Blogginlägg

"Pensionerade hippies & tatuerade sexpack"

OLLE UNENGE
Pensionerade hippies & tatuerade sexpack
(Studio Rymdklang)

OLLE UNENGE VILL GÄRNA DELA MED SIG. Som människa, som vän och som artist. Artistmässigt är han nog fortfarande mest känd som Ollie Tullamore i sitt irländska folkmusikband. Men han har även en solokarriär på svenska, om än anspråkslös och något sporadisk, där han har omgivit sig med många musiker och sångare i olika konstellationer.
   PÃ¥ Live at Heart för snart sex Ã¥r sedan inleddes soloambitionerna under gruppbeteckningen Olle Unenge & Co. Drygt tvÃ¥ Ã¥r senare förlöstes första soloalbumet "Det kunde förvisso vara värre..." där han samlade ett tiotal olika människor omkring sig med ett variationsrikt resultat som följd. MÃ¥hända lite spretigt men bredd och omväxling i en överraskande mix har aldrig stört mig.
   Nu har Olle gÃ¥tt vidare, "bygger broar" som han sÃ¥ vackert brukar beskriva det som, och har funnit ett perfekt radarpar, Clas Olofsson och Fredrik Landh, som producenter och musiker. Paret har med exceptionellt kunnande, kreativ elegans, lyhördhet och en stor portion ödmjukhet styrt Olles visor till en plats där visor och pop mycket sällan möts.
   Jag har under nÃ¥gra Ã¥r hört flera av skivans sÃ¥nger blivit framförda live med Olle, solo eller duett (med Richard Lindgren), men kan inte med bästa vilja i världen pÃ¥stÃ¥ att nÃ¥got pÃ¥ skivan känns bekant eller upprepande. Ty här har det grundläggande visrelaterade materialet genomgÃ¥tt en intensiv ansiktslyftning där Olofsson/Landh har fÃ¥tt ett ganska fritt spelrum för sina idéer. Det har nu gjort lyssnandet till ett trivsamt nöje och skapat en extrem nyfikenhet inför varje ny lÃ¥t och nytt arrangemang.
   En helgjuten produktion där de smÃ¥ detaljerna inte har varit oväsentliga. En trumpet här ("Fest i byn"), ett musettedragspel där ("Ã…ter i Marais") och nÃ¥gra exklusiva gästsÃ¥ngare (Nana Johansson, Frida Unenge, Karin Wistrand och Nikola) som resultat av ett väldigt kreativt arbete.
   Det har alltsÃ¥ varit osedvanligt engagerade musiker och producenter i det här projektet som tillsammans med Olle ofta trollat fram förbluffande toner och klanger. Som har förvandlat de enkla sÃ¥ngskeletten i demoversion, inspelade pÃ¥ en mobil, till en briljant produktion som fungerar allra bäst i hörlurar när text och musik möts. I botten ligger ett laidbackbaserat sound men när man minst anar det finns där ocksÃ¥ spännande ögonblick när tempot höjs eller arrangemanget exploderar i nÃ¥got oväntat.
   När Olle sjunger, med en viskande dignitet, bjuds vi lyssnare ofta med pÃ¥ en resa i texterna. Det kan vara Grekland, Paris eller Irland och i det senare fallet, "O'Donoghues", blir det en perfekt tripp över den gröna ön med besök pÃ¥ mÃ¥nga namngivna platser. En text som i nÃ¥gon mÃ¥n kompenserar min egen planerade, men pÃ¥ grund av vädret misslyckade, Irlandsresa för en vecka sedan.
   Med snillrik poesi och vardagliga betraktelser är Olles lek med ord viktiga för att forma en engagerande historia som kan vara bÃ¥de positiv, skrämmande och glädjefylld. Hyllningen till sin fru Agneta, "SÃ¥ng till A i C", andas verkligen kärlek tillsammans med det trygga gunget i musiken medan han mÃ¥lar upp en ovanligt mörk och dov bild, bÃ¥de musikaliskt och textmässigt, i den tunga men ändÃ¥ vackra "Att se dej falla". En lÃ¥t, där Karin Wistrand gör en betydande insats som sÃ¥ngerska, som i verkligheten handlar om flera olika människoöden enligt Olle.
   I sin helhet blir albumet en genomgÃ¥ende omväxlande resa där ovannämnda lÃ¥tar stÃ¥r ut. Jag har upplevt sÃ¥ mÃ¥nga album som när slutet närmar sig gÃ¥r pÃ¥ en sorts rutinmässig autopilot och dÃ¥ tappar jag följaktligen intresset. Men pÃ¥ de tvÃ¥ sista lÃ¥tarna överraskar Olle med kumpaner och fyrar av skivans soundmässigt mest inspirerade material.
   När jag pÃ¥ "Dave Van Ronk" väntar mig en ganska trubadurinriktad historia, Van Ronk var ju en folksÃ¥ngare i Bob Dylans närhet, bjuds jag det paradoxalt motsatta. En elektroniskt kryddad popsÃ¥ng med fantastiska kalypsoinfluerade rytmer. Genialt och bevis för att inspelningsstudions elektroniska maskinpark kan förvandla teknik till emotionell magi.
   Arrangemanget pÃ¥ "LÃ¥ngdistanslöparens ensamhet" tar oss tillbaka till 30-talstradition. Förutom den pricksäkra texten om att springa lÃ¥ngt i sin ensamhet gör Millencolin-sÃ¥ngaren Nikola Sarcevic ett gästinhopp i en för honom väldigt ovanlig tonart. En kulturkrock i ordets rätta mening som rätt tydligt symboliserar Olles ambition med hela det här albumet.

/ HÃ¥kan

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var pÃ¥ en av Tyrolspelningarna och en pÃ¥ TrädgÃ¥rn i Göteborg och kan hÃ...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 gÃ...

Peter 2/07: Nja, Honeycombs hade ju en hit till: That´s the way som jag tror hamnade på Ti...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.