Blogginlägg från 2015-10-30

Anekdoterna engagerade mest

Alla bilder: Anders Erkman
Den här recensionen publicerades i en kortare version ursprungligen i Nerikes Allehanda 30/10 2015.

SANNE SALOMONSEN
MATS RONANDER
BENNETH FAGERLUND
Hjalmar Bergmanteatern 28 oktober 2015
Konsertlängd: 19:02-19:57 och 20:21-21:23 (117 min)
Min plats: Rad 11 plats 253, snett vänster från scenen

Höstens turné med Sanne Salomonsen, Mats Ronander och Benneth Fagerlund arrangeras i Riksteaterns regi. Det är inte så märkligt och överraskande som det först låter ty på konserten i Hjalmar Bergmanteatern på onsdagskvällen var det inte bara musik som spelade huvudroll. Under två timmar, exklusive paus, bjöds det också på några mer eller mindre välregisserade mellansnack med åtskilliga anekdoter från Mats och Sannes långa musikaliska liv.
   Konserten med det en gÃ¥ng gifta paret Sanne och Mats, tillsammans med pianisten Benneth Fagerlund (som ocksÃ¥ sjöng), blev inte bara en musikalisk sammanfattning av tvÃ¥ gedigna karriärer med massor av kända hits som ryggrad. Mellan alla förutsägbara lÃ¥tar fick vi berättelser och bakgrund till bÃ¥de lÃ¥tar och livsöden som stundtals engagerade mer än musiken denna kväll.
   Trots fÃ¥ instrument pÃ¥ scenen, fem gitarrer, keyboards och lite percussion, blev det inte sÃ¥ avskalat som jag hade förväntat mig. Elgitarrer och rungande baspedaler gjorde allt för att kompensera de autentiska arrangemangen. Den uppenbara chansen att göra nÃ¥got lÃ¥gmält och under huden personligt blev tyvärr aldrig verklighet. Inte heller nÃ¥gra direkta överraskningar i repertoaren med lÃ¥tar som tveklöst tillhör artisternas historia och till viss del även modern musikhistoria i övrigt. Och det passade den nästan hysteriska "greatest hits"-publiken perfekt som svarade med allsÃ¥ng, stÃ¥ende ovationer, taktfasta handklapp och jubel,
   I den stora ambitionen att berätta sina livs historia, i bÃ¥de tal och musik, blev mängden covers av naturliga skäl omfattande under konserten. Det blev blott nÃ¥gra fÃ¥ Ã¥terbesök i Ronanders solokarriär där det inte hade skadat med Ã¥tminstone nÃ¥gon lÃ¥t, "Good for you" eller "Tears of joy", frÃ¥n Sanne/Mats absolut bästa albumsamarbete, "Reality". Och vart tog den storslagna Totta-hyllningen vägen?
   Men frÃ¥n bluesepoken pÃ¥ Power House (Sonny Boy Williamsons "Help me") via Pugh Rogefeldt (munspelskarnevalen i "Jag har en guldgruva") och Ted Gärdestad (helt engelska "Can't stop the train") till ABBA (rockiga "On and on and on") bjöds det ändÃ¥ pÃ¥ en underhÃ¥llande blandning musik.
   "A whiter shade of pale" (dekorerad med ett fantastiskt fint munspelsintro istället för orgel) är en klassisk lÃ¥t, som för kvällen mynnade ut i den lika söndertjatade "When a man loves a woman". PÃ¥ pappret lite malplacerad i det här sammanhanget innan Mats berättade att lÃ¥tens upphovsman Gary Brooker spelade med Eric Clapton 1981 när Ronander agerade förband, här finns en recension frÃ¥n det ögonblicket.
   Sannes historier var framförallt soloartistens och coversÃ¥ngerskans bakgrund. Berättelser som vid ett tillfälle, blodpropp i hjärnan för nio Ã¥r sedan, touchade bÃ¥de nerv och engagemang och följdes av kvällens mest innerliga ögonblick när hon sjöng den tämligen nyskrivna balladen "Hjem".
   Intressanta berättelser, javisst, men konserten blev en svÃ¥r balansgÃ¥ng mellan nÃ¥gra spännande nyarrangemang av gamla lÃ¥tar och ren nostalgi med de egna ögonvittnesskildringarna som extra krydda.
   Versionen av Bruce Springsteens "Fire", som Mats och Sanne gjorde tillsammans, var kvällens höjdpunkt. PÃ¥ en konsert som avslutades i Rolling Stones anda med röjaren "Honky tonk women" och den vackra "Till the next goodbye" som till slut skickade iväg tankarna pÃ¥ Totta som ofta avslutade sina solokonserter med den lÃ¥ten.

