Blogginlägg från 2015-10-04

Jämförelsen med Crazy Horse håller

Alla bilder: Anders ErkmanFrontpersonerna som gör Willy Clay Band så starka: Reine Tuoremaa, Tony Björkenvall och Björn Pettersson.

WILLY CLAY BAND
Clarion Hotel, Örebro 3 oktober 2015
Konsertlängd: 20_04-20:35 och 21:07-22:00 (84 min)
Min plats: Stående till höger ca 8 m från scenen.

Jag vill så gärna erkänna: Jag var nog sist på bollen att upptäcka Kirunas stolthet Willy Clay Band. Det var först förra året, under Rolling Rootsy-turnén, som jag fick mig till livs att gruppen är ett så mycket bättre liveband än på sina studioinspelade skivor.
   Utan att jag som sagt är nÃ¥gon expert pÃ¥ bandet fÃ¥r jag ibland frÃ¥gan vad de spelar för typ av musik och brukar dÃ¥ lite generellt jämföra soundet och lÃ¥tarna med Crazy Horse, rock med lite countryanknytning. Jag tycker att konserten tidigt lördagskväll i hotellfoajén inför en respektabelt stor publik levde upp till just min beskrivning ganska bra. Countryrock med stämsÃ¥ng och catchy lÃ¥tar som specialitet.
   Kirunabandet är verkligen ett fint sammansatt band där medlemmarna kompletterar varandra perfekt. Med tre sÃ¥ngare, Tony Björkenvall, Björn Pettersson och Reine Tuoremaa, som ger soundet den där härliga variationen. Med en genomgÃ¥ende stark repertoar som är hämtad frÃ¥n tvÃ¥ album och en ep som nu tillhör historien. Med en viss coolhet och lite kärv norrländsk humor är det omöjligt att inte älska det här bandet.
   Utan att för en gÃ¥ngs skull noggrant notera lÃ¥tar kunde jag inte undgÃ¥ att imponeras av öppningslÃ¥ten "All my tears", "Give a little", "Stay down", "Homesick" och publikfavoriten "If you leave me now". Och slutklämmen med "The miner" och "Mighty good time (keeping one eye closed)" var liksom pricken över i.
   Har inte riktigt tänkt Willy Clay Band som en svensk motsvarighet till The Band men pÃ¥ extralÃ¥ten "The weight" var det svÃ¥rt att undvika den jämförelsen dÃ¥ fyra medlemmar, även den underbara steel/gitarristen Örjan Mäki, sjöng varsin vers. Och bakom hela kvartetten höll trummisen Fredrik Elenius i den sÃ¥ viktiga taktpinnen.
   Tyvärr missade jag den sista extralÃ¥ten dÃ¥ jag var tvungen att skynda till East West för att uppleva ännu en konsert.

/ HÃ¥kan

Py och Janne är inga föredettingar

Foto: Anders Erkman

PY & BARK
East West Sushi, Örebro 3 oktober 2015
Konsertlängd: 22:04-23:35 (91 min)
Min plats: Stående i baren ca 7 m från scenen.

Det var rutin och erfarenhet som ägde scenen på East West under halvannan timme i lördagskväll. Nervositeten var obefintlig när Py Bäckman och Janne Bark ställde sig på scen, bläddrade spontant bland låtarna i sin repertoar och sedan presenterade materialet med två röster, en akustisk gitarr och ett munspel. Albumet "Vi är bara människor", som släpptes i våras, är orsaken till turnerandet och innehållet på skivan var givetvis ryggraden i konsertrepertoaren men vi fick också några fina tillbakablickar i de bådas respektive karriärer.
   BÃ¥de Py och Janne har lÃ¥nga parallella karriärer, som tog fart pÃ¥ 80-talet, bakom sig utan att samarbeta förrän nu. Huvudsakligen är det Pys texter som Janne sedan har satt musik till. Janne Bark turnerade med Ulf Lundell vars band till stora delar innehöll medlemmar frÃ¥n Raj Montana Band som Py hade tillsammans med Dan Hylander.
   Skivan frÃ¥n i vÃ¥ras är bÃ¥de textmässigt, Py skriver stundtals fantastiska texter, och melodiöst ett bra album som dock har haft svÃ¥righeter att stÃ¥ ut i musikbranschens mördande konkurrens. I det korta perspektivet kunde inte de nya lÃ¥tarna, förutom "Kommer friheten när ingenting finns kvar" som jag tyckte var en av lördagskvällens höjdpunkter, utmana duons äldre material som ocksÃ¥ fanns med pÃ¥ repertoaren.
   Janne Bark, som väl aldrig betraktats som en soloartist, fick sjunga "Under min stjärna", "Bara en man" och Ulf Lundell-lÃ¥ten som blev Jannes entré i den stora världen, "Snart kommer änglarna att landa".
   Py Bäckman hade ju en stor solokarriär pÃ¥ 80-talet och hon bjöd pÃ¥ nÃ¥gra av sina stora lÃ¥tar, "Cordelia" och "Jag lever", nu i ett sparsmakat format. Py har rösten kvar och kunde med lätthet tolka den svÃ¥rsjungna "Stad i ljus", Tommy Körbergs melodifestivalvinnare 1988 som hon skrev. Hon kanske inte riktigt kom upp i Helen Sjöholms nivÃ¥ pÃ¥ "Gabriellas sÃ¥ng" men gjorde Ã¥ andra sidan den bÃ¥de personligt och avskalat.
   Hann även med nÃ¥gra mindre kända 90-talslÃ¥tar som "Oh mamma", "Om du vill leka", melodifestivallÃ¥ten "LÃ¥ngt härifrÃ¥n" plus hennes svenska text till Leonard Cohens "Hallelujah" innan det var slut strax efter halv tolv pÃ¥ lördagskvällen.

