Blogginlägg från 2014-12-02

Bobby Keys (1943-2014)

Rockvärlden har haft många saxofonistprofiler genom åren och nu är tre av de främsta borta. King Curtis knivhöggs till döds 1971, sviterna av en stroke tog Clarence Clemons liv 2011 och tidigare i dag dog Bobby Keys.
   Bobby Keys har sedan debuten i slutet pÃ¥ 50-talet spelat med ett otal artister pÃ¥ bÃ¥de skiva och scen. Men framförallt turnerade han mer eller mindre permanent med Rolling Stones sedan 1970 fram till förra hösten dÃ¥ han lämnade gruppen pÃ¥ grund av sjukdom.
   Det är just frÃ¥n Stones-konserter jag minns den personlige saxofonisten Bobby Keys kraftfulla framträdanden. 1973 pÃ¥ Scandinavium missade jag honom med en vecka för han hade just lämnat Europtaturnén som följde upp "Goats head soup"-skivan. 1982 pÃ¥ Ullevi var Keys tillbaka och pÃ¥ Stockholm Stadion 2003 gav han de gamla lÃ¥tarna ett autentiskt sound.
   Kontakten med Rolling Stones i allmänhet och Keith Richards i synnerhet, de föddes pÃ¥ samma dag(!), har satt sina musikaliska spÃ¥r i rockhistorien. "Brown sugar" blev ett av Keys största ögonblick med Stones men blÃ¥set, Keys och trumpetaren Jim Price, satte verkligen prägel pÃ¥ "Exile on Main Street"-arrangemangen.
   Men Keys lÃ¥nga karriär innehöll sÃ¥ mycket mer. Innan Stones-samarbetet var Keys färgstark medlem, tillsammans med just Price, i bÃ¥de Delaney & Bonnies band och Joe Cockers stora turnéband Mad Dogs And Englishmen. PÃ¥ skiva kompade han exempelvis bÃ¥de George Harrison ("All things must pass"), John Lennon ("Rock'n'roll" och "Power to the people") och Ringo Starr ("Ringo") men ocksÃ¥ mÃ¥nga, mÃ¥nga andra betydelsefulla musikprofiler som Eric Clapton, Marvin Gaye, Warren Zevon, B B King och John Hiatt.
   Att stÃ¥ i centrum eller solokarriär var aldrig prioriterat i Bobby Keys liv. ÄndÃ¥ gjorde han ett eget album 1972, "Bobby Keys", och en singel i eget namn 1975, "Gimmie the key", pÃ¥ Ringo Starrs skivbolag. Givetvis instrumentala skivor.
   Bobby Keys har berättat att han lämnade den ovannämnda Stones-turnén 1973 för att rädda sitt liv frÃ¥n droger och festande. Men verkligheten hann ikapp Bobby. Han dog i dag 2 december 2014 av skrumplever.

/ HÃ¥kan

Pop, garage och rock med The Most

The Most från Umeå. Från vänster Inge Johansson, Frans Perris, Mats Westin och Magnus Kollberg.

Ibland känner jag att jag är sist på bollen men hellre det än inte alls. Umeåbandet THE MOST har producerat skivor sedan 2007, måhända i ganska små upplagor och under begränsad uppmärksamhet, och utgivningstakten har varit sporadisk men musikaliskt har kvartetten varit homogen i sin målmedvetna genre där pop, garage och lite rock möts. Små, korta (runt två minuter...) låtexplosioner som kanske mest blickar tillbaka i pophistorien och inte flyttar utvecklingen framåt många tum. Men musik som är fylld med knivskarpa riff, påträngande rytmer, starka kompgitarrer och framträdande sång.
   Tack vare en vän till mig, Lars-Ã…ke Madelid, har jag kommit i nära kontakt med The Mosts hela skivproduktion, tre vinyl-ep och ett cd-album. Musik som i avsaknad av spektakulära detaljer ändÃ¥ har en starkt underhÃ¥llande prägel med genomgÃ¥ende tydliga brittiska influenser och rötter i modsmusiken. Där den blÃ¥/vit/röda mÃ¥ltavlan, sÃ¥ kallad "mod target", pÃ¥ The Most-albumets design sammanfattar all modsmusik frÃ¥n The Who via The Jam till 2014.
   The Most-bildades i början pÃ¥ 2000-talet, en kvartett med sÃ¥ngaren och gitarristen Frans Perris i spetsen. Jovisst, Perris är bror med Poul Perris som i slutet pÃ¥ 90-talet ledde det hajpade The Facer som gjorde stora avtryck bÃ¥de pÃ¥ skiva och scen under nÃ¥gra Ã¥r. Övriga medlemmar i gruppen var Magnus Kollberg, gitarr/sÃ¥ng, Mats Westin, trummor/sÃ¥ng, och Marcus Holmberg, bas/sÃ¥ng. PÃ¥ 2013-albumet spelade Inge Johansson bas men numera är det Martin Claesson bakom det instrumentet.
   PÃ¥ nÃ¥gra Ã¥r har The Most givit ut nÃ¥gra väldesignade singlar i rustika 7"-omslag och ett digipack-album som lockar till lyssning.


