Blogginlägg
Två Mickey Jupp-återutgivningar
Som jag redan redovisat fick jag en stor Mickey Jupp-revival för en dryg månad sedan när vi besökte hans hem i Cumbria sedan över 30 år tillbaka, firade hans 70-års och fick uppleva en festlig konsert som avslutning. Åtskilliga decenniers lyssnande på hans skivor, lika lång tids intresse kring hans låtar, ett stundtals okritiskt förhållande till hans skivor och en grundmurad fascination över hans långa liv fick mitt gamla pubrockhjärta att slå dubbelslag. Samtidigt fick jag i min hand (tack, Lasse Kärrbäck!) två snygga Jupp-återutgivningar som släpptes i höstas utan att jag riktigt var på hugget då.
Albumen "Long distance romancer" (Chrysalis, 1979) och "Oxford" (Line, 1980) tillhör inte Jupps musikaliskt mest uppmärksammade skivor, omdiskuterade och delvis ifrågasatta när de ursprungligen släpptes, och jag minns hur jag själv tog emot skivorna med blandade och nästan negativa känslor. Därför blev det än mer intressant och med oväntat stor nyfikenhet jag vecklade ut de grymt snygga återutgivningarna på det tyska skivbolaget Repertoire, läste de initierade och spännande texterna om tiden runt de båda skivorna och med stor spänning lät cd-spelaren ta hand om skivorna.
MICKEY JUPP: Long distance romancer (Repertoire)
Innan jag lyssnar på nyutgåvan läser jag med förvånande ögon i rocktidningen Larm (1983) där Lennart Persson, kungen bland alla rockkritiker, höjer det här albumet till skyarna. Jag citerar: "För mig är det här Jupps bästa LP sedan Legends andra, helt utan konkurrens. Låtarna är oantastliga, därtill fyllda av banal och mellanmänsklig visdom av ett slag som Juypp är mästare på. Han sjunger MAKALÖST, Lol Cremes och Kevin Godleys produktion är lyhörd-fräck när den ska vara fräck och försiktig när den ska vara försiktig - och inställd på att till fullo framhäva både låtarna och rösten".
Det är ord som jag tar med mig inför den nya kontakten med skivan som jag hösten 1979 beskrev som ett alldeles för studioinriktat och hopplöst påkostat album med trollkarlarna Creme/Godley (ex-10cc) i producentstolarna. Valet av producenter var resultatet av att Jupp överraskande hade en förkärlek till 10cc-soundet men ett annat förslag till producent var Dave Edmunds... Då hade skivan och soundet med stor säkerhet varit annorlunda.
Min ursprungliga och genomgående skepsis för hela "Long distance romancer" bottnar ju väldigt mycket i den då nya versionen av en låt, "Switchboard Susan". Jämfört med det Rockpile-intensiva arrangemanget, som gjordes i samband med "Juppanese"-inspelningarna och senare hamnade på Nick Lowes "Labour of lust", gjordes låten här nästan som en protest till den raka hitlåt som Lowe hade levererat på våren 1979.
Med full respekt för Mickeys beslut just då, säkert påverkad av Creme/Godley, kan jag nog inte betrakta versionen på "Long distance romancer" som mer än "intressant". Nämnda låt hamnade dessutom i extra fokus eftersom hela albumtiteln är hämtad från en central textrad ur "Switchboard Susan".
Med all bakgrund på bordet, tiden har läkt många sår och med framförallt ett nyfixat ljud framstår "Long distance romancer" nu i en bättre dager. Med flera höjdpunkter på det låtmässiga området och accepterar man den ofta förekommande suggestiva känslan i materialet på skivan är albumet mer än intressant. Det är svårt att inte tycka någonting om varje låt.
"You made a fool out of me" med 10cc-körer och brötig Andy Mackay-saxofon, Bo Diddley-ekande "Chevrolet" doftar Jupps älskvärda 50-tal och "Barbara" är en fin avklädd kärlekslåt på elpiano.
På "You know what I mean" är Jupp tillbaka som klassisk rocksångare på 50-talet som producenterna försöker liva upp med doowop-röster som nervöst studsar mellan högtalarna. "True love" är nästa älskade koncept för Jupp, Fats Domino-piano. En vacker låt som växer i suggestiv intensitet men går också över gränsen till överarbetat arrangemang.
"Politics" med jazzgitarrintro och sedan en overklig mix av rap och doowop där Mickey reciterar texten till ett jazzigt arrangemang. Totalt försumbar.
