Blogginlägg

”Northern skies”

FAVORITE HIPPIES
Northern skies
(Favorite Hippies)

DÅ KAN VI NOG ”OFFENTLIGT TILLKÄNNAGE” att Neil Young & Crazy Horse har en skandinavisk motsvarighet i det norrländska rockbandet Favorite Hippies. Minnet blir allt sämre med åren men jag kommer ihåg att för ungefär sju år sedan recenserade jag Favorite Hippies första album, ”Sidekick stories”, och jämförde då det här bandet med Neil Youngs långa klassiska samarbete med sitt kompband. Inledningsvis låter den här skivan, nästan sju år och två skivor senare, som något liknande men ”Northern skies” är ändå inte en kopia av varken förebilderna eller debutskivan. Nej, nya albumet är fyllt av originell och personlig rockmusik.
   Det är naturligtvis, som inledningen på skivan ger sken av, det elektriska uttrycket som dominerar på ”Northern skies” men precis som i Neil Youngs musikaliska värld pendlar soundet brett på skivan. Från elektriska chocker via några melodiskt akustiska låtar, bland annat ”Perfect timing”, till den där countryfierade rockmusiken som nästan har fått Neil Young-stämpel genom åren.
   Bandets frontfigur, låtskrivaren, sångaren och gitarristen Örjan Mäki, spelar stundtals också steelguitar och med inlånad pianist har soundet ibland flyttat från bandets hemvist i Tornedalen till Nashville 1972 och inspelningarna av ”Harvest”. ”But country songs with cowboy chords/makes me feel like a man” som det heter i texten till en låt på skivan. Jag tar för givet att Örjan även spelar munspel på skivan fast det lite märkligt inte står omnämnt på skivan.
   Kanske drar jag parallellerna och jämförelserna lite för långt i beskrivningen av Favorite Hippies musik ty bandet är ett ruskigt drivet rockgäng som redan 2013 imponerade live och lär idag vara än mer tajta och samspelta fast kompsektionen bytts ut under vägen. Men Örjan Mäki, som vi har sett och hört som medlem i Willy Clay Band, bakom Chip Taylor två gånger (maj 2010 och september 2010) och i andra sammanhang, råkar ju också ha en röst som påminner om Neil Young...
   ”Organize” är lite tyngre southern rock-influerad med distad sång och lite för stökig för mina öron men orgeln skänker originalkänsla på den här överlag gitarrbrusiga skivan. Och den hårt Chuck Berry-inspirerade ”I need a rocker”, med ett hamrande piano, tillhör nog parenteserna på skivan. Glad frejdig rock'n'roll men överraskande fri från originalitet.
   Det är i slutändan mer som musikaliskt skiljer än förenar Favorite Hippies med Youngs Crazy Horse. Ibland gränsar arrangemangen som sagt till lite tyngre southern rock men då kommer en lång, lång (6:51) ballad, ”Wolf hour” som är både suggestiv, melodisk och elektrisk, och avbryter det förväntade. Visserligen högljudd gitarr men inte alls så där brötigt spontan med en fin klang, på samma gång energisk och elegant, som jag aldrig har hört från Neil Young. Avslutas ändå lite oväntat abrupt och snopet.

/ Håkan

Peter Bergman 27/05: Deliverance = Den sista färden...

Kjell Jonasson 23/04: Lite galet i rubriken möjligen?...

Torbjörn Janson 19/03: Fantastisk platta! Minns en hejdundrande spelning i visserligen rätt trista Lis...

Mike Waxmann 18/02: Jobbade åt EMA-Telstar under många år och ansvarade denna kväll för caterin...

Åke 7/01: Roligt att läsa, jag var på den konserten och tog en hel del bilder. Kom att s...

Valbobo61 21/11: Fire är ju en riktig rökare (HaHa). En av mina absoluta favoritlåtar, Red Cad...

Silja 6/10: Arrival heter instrumentallåten. Fin melodi som jag känner igen med en annan t...

Peter 26/09: Jag liksom alla journalister då tyckte Stockholm 1988 var mycket bättre. Jag l...

Jerker Emanuelson 29/08: Kul att ses! Du skriver att Bob hade olika kompband på de andra spelningarna me...

Tomas Skagerström 14/08: Hej "Håkanpop". Kul att hittat till din sida./tegelgubben....

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.