne (Lars Fernebring) är också en ganska udda skånsk profil men är ändå känd för sina Dylan-tolkningar. Här fick han framföra sin svenska tolkning av ”Don't think twice, it's alright”.
   Andi Almquist bjöd på några personligt färgade tolkningar på originalspråket innan bröderna Wiehe och Naomi tillsammans framförde en av Mikael Wiehes mest kända Dylan-översättningar, ”Sakta lägger båten ut från land”.
   Kvällens final blev en intensivt häftig version av kanske kvällens mest kända låt, ”Like a rolling stone”, där de gamla kamraterna Richard Lindgren och Andi Almquist skrek i munnen på varandra där ingen social distansering förekom alls.


RICHARD LINDGREN: Things have changed
RICHARD LINDGREN: Positiviely 4th street
MIKAEL WIEHE: Tamburinman
MIKAEL WIEHE: Förevigt ung
THOMAS & NAOMI WIEHE: Restless farewell
FERNE & THOMAS WIEHE: Men va fan, det får gå
ANDI ALMQUIST: Man in the long black coat
ANDI ALMQUIST: Is your love in vain?
MIKAEL, THOMAS & NAOMI WIEHE: Sakta lägger båten ut från land
RICHARD LINDGREN & ANDI ALMQUIST: Like a rolling stone

/ Håkan

Maj 2020 på Håkans Pop

Mats Ronander på karantärnkonsert i Malmö.

UNDER MAJ AVSLUTADES TRADITIONSENLIGT den senaste säsongen på Håkans Pop. Då nådde vi exempelvis nummer ett i följetongen om 00-talets bästa album, de absolut sista intervjuerna i serien av gamla intervjuer publicerades och de två sista skivorna med enbart coverinnehåll presenterades. Dessutom fick jag under månaden det tråkiga beskedet att två betydelsefulla artister i pop- och rockbranschen hade gått bort. Recenserade också några nya skivor och uppmärksammade tre karantänkonserter.
   Listan på 00-talets bästa skivor, enligt min smak, har pågått sedan augusti förra året och gick under maj i mål. Då kunde jag avslöja de två översta placeringarna på min 36 album långa rangordnade och det blev Ulf Lundell (#2) och Sweet Chariots (#1).
   Den sista återpublicerade intervjun blev mycket naturligt Mats Ronander i en intervju från 1994 och de avslutande skivorna i den senaste säsongens serie om coverskivorna hade gjorts av Ebba Forsberg och Rumer.
   Två på varsitt sätt mäktiga artister gick bort under maj 2020, Little Richard och Moon Martin (se vänster).
   Utan riktiga konserter att besöka recenserade jag under maj tre karantärkonserter med Richard Lindgren, Mats Ronander och Mathilda Wahlstedt.
   Sedan inledde jag den långa känsloladdade sommarserien med bilder från fotografen och min gode vän Anders Erkmans arkiv. Varje dag under hela sommaren kommer ett nytt fotografi taget av Anders att pryda en sida på Håkans Pop.

UNDER MAJ RECENSERADE JAG TVÅ NYA aktuella skivor, Håkan Hellström och Greg Copeland, men lyssnade på så många fler.
   Den inofficiella tävlingen om månadens bästa album stod länge och vägde mellan Jason Isbell och Steve Earle men det visade sig att Greg Copeland (höger) i slutet på månaden tog hem det priset.
   Redan 2013 fanns Jason Isbell med på min årsbästalista, det upprepades 2017 och nu ligger hans nya ”Reunions”, inspelad tillsammans med kompbandet The 400 unit, nära till hands att hamna på årets lista. I en sedvanligt blandad kompott på en hög kvalitativ nivå har jag främst fastnat för låtarna ”Dreamsicle”, den Dire Straits-klingande ”Running with our eyes closed”, den lite rockigare ”Be afraid” och ”It gets easier” (om Isbells gamla alkoholproblem).
   På senare skivor har Steve Earle utvecklats till en ganska robust och inte fullt så personlig rockartist. På ”Ghosts of West Virginia” har han tonat ned det musikaliska uttrycket, blivit stundtals akustisk och till stor del siktat in sig på folkmusik. Någon jämförde honom med Woody Guthrie och jag är böjd att hålla med.
   Den duktige trombonisten Viktor Brobacke (Moneybrother och Håkan Hellström) har solodebuterat med minialbumet ”Vuxna barn” och gjort det på ett mycket lovande sätt. Personlig pop på svenska med trixiga melodier och udda texter.
   Tänk att varje gång Mauro Scocco ger ut en ny skiva väntar jag mig så mycket mer än han brukar kunna leverera. Så många kvalificerade låtar han har skänkt bort till andra artister har höjt mina förväntningar på hans egna skivor. Men jag har i vanlig ordning svårt att ta till mig nya albumet ”Den stora glömskan”, en slags schlagerinspirerad pop eller discofierad musik där jag har svårt att hitta det personliga tilltalet.
   Nyheten att ett album med Philip Rambow, "Americana underscores", släppts tidigare i vår nådde mig under maj och nyfikenheten rasade i höjden. Han var en av många pubrockprofiler, framförallt som ledare i The Winkies, under 70-talet. Men nya skivan är trots allt en liten besvikelse, sju egna låtar som alla är instrumentala och jag saknar röst och ren personligt.

/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.