Blogginlägg
Rock som inte landar riktigt...
Expressen 20/6 1982.
Toppnamnet på historiens första stora Ullevikonsert 1982 var Rolling Stones. Aktuell skiva var livealbumet "Still life" som precis hade släppts när de på sin Europaturné nådde Göteborg. Bland extramusikerna på scen fanns keyboardkillen Chuck Leavell från Allman Brothers Band som på den här turnén gjorde debut i Stones-sammanhang men han skulle bli en mer eller mindre fast medlem i turnégänget under många år.
Under 1981 och 1982 turnerade förre Gasolin-sångaren Kim Larsen med det amerikanska bandet Jungle Dreams. De gjorde även två album tillsammans och "Sitting on a time bomb" var aktuell i samband med Stones-konserten. Det var för övrigt Jungle Dreams sista konsert tillsammans.
Det rutinerade amerikanska bandet J Geils Band bildades redan 1967 och skivdebuterade 1970. Vid den här tidpunkten 1982 var de hetare än någonsin ty senaste albumet "Freeze frame" (1981) och singeln "Centerfold" hade båda toppat USA-listan.
Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 21/6 1982.
THE ROLLING STONES
J GEILS BAND
KIM LARSEN & JUNGLE DREAMS
Ullevi, Göteborg 19 juni 1982
Rolling Stones har blivit ett offer för sin egen popularitet. De gör förvisso fortfarande gedigen rockmusik där traditionen mycket bygger på kontakten mellan scen och publik. Men den riktigt intima närkontakten med Mick Jagger och det övriga bandet var det nog bara en femtedel av den jättelika massan på Ullevi som hade.
Den stora bläckfiskliknande scenen kompenserade i viss mån och Jaggers personlighet nådde lite längre än i övrigt men Stones blev som oftast en parodi på sig själva och den stora upplevelsen uteblev.
Från öppningslåten "Under my thumb" till extralåten "Satisfaction" var det en mycket förutsägbar konsert. Det var ett duktigt och mycket väloljat turnésällskap som inte hade några svårigheter att fylla dryga två timmar med den bästa av rockmusik.
Inledningen var annars en lite besvikelse och misshandlades till stor del av ett dåligt ljud. Applåderna var så långt mer av vänlighet än av spontan känsla.
Efter en halvtimme blev ljudet bättre och höjdpunkterna infann sig med önskvärt jämna mellanrum.
Mick Jagger var den visuella fixeringen i Stones-showen. Han gjorde ett mycket atletiskt intryck när han sprang, hoppade, dansade, kastade vatten (missförstå mig rätt!) på publiken och naturligtvis sjöng på sitt alldeles egna sätt.
När han hängde på sig gitarren, vilket han gjorde vid ett flertal tillfällen, såg det mer ovant ut. Men han var uppenbart nöjd med situationen i centralt fokus för cirka 55 000 åskådare.
Gitarristerna Ron Wood och Keith Richards är en duo som saknar motstycke inom rockmusiken. Wood gick nonchalant omkring och slängde iväg gitarrsolon till höger och vänster och liknade Keith Richards mer än Keith själv.
Richards verkade vara i strålande form, genuint entusiastisk, cool och en skarp kontrast till Jaggers forcerade föreställning. Dessvärre steg Keith bara fram tillsångmikrofonen vid ett tillfälle, "Little T & A". Han hade naturligtvis inte Jaggers röstresurser men personlighet och känsla betydde så mycket mer.
Bakom dessa tre huvudgestalter stod och satt Bill Wyman och Charlie Watts och solade sig i ett visst ointresse. En tät och fullt funktionsduglig kompsektion men tråkigt för ögat.
Redan hösten 1963 fick pianisten Ian Stewart foten av Stones dåvarande manager men har ändå i alla tider funnits med på turnéer. Tillsammans med ytterligare en klaviaturkille och en saxofonist fyllde Stewart ut det gedigna Stones-soundet på scen.
Listan på låtar man saknade blev naturligtvis lång trots en konsert på över två timmar. De gjorde oväntat många låtar från senare skivor medan publiken gillade de äldre klassikerna allra mest. Av någon, men alldeles bestämd, anledning spelade de samtliga låtarna som finns på gruppens nya liveskiva, "Still life".
