Blogginlägg

"Houston"

LIAM GRUNDY
Houston
(Hot Tomale)

Från Richmond i London till Houston i Texas är det måhända långt. Mellan "Richmond" och "Houston", som är titlarna på Liam Grundys senaste två album, är det inte lika långt musikaliskt men jag tycker mig höra en både sound-, låt- och sångmässig förbättring när jag lite strikt gör en jämförelse. Jag recenserade "Richmond" för ett år sedan men skivan hade då sex år på nacken och var kanske inte så representativ för det årets Liam Grundy. Å andra sidan är det en väldig tidlös genre han vistas i, musik som inte vänder kappan efter vinden direkt.
   Ã„ndÃ¥ tycker jag den nya skivan, som släpptes i slutet pÃ¥ september, lÃ¥ter ännu bättre än förra albumet. Mina smÃ¥ invändningar dÃ¥, för fÃ¥ egna lÃ¥tar, har till stor del rättats till och variationen pÃ¥ originalmaterialet är närmast revolutionerande. FrÃ¥n bedövande vackra pianoballader via country, poplÃ¥tar och Fats Domino-influerat sväng till ren och skär rock'n'roll. Blandningen är utsökt och gör underhÃ¥llningen än mer lyssningsvärd men helheten blir ändÃ¥ lite naggad i kanten när Liam växlar mellan livelÃ¥tar och studiomaterial.
   Av skivans tretton lÃ¥tar är tio inspelade i studio bÃ¥de i England och USA. Medan de tre livelÃ¥tarna är hämtade frÃ¥n en konsert i Finland dÃ¥ Liam turnerade med The Avengers Big Roll Band. DÃ¥ svänger det mer än i övrigt pÃ¥ skivan, rock'n'roll i sin ädlaste och mest traditionella form, och dÃ¥ hjälper tvÃ¥ covers (Chuck Berrys "Back in the USA" och Charlie Richs "Break up") till att höja tempot och stämningen pÃ¥ skivan. Och den egna lÃ¥ten "24/7-365", som Scotty Moore har spelat in tidigare, ger soundet en pÃ¥taglig livekänsla.
   DÃ¥ känns studiolÃ¥tarna sammantaget mer genomarbetat homogena där Liam sjunger bättre än kanske nÃ¥gonsin och det lilla kompet lyfter fram personligheten i varje lÃ¥t och kanske allra mest pÃ¥ de tre överraskande balladerna. Här gör han sin egen version av lÃ¥ten han en gÃ¥ng lät Dave Edmunds spela in, "One more night", och här kan ni läsa den spektakulära historien.
   FrÃ¥n inledningen, med de oöverträffade textraderna "I'm too tired to stand up/I'm too drunk to sleep", till en vemodigt berättad historia, (First Aid Kit-musikern) Melvin Duffys skinande steelguitar och en oerhört vacker melodi är den lÃ¥ten en av höjdpunkterna pÃ¥ skivan. Men de andra balladerna är inte sämre eller mindre melankoliska. I titellÃ¥ten och "The way it has to end" tangerar han faktiskt digniteten hos en mogen, vuxen och begrundande Nick Lowe.
   Men mellan lÃ¥gtempolÃ¥tarna glänser bÃ¥de rock'n'roll-sväng och pop med skärpa. Till den första kategorin hör exempelvis "Anytime (anytime)" och "Christmas in Memphis", bÃ¥da mycket lämpligt inspelade i den klassiska Sun-studion, som skulle kunna ingÃ¥ i Refreshments liverepertoar. Och "Running out of love" fÃ¥r mig att tänka pÃ¥ George Harrison och "Always be the one" skulle kunna vara skriven av Jeff Lynne fast här utan det fläskiga ELO-soundet.

/ HÃ¥kan

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var pÃ¥ en av Tyrolspelningarna och en pÃ¥ TrädgÃ¥rn i Göteborg och kan hÃ...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 gÃ...

Peter 2/07: Nja, Honeycombs hade ju en hit till: That´s the way som jag tror hamnade på Ti...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.