Blogginlägg

LIVE#21: The Facer 1999

THE FACER/THE KOOKS
P2/Prisma, Örebro 28 mars 1999

När jag ständigt får frågan vilken bästa konsert jag har varit på brukar jag lika envist svara att det är omöjligt att svara på. Sedan brukar jag förklara hur olika förutsättningar olika konserter har. Och då tar jag i tio fall av tio fram jämförelsen mellan Bruce på Ullevi 1985 och den här konserten med The Facer 1999 i en källare i Örebro. Exakt samma stora känslomässiga upplevelse men på två helt olika sätt.
   Den svenska rockkvartetten The Facer hade i mars 1999 knappt inlett sin karriär, som blev tämligen kort skulle det visa sig, och var verkligen ett oskrivet blad förutom en något uppmärksammad singel med video, ”King of expectation”. Därför blev det för mig en konsert med omöjligt många nya låtar på repertoaren. Men ändå en så omskakande, otroligt oförglömlig och en in i minsta detalj fysisk konsert. En känsla som sprider sig genom ryggraden än idag när jag tänker på den där nästan ödesmättade fredagskvällen i mars 1999.
   Jag recenserade inte konserten själv. Det gjorde min dåvarande nöjeschef på Nerikes Allehanda, Johan Hedberg, och jag kan inte annat än hålla med i varje ords beskrivning, som återges här nedan, av denna stora omtumlande konsertupplevelse.
   Nej, jag minns inte heller förbandet The Kooks...

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 30/3 1999.

TOTALT KNOCKAD AV THE FACER

GRUPPNAMNET BETYDER tydligen något i stil med ”örfil”, men jag kan avslöja att The Facer kör med falsk varudeklaration. Jag har aldrig under mina femton år som musikkonsument varit med om maken till knockout.
   Ändå var mina förväntningar nästan orimligt höga, efter den lysande debutsingeln och alla positiva rapporter om Umeåbandets framfart på andra scener i landet. Jag var faktiskt riktigt orolig när klockan närmade sig midnatt och det var dags för sångaren Poul Perris att presentera sig ordentligt på hemmaplan, för första gången sedan han flyttade till Örebro i november.
   DET TOG NOG inte ens trettio sekunder av första låten, kommande singeln ”Good vibrations”, förrän jag stod där med det där fånflinet. Ja, ni som springer mycket på konserter vet vad jag menar - ibland, fast tyvärr alldeles för sällan, kan man helt enkelt inte värja sig utan förvandlas till en larvigt leende zombie som lyckligt låter sig manglas av den där underbara uppfinningen som kallas rock’n’roll.
   Och det är först efteråt som man blir sig själv igen - och börjar hitta alla de där invändningarna som reducerar upplevelsen till ”bara” ännu en popkonsert. Den här gången lyckades jag inte.
   Det finns ingenting att invända mot den föreställning som The Facer bjöd på i Örebro i söndags.
   Småsaker, möjligtvis, som att de kunde ha stämt instrumenten mellan låtarna lite snabbare. Och mellansnacket var väl kanske inte av Thomas Öberg -klass.
   Men när de väl spelade. Herrejesus, vilken sensation det här bandet är. En enda singel har de gjort - och de sopar fullständigt mattan med alla andra röjrockband i Sverige just nu. Backyard Babies är väl ... kul - men Facer befinner sig helt enkelt redan i en annan division.
   OK, MYCKET beror på Perris, som är en helt makalös scenpersonlighet. När Ebbot Lundberg startade karriären i Union Carbide Productions i mitten av 80-talet var han i sina bästa stunder så här galen och genialisk på samma gång.
   Men Poul Perris har dessutom större käft än både Stefan Sundström och Mick Jagger, och när han vrålande attackerar publiken med uppspärrade ögon blir man faktiskt rädd.
   Precis som man ska bli av riktig rock’n’roll, och om den här karln verkligen är läkare när han inte står på scenen så undrar jag om de inte kan avskaffa narkosen på hans avdelning på RSÖ.
   Men man ska inte glömma bandet. Man ska framför allt inte glömma gitarristen Fredrik Fagerlund , som ensam lyckas bygga upp rena betongväggen bakom Perris röst. Henrik Kjellbergs bas och Peter Furbys trummor förstärker bygget och det svänger så stadigt att man tror att grabbarna har spelat ihop i tjugo år.
   Och hur låter det, då? Låt mig uttrycka det så här - ingen människa verkligen tycker om rockmusik kan annat än älska The Facer. För de tar oss på en resa genom hela den härliga historien och Rolling Stones, Sex Pistols och The Who är bara några av förebilderna vi får träffa på vägen.
   Rötterna är mer än tydliga - och samtidigt känns det här bandet så otroligt unikt, med en repertoar som tycks bestå av enbart blivande klassiker.
   STORA ORD, men det förtjänar The Facer. De är faktiskt det största som har hänt den svenska rockscenen på mycket, mycket länge. Så du var inte en av de blott 189 lyckliga som var där? I kväll spelar de visst i Lund, och det är faktiskt tillräckligt nära.
   Annars sänds Örebrokonserten i P3 den 19 april - fast så länge borde du inte bärga dig.
   Ett band till? Ja visst ja. The Kooks spelade ju också. Och de var säkert helt okej, men de valde fel kväll att komma tillbaka till Örebro. Det räcker så.
                                                                                     JOHAN HEDBERG

Poul Perris: sång
Fredrik Fagerlund: gitarr
Henrik Kjellberg: bas
Peter Furby: trummor

Trolig setlist (identisk med konserten i nov):
If you´re straight (who cares?)
Good vibrations
Always been
Stay with this song
Satisfied
The stripper
Burning child
Go for the show
Love redemption
Something for my love
King of expectation
Ramalama (me on your side)

Extralåt
Topless boy

Låtkommentaren: Låtlistan, erkänner jag, är en stor chansning till att bokstavligen försöka minnas Facer-konserten låt-för-låt. Exempelvis skriver Hedberg i recensionen att första låten hette "Good vibrations"... Men jag har helt enkelt kopierat låtarna från en Facer-konsert från hösten samma år, som jag recenserade här, och inbillar mig att det borde ha varit samma låtar här, då till stor del outgivna på skiva.
   Gissningsvis bestod huvudavdelningen av 12 av de 13 låtar som skulle återfinnas på debutalbumet "Go for the show" när det släpptes först i september 1999. Och singel-b-sidan "Topless boy" fick agera extralåt.





/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.