Stum igen
Help me
Jag har en guldgruva
Don't stop the train
Everybody wants to go to heaven
When you walk in the room
Kærligheden kalder
Nowhere to turn
A whiter shade of pale/When a man loves a woman

Paus

Den jeg elsker, elsker jeg
Water from the moon
Hjem
On and on and on
Fire
Gör mig lycklig nu

Extralåtar
Honky tonk women
Till the next goodbye

/ HÃ¥kan

Tributes: Gordon Lightfoot

"Beautiful: A Tribute to Gordon Lightfoot" (NorthernBlues/Borealis, 2003)

När jag tänker på den kanadensiska sångaren och låtskrivaren Gordon Lightfoot, som visserligen sker alldeles för sällan, är det nog först och främst låten "Early morning rain" jag förknippar med hans namn. Inledningsvis är det därför överraskande att upptäcka att just den låten saknas på en skiva där femton artister och grupper hyllar Lightfoot. Mitt eget förhållande till Gordon Lightfoot är på ett skrämmande sätt mycket begränsat och jag är faktiskt mer bekant med skaran av artister på den här skivan än låtarna de framför.
   Medverkande artister är nästan uteslutande av kanadensiskt ursprung. Maria Muldaur är amerikanska, Jesse Winchester, Harry Manx och Aengus Finnan är inte födda i Kanada men bor eller har bott (Jesse dog 2014) i landet norr om USA.
   Jag fortsätter analysera minnet av "Early morning rain" och upptäcker att Lightfoots lÃ¥t först gjordes av den kanadensiska duon Ian & Sylvia 1965 innan Peter, Paul & Mary gjorde den kommersiellt mest kända versionen senare samma Ã¥r. Och Gordon gav själv inte ut lÃ¥ten förrän Ã¥ret efter. För övrigt saknar jag lite märkligt en lÃ¥t till pÃ¥ den här hyllningsplattan, "Beautiful" som gav hela skivan sitt namn.
   Gordon Lightfoot är en typisk singer/songwriter med nästan folkmusiker pÃ¥ sitt visitkort. Men versionerna av hans lÃ¥tar inleds här med överraskande livliga arrangemang. Som exempelvis annars sÃ¥ lÃ¥gmälda Cowboy Junkies i en ovanligt elektrisk tolkning av "The way I feel" frÃ¥n 1966, en av Lightfoots tidigaste lÃ¥tar. Men även Jesse Winchesters "Sundown" i skumpande rytmer och Ron Sexsmiths "Drifters", den nyaste Lightfoot-lÃ¥ten här, med bandkomp är välarrangerade versioner.
   Fortsätter pÃ¥ samma tema och njuter ocksÃ¥ av Blackie and the Rodeo Kings americana/The Band-inspirerade "Summer Side of Life", Tragically Hips Waterboys-liknande "Black Day in July" och Blue Rodeos akustiska pop med CSN-stämmor i "Go Go Round". Men resten pÃ¥ skivan är lugnare och mer likt Lightfoots ursprungsversioner.
   I urvalet av lÃ¥tar till den här skivan är en stor majoritet hämtade frÃ¥n 60-talet och Lightfoots tidiga karriär. Som exempelvis "Ribbon of darkness", personligt avskalat tolkad av Bruce Cockburn, och "Home From the Forest", i Murray McLauchlans folkmusik-doftande version med piano och tin whistle. Folkmusik är ocksÃ¥ en framträdande ingrediens, med banjo och tin whistle, pÃ¥ James Keelaghans lÃ¥nga (7:30) "Canadian Railroad Trilogy" som till och med distanserar Lightfoots original med över en minut.
   MÃ¥ste ocksÃ¥ nämna Connie Kaldors pianoavskalade tolkning av Lightfoots näst mest kända lÃ¥t, "If You Could Read My Mind".
   Efter alla Lightfoot-tolkningar avslutas skivan lite överraskande med en nyskriven lÃ¥t om Gordon Lightfoot som Aengus Finnan har skrivit och sjunger. En finstämd hyllning till bÃ¥de musik och poesi.

1. Cowboy Junkies: "The Way I Feel"
2. Jesse Winchester: "Sundown"
3. Ron Sexsmith: "Drifters"
4. Bruce Cockburn: "Ribbon of Darkness"
5. Blue Rodeo: "Go Go Round"
6. Blackie and the Rodeo Kings: "Summer Side of Life"
7. Connie Kaldor: "If You Could Read My Mind"
8. Terry Tufts: "For Lovin' Me"
9. Harry Manx: "Bend in the Water"
10. The Tragically Hip: "Black Day in July"
11. Murray McLauchlan: "Home From the Forest"
12. Maria Muldaur: "That Same Old Obsession"
13. James Keelaghan: "Canadian Railroad Trilogy"
14. Quartette: "Song for a Winter's Night"
15. Aengus Finnan: "Lightfoot"

/ HÃ¥kan

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var pÃ¥ en av Tyrolspelningarna och en pÃ¥ TrädgÃ¥rn i Göteborg och kan hÃ...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 gÃ...

Peter 2/07: Nja, Honeycombs hade ju en hit till: That´s the way som jag tror hamnade på Ti...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.