"Let's spend the night together" och "You can't always get what you want" (som lyckligtvis kom när ljudet hade blivit bättre) är låtar som alltid kommer att finnas med i Stonesscenrepertoar. Och Temptations-låten "Just my imagination" gjorde de till sin egen och faktiskt konsertens allra största höjdpunkt.
Eddie Cochrans "Twenty flight rock" och Big Boppers "Chantilly lace" var däremot mer nostalgi än musikaliskt motiverade.
Konsertavslutningen var magnifik med "Honky tonk women", "Brown sugar", "Start me up" och "Jumpin' Jack Flash" i snabb följd innan extralåten "Satisfaction". Som följdes av bombkrevader och fyrverkerier vars effekt kom av sig lite på en av årets absolut ljusaste dagar.
Det var en dag då den jordnära rockmusiken fick vingar och aldrig riktigt landade i var mans hjärta.
Man ska inte jämföra men på Bruce Springsteens konserter förra året var allt magiskt från första till sista sekund medan Rolling Stones på sin höjd "bara" motsvarade förväntningarna.
Mick Jagger - sång och gitarr
Keith Richards - gitarr och sång
Ron Wood - gitarr
Bill Wyman - bas
Charlie Watts - trummor
Ian Stewart - piano
Chuck Leavell - keyboards
Bobby Keys - saxofon
Rolling Stones låtar:
1. "Under My Thumb"
2. "When the Whip Comes Down"
3. "Let's Spend the Night Together"
4. "Shattered"
5. "Neighbours"
6. "Black Limousine"
7. "Just My Imagination (Running Away with Me)"
8. "Twenty Flight Rock"
9. "Going to a Go-Go"
10. "Chantilly Lace"
11. "Let Me Go"
12. "Time Is on My Side"
13. "Beast of Burden"
14. "Let It Bleed"
15. "You Can't Always Get What You Want"
16. "Little T&A"
17. "Tumbling Dice"
18. "She's So Cold"
19. "Hang Fire"
20. "Miss You"
21. "Honky Tonk Women"
22. "Brown Sugar"
23. "Start Me Up"
24. "Jumpin' Jack Flash"
Extralåt
25. "Satisfaction"
KIM LARSEN & JUNGLE DREAMS
Kim Larsen: sång och gitarr
Joe Delia: keyboards
Ricky Blakemore: gitarr
Dennis Espantman: bas
Abe Speller: trummor
J GEILS BAND
Stephen Bladd: trummor och sång
J. Geils: gitarr
Seth Justman: keyboards och sång
Danny Klein: bas
Magic Dick: munspel, trumpet och saxofon
Peter Wolf: sång
Aftonbladet 20/6 1982.
Expressen 20/6 1982.
GT 20/6 1982.
/ HÃ¥kan
"Saga II"
"Gripka" har aldrig varit bättre
<< | November 2013 | >> | ||||
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö |
1 | 2 | 3 | ||||
4 | 5 | 6 | 7 | 8 | 9 | 10 |
11 | 12 | 13 | 14 | 15 | 16 | 17 |
18 | 19 | 20 | 21 | 22 | 23 | 24 |
25 | 26 | 27 | 28 | 29 | 30 |
Jan Boholm 13/12: Den här plattan gjorde mig glad, varm och trygg! Har gillat hans lågmälda pla...
Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...
Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...
Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...
Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...
Mikael Bodin 11/10: Jag var pÃ¥ en av Tyrolspelningarna och en pÃ¥ TrädgÃ¥rn i Göteborg och kan hÃ...
Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...
Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...
Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...
Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...
Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.
Kommentarer till blogginlägget:
Kram/Katja
Jag har en undran: Vet du vem som spelar saxofon (om det nu är saxofon) på originalet till SatisfactionSvar:
Haha. Första gången jag fick den frågan. Det är Keith Richards fuzzade gitarr du tänker på. Det fanns en ursprunglig tanke att lägga på riktigt blås där gitarren nu hörs.