/ HÃ¥kan

Gränslöst imponerande gitarrmusik

Mats Norrefalk med en av sina många akustiska gitarr.

FOURHANDS
Nikolaikyrkan, Örebro 3 oktober 2015
Konsertlängd: 16:00-17:20
Min plats: Tredje bänkraden i mitten.

Jag kan inte spela gitarr och när jag i lördagseftermiddag lyssnade på två virtuoser, Mats Norrefalk och Börje Sandquist, på de akustiska instrumenten kände jag mig ganska övertygad om att inte lägga ner så mycket arbete på att lära mig. Skicklighet kan ibland vara en åsikt i min värld men när jag hörde fyra händer göra de mest häpnadsväckande saker på sina gitarrsträngar blev det ganska gränslöst imponerande.
   Med full kontroll växlade Mats och Börje solon fingerfärdigt. BÃ¥de mjukt och skickligt, bÃ¥de sÃ¥ tyst som möjligt och med temperament, bÃ¥de snabba och lÃ¥ngsamma lÃ¥tar, tog de med lyssnaren pÃ¥ en resa som geografiskt ofta landade i Sydamerika. Intressant och lärorikt berättade de ocksÃ¥ smÃ¥ anekdoter och även information om instrumenten de spelade pÃ¥ . Bland annat ett litet specialbyggt brasilianskt instrument, cavaquinho tror jag att det hette, som är föregÃ¥ngare till ukulelen.
   Som konsert i kyrkan blev det extra högtidligt när kyrkklockorna ringde in och klangen i de magiska instrumenten liksom pÃ¥verkades av atmosfären. Musik där det inte gÃ¥r att gömma sig bakom arrangemang eller sound utan bokstavligen kräver skicklighet ut i fingertopparna.
   Repertoaren var jag lÃ¥ngtifrÃ¥n bekant med. FrÃ¥n Taube till Keith Jarrett hette det i förhandssnacket och däremellan var det ofta sydamerikanskt präglade lÃ¥tar, bland annat en zamba frÃ¥n Argentina och en lÃ¥t av den brasilianske kompositören Villa-Lobos dÃ¥ Mats spelade gitarr med lillfingret...

/ HÃ¥kan

En galen konsertlördag

VILKEN GALEN KONSERTLÖRDAG DET BLEV! Som efter en typisk Live at Heart-modell växlade jag under lördagen mellan tre olika konsertlokaler från eftermiddag till sen kväll. Och serverades en bred definition på vad musikalisk underhållning kan innebära. Från akustisk gitarrmusik i Nikolaikyrkan med Fourhands, Mats Norrefalk och Börje Sandquist, via handfast countryrock med Willy Clay Band på Clarion Hotel till den rutinerade duon Py & Bark (se bild) på East West.
   Under söndagen kommer jag pÃ¥ den här sidan med smÃ¥ noteringar att sammanfatta mina upplevelser. Men först njuter vi lite av en fantastisk höstdag som vi har framför oss.

/ HÃ¥kan

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var pÃ¥ en av Tyrolspelningarna och en pÃ¥ TrädgÃ¥rn i Göteborg och kan hÃ...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 gÃ...

Peter 2/07: Nja, Honeycombs hade ju en hit till: That´s the way som jag tror hamnade på Ti...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.