Elpianoromantiken i "Hard times" har däremot ett relativt sparsmakat arrangemang medan "Switchboard Susan" har ett stötigt och segt tempo. Mickey kanonsjunger den delvis nya texten men saxofonen har en omotiverad huvudroll och det artrock-influerade gitarrsolot suger. Även "I'm in control" tillhör skivans tveksamheter i sin skumma och lätt reggaeinfluerade form. Det långa experimentella, som om Sly & Robbie var i studion, gör inte saken bättre.
Slutet är ändå gott med den akustiska gitarrballaden "Make it fly" dekorerad med en fin orgel. Ömsint sång och låten verkar fri från större Creme/Godley-påverkan.
Bonuslåten "Rooms in your roof" är hämtad från en senare singel som är producerad av Pete Wingfield men Creme/Godley får credit även för den på återutgivningen.
MICKEY JUPP: Oxford (Repertoire)
Efter Stiff- och sedan Chrysalis-kontrakten tappade England intresset för Mickey Jupp. I alla fall på de engelska skivbolagen. "Oxford" gavs aldrig ut i England, däremot i Tyskland - och i Sverige på den då prestigefyllda skivetiketten Smash. Där blev Jupp en i gänget bland Nick Lowe, Elvis Costello, och Joan Jett (!) men också svenska namn som Problem och Linus & his Band.
Men det är den tyska utgåvan från 1980, på Line, som har stått modell till återutgivningen. Kreativt kanske inte "Oxford" tillhör Jupps förnämsta skivor, inga direkta klassiker i låtmaterialet, men en jämförelse mellan ljudet på det undermåliga vinyloriginalet och den uppfräschade återutgivningen är som natt och dag ljudmässigt.
Originalet var begränsat producerat, av bröderna Gavin och Iain Sutherland (felstavat "Ian" på både originalet och nya återutgivningen) och mixningen var rena katastrofen. Burkigt ljud, sången nedmixad och gitarren hördes egentligen bara på tre låtar. 2014 är det fortfarande uppenbart att "Oxford" är en lågbudgetproduktion men redan på första låten "Blues on their own" är det tätt, tungt och rockigt.
Komptrion bakom Jupp framstår plötsligt som ett fungerande band. Trummisen Bob Clouter från Legend-tiden, basisten Dave Bronze från Jupps hemtrakter i Essex och förre Hookfoot-gitarristen Ian "Chuck" Duck var identiska med Jupps liveband vid den här tidpunkten. Och det hörs.
Även Mickey Jupps jordbävning till röst får ju här ett helt annat utrymme än på originalet. Som på den jordnära "Don't talk to me" och Fats Domino-flörten "Junk in my trunk", de enda två låtarna från den här skivan som officiellt gavs ut i England (på en Stiff-distribuerad singel).
I sedvanlig stil doftar det väldigt mycket gammal och dammig rock om Jupps låtar här. "Monty Bronte and the sisters" kunde ha varit Elvis Presley 1958, på "Technique" sneglar han ännu längre bort till 30-talet och klassisk music hall och "Homework" är inte bara en traditionell men också tråkig blueslåt.
Däremot finns det några snygga ballader som höjer helhetsintrycket av skivan. På "Soon enough for me" spelar han känslig synt och körar sig själv snyggt och "Even for you" har en emotionell touch som bara Jupp kan skapa.
"Poison girls" är det perfekta finalnumret på skivan som saknar bonusspår. I det nya ljudet svänger det verkligen om det Rockpile-anpassade sound. Fullt rockös och ett mästerligt gitarr-solo.
/ HÃ¥kan
Covers: Nilsson
I fint sällskap
| << | April 2014 | >> | ||||
| Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö |
| 1 | 2 | 3 | 4 | 5 | 6 | |
| 7 | 8 | 9 | 10 | 11 | 12 | 13 |
| 14 | 15 | 16 | 17 | 18 | 19 | 20 |
| 21 | 22 | 23 | 24 | 25 | 26 | 27 |
| 28 | 29 | 30 | ||||
Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...
Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...
Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...
Mikael Bodin 11/10: Jag var pÃ¥ en av Tyrolspelningarna och en pÃ¥ TrädgÃ¥rn i Göteborg och kan hÃ...
Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...
Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...
Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...
Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...
Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 gÃ...
Peter 2/07: Nja, Honeycombs hade ju en hit till: That´s the way som jag tror hamnade på Ti...
Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker.
Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress.
Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt.
E-posta mig.
Kommentarer till blogginlägget: