Blogginlägg

Anspråkslös karisma och himmelsk röst

Foto: Börje Dahl
Den här recensionen publicerades i en kortare version ursprungligen i Nerikes Allehanda 18/10 2015.

EILEN JEWELL/MISS TESS
Scandic Grand, Örebro 16 oktober 2015
Konsertlängd: Miss Tess 20:04-20:48 (44 min), Eilen Jewell 21:05-22:41 (96 min)
Min plats: Stående ca 13 m rakt framför scenen

Den amerikanska sångerskan och låtskrivaren Eilen Jewell har varje år, från 2009 till 2013, varit en trogen och hängiven Örebrobesökare och på fredagskvällen återvände hon till sin lika trogna publik på ett fullsatt (drygt 200 personer) Scandic Grand. Efter några års paus som nybliven mamma med turnéavbrott som följd var hungern och nyfikenheten stor och ömsesidig hos både publik och artist.
   Som skivartist i närmare tio år börjar Eilens repertoar bli så omfattande att det har blivit svårt att tillfredsställa alla falanger i den alltmer växande skaran av fans. Visserligen var det under fredagskvällens konsert en del fokus på det senaste albumet, utmärkta "Sundown over ghost town", men Eilen ville också bjuda på så mycket som möjligt från sin långa karriär.
   På hela 21 låtar, inklusive två helt spontana extralåtar, blev det ändå trångt när den förrädiska balansen mellan nya och äldre låtar skulle vägas. I sin iver att blanda både country, rockabilly och blues med jazz, det som lite bekvämt brukar sammanfattas med genrebeteckningen americana, från nästan alla sina album hamnade de nya aktuella låtarna ändå i skuggan av bland annat några covers.
   Eilen ville väl visa upp några av sina musikaliska rötter genom att välja låtar av Sleepy John Estes ("Drop down daddy"), Bessie Smith ("If you catch mestealing"), Memphis Jug Band ("Fourth street mess around"), Stonewall Jackson ("Why I'm walking") och Temptations ("My girl"). Genom att låta gitarristen Jerry Miller, bakom sina sologlasögon, spela titellåten från sitt eget album ("I've got a new road under my wheel"), som en duett mellan uppvärmaren Miss Tess och Eilen breddades influenserna, med en Bob Wills-låt, till att även inkludera western swing.
   Hälften av den nya skivans låtar framfördes på konserten men som nyhetstörstande recensent hade jag inte klagat på fler låtar från skivan, exempelvis "Pages" och "Somethings weren't meant to be", som tillhör årets bästa.
   Nu ska jag inte i första hand gnälla på allt jag saknade ty konserten hade tillräckligt med höjdpunkter som förklarar ett högt betyg. Tänker främst på några lugna pärlor, när hon sensuellt sög på orden i "Santa Fe", "Needle & thread" och första extralåten "Songbird" (sången till den 16 månader gamla dottern Mavis Loretta), då magin uppenbart låg i luften. Men också en underbart stark tolkning av "My girl" (se video ovan, tack Jan Wiktorsson), med hjälp av just Miss Tess och hennes gitarrist Thomas Bryan Eaton, som andra extralåt.
   Bandet var på sedvanligt gott spelhumör. Jerry Miller hade full kontroll på sin gitarr under många och ibland lite överdimensionerade solon. Eilens make Jason Beek hade ett härligt sväng på sina trummor och sjöng nästan duett med sin fru några gånger. Och nye ståbasisten Shawn Supra var redan en stadig klippa på sitt instrument.
   Men det var Eilen med sin himmelska röst, personliga mellansnack och helt anspråkslösa karisma som var kvällens mest lysande stjärna eller kanske juvel för att jämföra med något passande.
   Jag är ingen stor vän av uppvärmande förband, det blir ofta en lång startsträcka till konsertbesökets huvudanledning, men jag förstår den sympatiska gesten att bjuda in vänner och/eller intressanta personligheter och ge andra artister turnémöjligheter. Nashville-sångerskan Miss Tess, ett oskrivet blad i min musikaliska värld, inledde fredagskvällen tillsammans med gitarristen Thomas Bryan Eaton. Musik och sång med jazz som minsta gemensamma nämnare när originallåtarna lät som covers i mina otränade öron. Det blev riktigt intressant först när Hank Williams obskyra låt "Alabama waltz" spelades.

FOTNOT: Jag vill inte hävda att Eilen Jewell läser Håkans Pop men i måndags skrev jag om Temptations i allmänhet och "My girl" i synnerhet på den här sidan. Och i fredags kväll sjöng Eilen låten tillsammans med alla sina turnékamrater på en scen i Örebro. Var det verkligen bara en tillfällighet?

Worried mind
Hallelujah band
Where they never say your name
Rain roll in
Heartache boulevard
High shelf booze
Why I'm walking
Rio Grande
Santa Fe
Rich man's world
Here with me
I've got a new road under my wheel
Drop down daddy
Fourth Street mess around
Needle & thread
I remember you
If you catch me stealing

Extralåtar
Songbird
My girl

Extra extralåtar
Warning signs
Sea of tears

/ Håkan

Janne Lennell 3/06: Avundsjuk på att du har Kjells album...vill ha :)..men grattis till dig!...

Peter 31/05: Nu var det väl så att Tony Bourge var gitarrist och Phillips var trumslagare? ...

Johan S 13/05: Det här blir en resa i min smak! Underbart! Har lyssnat på Linda otroligt myc...

Björn 11/05: There are 2 Kinds of Men in This World…Those who have a crush on Linda Ronstad...

Björn 11/05: Tack för den, som Magnus brukade säga efter avslutad låt. Ett nöje att få t...

Niclas 4/05: Hej Håkan, Farsan visade mig Pugh på tidigt 2000-tal då var jag blott en ...

Björn 3/04: Lite räknefel, det är självklart 40 år mellan 1980 och 2020, inte bara Billy...

Björn 3/04: Blir både glad och sorgsen, när jag läser #11. Magnus, saknad men aldrig glö...

Jan Lennell 30/03: John Hiatt! En klar favorit. Tycker albumet "Warming up to the ice age" håller ...

Claes Janson 20/03: Hej Håkan! Kul att läsa om Baltik. Jag ska snart ta farväl av min 4 år äld...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.