Blogginlägg från 2015-10-04

Jämförelsen med Crazy Horse håller

Alla bilder: Anders ErkmanFrontpersonerna som gör Willy Clay Band så starka: Reine Tuoremaa, Tony Björkenvall och Björn Pettersson.

WILLY CLAY BAND
Clarion Hotel, Örebro 3 oktober 2015
Konsertlängd: 20_04-20:35 och 21:07-22:00 (84 min)
Min plats: Stående till höger ca 8 m från scenen.

Jag vill så gärna erkänna: Jag var nog sist på bollen att upptäcka Kirunas stolthet Willy Clay Band. Det var först förra året, under Rolling Rootsy-turnén, som jag fick mig till livs att gruppen är ett så mycket bättre liveband än på sina studioinspelade skivor.
   Utan att jag som sagt är någon expert på bandet får jag ibland frågan vad de spelar för typ av musik och brukar då lite generellt jämföra soundet och låtarna med Crazy Horse, rock med lite countryanknytning. Jag tycker att konserten tidigt lördagskväll i hotellfoajén inför en respektabelt stor publik levde upp till just min beskrivning ganska bra. Countryrock med stämsång och catchy låtar som specialitet.
   Kirunabandet är verkligen ett fint sammansatt band där medlemmarna kompletterar varandra perfekt. Med tre sångare, Tony Björkenvall, Björn Pettersson och Reine Tuoremaa, som ger soundet den där härliga variationen. Med en genomgående stark repertoar som är hämtad från två album och en ep som nu tillhör historien. Med en viss coolhet och lite kärv norrländsk humor är det omöjligt att inte älska det här bandet.
   Utan att för en gångs skull noggrant notera låtar kunde jag inte undgå att imponeras av öppningslåten "All my tears", "Give a little", "Stay down", "Homesick" och publikfavoriten "If you leave me now". Och slutklämmen med "The miner" och "Mighty good time (keeping one eye closed)" var liksom pricken över i.
   Har inte riktigt tänkt Willy Clay Band som en svensk motsvarighet till The Band men på extralåten "The weight" var det svårt att undvika den jämförelsen då fyra medlemmar, även den underbara steel/gitarristen Örjan Mäki, sjöng varsin vers. Och bakom hela kvartetten höll trummisen Fredrik Elenius i den så viktiga taktpinnen.
   Tyvärr missade jag den sista extralåten då jag var tvungen att skynda till East West för att uppleva ännu en konsert.

/ Håkan

Py och Janne är inga föredettingar

Foto: Anders Erkman

PY & BARK
East West Sushi, Örebro 3 oktober 2015
Konsertlängd: 22:04-23:35 (91 min)
Min plats: Stående i baren ca 7 m från scenen.

Det var rutin och erfarenhet som ägde scenen på East West under halvannan timme i lördagskväll. Nervositeten var obefintlig när Py Bäckman och Janne Bark ställde sig på scen, bläddrade spontant bland låtarna i sin repertoar och sedan presenterade materialet med två röster, en akustisk gitarr och ett munspel. Albumet "Vi är bara människor", som släpptes i våras, är orsaken till turnerandet och innehållet på skivan var givetvis ryggraden i konsertrepertoaren men vi fick också några fina tillbakablickar i de bådas respektive karriärer.
   Både Py och Janne har långa parallella karriärer, som tog fart på 80-talet, bakom sig utan att samarbeta förrän nu. Huvudsakligen är det Pys texter som Janne sedan har satt musik till. Janne Bark turnerade med Ulf Lundell vars band till stora delar innehöll medlemmar från Raj Montana Band som Py hade tillsammans med Dan Hylander.
   Skivan från i våras är både textmässigt, Py skriver stundtals fantastiska texter, och melodiöst ett bra album som dock har haft svårigheter att stå ut i musikbranschens mördande konkurrens. I det korta perspektivet kunde inte de nya låtarna, förutom "Kommer friheten när ingenting finns kvar" som jag tyckte var en av lördagskvällens höjdpunkter, utmana duons äldre material som också fanns med på repertoaren.
   Janne Bark, som väl aldrig betraktats som en soloartist, fick sjunga "Under min stjärna", "Bara en man" och Ulf Lundell-låten som blev Jannes entré i den stora världen, "Snart kommer änglarna att landa".
   Py Bäckman hade ju en stor solokarriär på 80-talet och hon bjöd på några av sina stora låtar, "Cordelia" och "Jag lever", nu i ett sparsmakat format. Py har rösten kvar och kunde med lätthet tolka den svårsjungna "Stad i ljus", Tommy Körbergs melodifestivalvinnare 1988 som hon skrev. Hon kanske inte riktigt kom upp i Helen Sjöholms nivå på "Gabriellas sång" men gjorde å andra sidan den både personligt och avskalat.
   Hann även med några mindre kända 90-talslåtar som "Oh mamma", "Om du vill leka", melodifestivallåten "Långt härifrån" plus hennes svenska text till Leonard Cohens "Hallelujah" innan det var slut strax efter halv tolv på lördagskvällen.

/ Håkan

Gränslöst imponerande gitarrmusik

Mats Norrefalk med en av sina många akustiska gitarr.

FOURHANDS
Nikolaikyrkan, Örebro 3 oktober 2015
Konsertlängd: 16:00-17:20
Min plats: Tredje bänkraden i mitten.

Jag kan inte spela gitarr och när jag i lördagseftermiddag lyssnade på två virtuoser, Mats Norrefalk och Börje Sandquist, på de akustiska instrumenten kände jag mig ganska övertygad om att inte lägga ner så mycket arbete på att lära mig. Skicklighet kan ibland vara en åsikt i min värld men när jag hörde fyra händer göra de mest häpnadsväckande saker på sina gitarrsträngar blev det ganska gränslöst imponerande.
   Med full kontroll växlade Mats och Börje solon fingerfärdigt. Både mjukt och skickligt, både så tyst som möjligt och med temperament, både snabba och långsamma låtar, tog de med lyssnaren på en resa som geografiskt ofta landade i Sydamerika. Intressant och lärorikt berättade de också små anekdoter och även information om instrumenten de spelade på . Bland annat ett litet specialbyggt brasilianskt instrument, cavaquinho tror jag att det hette, som är föregångare till ukulelen.
   Som konsert i kyrkan blev det extra högtidligt när kyrkklockorna ringde in och klangen i de magiska instrumenten liksom påverkades av atmosfären. Musik där det inte går att gömma sig bakom arrangemang eller sound utan bokstavligen kräver skicklighet ut i fingertopparna.
   Repertoaren var jag långtifrån bekant med. Från Taube till Keith Jarrett hette det i förhandssnacket och däremellan var det ofta sydamerikanskt präglade låtar, bland annat en zamba från Argentina och en låt av den brasilianske kompositören Villa-Lobos då Mats spelade gitarr med lillfingret...

/ Håkan

En galen konsertlördag

VILKEN GALEN KONSERTLÖRDAG DET BLEV! Som efter en typisk Live at Heart-modell växlade jag under lördagen mellan tre olika konsertlokaler från eftermiddag till sen kväll. Och serverades en bred definition på vad musikalisk underhållning kan innebära. Från akustisk gitarrmusik i Nikolaikyrkan med Fourhands, Mats Norrefalk och Börje Sandquist, via handfast countryrock med Willy Clay Band på Clarion Hotel till den rutinerade duon Py & Bark (se bild) på East West.
   Under söndagen kommer jag på den här sidan med små noteringar att sammanfatta mina upplevelser. Men först njuter vi lite av en fantastisk höstdag som vi har framför oss.

/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.