Blogginlägg
Originallåtarna imponerar allra mest
Foto: Anders Larsen
Den här recensionen publicerades i en kortare version ursprungligen i Nerikes Allehanda 29/12 2014.
DAVID SÖDERGRENS HOT FIVE
East West, Örebro 27 december 2014
Konsertlängd: 22:05-22:35 och 22:50-23:41 (81 min)
Min plats: Stående i baren ca 6 m från scenen.
Finns det något svenskt band som bör axla Perssons Packs från i höstas fallna mantel så är det den stolta, musikaliskt intensiva och textmässigt stundtals briljanta sextetten vars namn populärt förkortas DSH5. Sedan comebacken vid förra årets Live at Heart har bandet gått från klarhet till klarhet och publikintresset har växt i samma takt. Inte ens lördagskvällens bistra vinterkyla kunde hindra en respektabel mängd åhörare att möta upp och lyssna koncentrerat.
Det är kanske orättvist att jämföra David Södergrens Hot Five med Perssons Pack, speciellt som bandets gamla inspirationskälla hette Traste Lindéns Kvintett, ty bandets intensitet och realistiska och ibland verklighetsbaserade texter påminner mer om Shane MacGowan och det vilda Pogues vi en gång kom att älska. I en majoritet av konsertens låtar gick det som en välgörande varm våg genom kroppen och jag vet, efter att ha upplevt bandet live på Stadsträdgården utomhus i somras, att det nödvändigtvis inte krävs minus 14 på termometern för att uppskatta bandets musik till fullo.
Överraskningsmomentet i det allt mer professionella Hot Five har tynat bort lite på vägen och ersatts av en tajt och intensiv uppvisning i den svåra konsten att kombinera passion med röjig livemusik. Fast inledningsvis, när det var lite väl lågmält, lät det som att de tränade för Folk at Heart. Men det tog sig. I en repertoar som pendlade från svidande brutalt vackra dragspelstoner ("Flickan, whiskyn & sången") till tajta rytmer à la Clash ("Lång hård väg") eller tvärtom.
Det som ändå imponerar allra mest hos det här utsökta livebandet är ändå materialet, den digra repertoaren som engagerar i varje dragspelssekvens och nästan varje textrad. Originallåtar som kan bli en sensation på skiva om de även där kan fånga den så viktiga livekänslan.
Däremot är jag övertygad om att konsertens enda nyskrivna låt, "Rocky Balboa (på en scen i New York)", har uppenbara hitkvalitéer som räcker långt utanför studion. En välkonstruerad duett med Åsa Bergfalk som lät som en blandning av Jeremias Session Band och Lars Winnerbäck.
David Södergrens och bandets avslappnade och helt naturliga jargong mellan låtarna är också något som levde kvar i minnet långt efter att den andra extralåten "Gott nytt år" snabbt hade klingat ut.
/ Håkan
Jul 2014: Darlene Love
2014 års 20 bästa album
<< | December 2014 | >> | ||||
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö |
1 | 2 | 3 | 4 | 5 | 6 | 7 |
8 | 9 | 10 | 11 | 12 | 13 | 14 |
15 | 16 | 17 | 18 | 19 | 20 | 21 |
22 | 23 | 24 | 25 | 26 | 27 | 28 |
29 | 30 | 31 |
Per Gotthardsson 22/06: Jag var där! Egentligen för att lyssna till Hiseman men lämnade lokalen helt ...
Jan Lennell 6/06: Var där och kommer ihåg att Fläskkvartetten var mäktigt imponerande! En exp...
Mikael Andersson 3/06: Det finns ännu en underskattad skiva på 90-talet 1994 Sånger Från Nedergård...
Björn Stein 9/05: Tack för den resan, Håkan! Ser redan fram mot att läsa om nästa äventyr som...
Jan Lennell 8/05: Beatles platta på 1:a platsen..ingen högoddsare :). Ber att få tacka för en ...
Peter Lundmark 6/05: Tack för en spännande och rolig resa, har fått plocka fram skivor man inte ly...
Hans 6/05: Har varit kul följa dina favoriter, även om jag inte hållit med dig. Däremot...
Mikael Bodin 5/05: Lundell måste ha gjort unikt många dubbelalbum :) Skulle man göra en lista av...
Mikael Bodin 5/05: Tack för en inspirerande recension av en klassiker. Själv velar jag ständigt ...
Björn 1/05: Waterboys, Jackson Brown, Beatles...


Kommentarer till blogginlägget:
Det stämmer nog rätt bra.