2007
THE MOST
"Face the future"
(Ny VÃ¥g/Wasted Sounds)

The action (Frans Perris/The Most)
Murry Wilson (Frans Perris/The Most)
Faking 18 (Frans Perris/The Most)
Stylish boy (Frans Perris/The Most)

The Most debuterar musikaliskt i det fascinerande utrymmet mittemellan garage och power pop. En stadig ilsken rytm och ett tajt, tajt utspel. Längst fram befinner sig ännu en Perris med en påtagligt utåtriktad stil. Redan på gruppens första vinylspår kan jag bara blunda och ana hur sångaren och hela bandet förmodas lägga alla energi på ett scenframträdande.
   Trots tuffa rytmer är ljudet pÃ¥ debuten ganska ansprÃ¥kslöst sÃ¥ det gäller att höja volymen rejält för att riktigt njuta av The Mosts sound. DÃ¥ känns den distade galna sÃ¥ngen mest naturlig. Här finns inte sÃ¥ mÃ¥nga smÃ¥stilta detaljer. Ibland jämför jag med Wreckless Erics ofta aggressivt präglade popmusik med ett och annat vildsint gitarr-solo. Bra debut utan att vara nÃ¥got mirakel. Ett band som har lagt mer energi pÃ¥ arrangemangen än pÃ¥ melodierna.


2008
THE MOST
"Moderation in moderation"
(Ny VÃ¥g/The Most)

I got you (Frans Perris/The Most)
Money (Frans Perris/The Most)
Bad girl (Frans Perris/The Most)
Now I feel (Frans Perris)

Fortfarande tämligen tunna låtidéer men det energiska utspelet hjälper till att lyfta soundet på skiva. Att The Most har känsla för det här har jag förstått och det räcker att kolla in baksidan på skivomslaget, en klassiskt rip-off-fotografi av baksidan på Beatles "Revolver"-album. Och noteringen "A special thanks to Shel Talmy och Chris Dreja" säger väl något om var sympatierna finns.
   FÃ¥r hjälp av Andy Bell, bland annat Ride, Hurricane No. 1 och Oasis, med bÃ¥de sÃ¥ng och gitarr pÃ¥ en lÃ¥t som dock sviker nÃ¥got trots en överraskande trumpet. "Money" är en reptilsnabb lÃ¥texplosion, den här gÃ¥ngen nÃ¥gonstans mellan garage och punk, och "Bad girl" är bandets hittills bästa lÃ¥t. Snäll 60-talspopmelodi med mycket energi.


2010
THE MOST
"Resistance is useless"
(Ny VÃ¥g/The Most)

Little girl (Frans Perris/The Most)
I'm in misery (Frans Perris/The Most)
Easy when you're down (Frans Perris/The Most)
Broham (Frans Perris/The Most)

Bandet har spelat in alla sina ep-skivor i samma studio, The Subterranean Vegetable House(?), men utvecklingen mot ett bättre band med ett bättre sound är tydlig för varje skiva. Och här når de nya höjder med en soundmässigt bättre produkt men så är skivan också mixad i San Francisco av Mike Wells.
   Gitarrerna klingar mer klarsynt, riff och kördetaljer ekar bekant och jag förstÃ¥r plötsligt varför The Most har fÃ¥tt spela pÃ¥ klassiska Cavern i Liverpool. Parallellerna med Brainpool, ett decennium innan, dyker upp i hjärnan utan att The Most har nÃ¥gra som helst kommersiella funderingar. Jag uppfattar inte alltid refrängerna fast energin, med den pÃ¥drivande Perris längst fram, smittar verkligen av sig.
   Andy Bell-samarbetet pÃ¥ den här skivan, "Easy when you're down", är en oväntad ballad utan riktig profil men pÃ¥ "Broham" tar de tag i de engelska r&b-influenserna, typ Pretty Things eller tidiga Kinks.



2013
THE MOST
"Auto-destructive art"
(The Most/Copase Disques)

Problems (Frans Perris/The Most)
Really good (Magnus Kollberg/Frans Perris/The Most)
I don't want it (Frans Perris/The Most)
So wrong (Frans Perris/The Most)
I'm not your man (Frans Perris/The Most)
Spiderman (Frans Perris/The Most)
She's a sensation (Frans Perris/The Most)
Sometime (Frans Perris/The Most)
Do you wanna know (Frans Perris/The Most)
Beat girl (Frans Perris/The Most)
Blow your mind (Magnus Kollberg/Frans Perris/The Most)
Stickin' out with you (Frans Perris/The Most)

Ep-formatet i all ära, det är ju verkligen perfekt för nya band, så är det på album artister och grupper får en mer seriös och bredare framtoning. Här debuterar bandets nye basist Inge Johansson och vi hör en mer utpräglad stereobild, extramusiker på blås och keyboards, som har resulterat i ett ännu bättre sound. Arrangemangsintentionerna (vilket ord!) har verkligen utvecklats sedan debuten sex år tidigare.
   R&b-ambitionerna fullföljs pÃ¥ nÃ¥gra lÃ¥tar, "I'm not your man" och "Blow your mind", men det förekommer ocksÃ¥ en del provokativt monotona passager. NÃ¥gra är säkert medvetna, den korta speltiden 1:54 pÃ¥ "Spiderman" (med titeln som enda text...) är fullt tillräckligt. Den korta lÃ¥ten följs av karriärens förmodligen längsta originallÃ¥t, halvsnabba "She's a sensation" (3:24), som väcker lite mer känslor bland alla ögonblickssnabba modslÃ¥tar.
   Den stora inspirationskällan pÃ¥ The Mosts debutalbum är annars The Who 1964-67. Det energiska tempot, de intensiva trummorna och körandet i lÃ¥tar som "Problems", "Really good" och "Stickin' out with you" pÃ¥minner verkligen om den gruppens tidiga singlar.

/ HÃ¥kan

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var pÃ¥ en av Tyrolspelningarna och en pÃ¥ TrädgÃ¥rn i Göteborg och kan hÃ...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 gÃ...

Peter 2/07: Nja, Honeycombs hade ju en hit till: That´s the way som jag tror hamnade på Ti...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.