Blogginlägg från 2014-04-09
"Some piece of comfort"
Den här recensionen publicerades i en kortare version ursprungligen i Nerikes Allehanda 9/4 2014.
JENNY WÃ…HLANDER
Some piece of comfort
(Smilfinken)
Teatermänniskor blir inte sångare/sångerskor per automatik. När jag lyssnar på Jenny Wåhlanders debutskiva som soloartist kanske det hjälper att jag inte har något förhållande till hennes teaterkarriär i mina tankar. Sångdebuten på skiva innehåller sex låtar där hon greppar populärmusikens alla grenar, från pop, ballader, country via singer/songwriter-genren och även utpräglat kommersiell listmusik till en duett med Jack Vreeswijk. Dessutom blandar hon engelska och svenska texter.
Den här breda blandningen kan såklart uppfattas som splittrad och ofokuserad. Men jag tycker det tyder på att Jenny har haft inspiration och attityd att bjuda på så mycket som möjligt på ett begränsat utrymme. Till sin hjälp har hon haft producenten Joacim Dubbelman och ett gäng skickliga musiker, Pelle Ankarberg, Fredrik Landh, Peter Tikkanen och Clas Olofsson.
Jenny har en finkänslig och försiktig röst som kanske förklarar att Dubbelman har "förpackat" henne bland många ballader och lite mer avskalade arrangemang där hon gör sig allra mest personlig. Som i "Laundrysong" där hennes stämma är skör och ljus men ändå framträdande. Eller i pianoballaden "Annie", en typ av powerballad efter amerikansk hitmodell som här dock bjuder på mer personlighet än power.
Den inledande titellåten har också kommersiell hitpotential där Jenny försöker ta över Lisa Miskovskys kreativt tynande karriär. Men det är ändå på avslutningslåten "Mitt hus", duetten med Jack Vreeswijk som är skivans enda låt på svenska, Jenny imponerar mest och språket helt naturligt blir det mest personliga.
/ HÃ¥kan
Hennes röst skar som varma knivar genom blåtonad rök
Sedan 1987 hade Louise Hoffsten satsat på sin solokarriär som dock inte hade varit så kommersiellt framgångsrik. Men 1993 fick hon ett stort och brett genombrott med albumet "Rhythm & blonde". Skivan, som hade ett tuffare och hårdare sound, släpptes på våren 1993.
Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 20/12 1993.
LOUISE HOFFSTEN
Ishallen, Örebro 18 december 1993
Det var faktiskt första gången som Louise Hoffsten stod på en scen i Örebro. Ofattbart besynnerligt med tanke på hennes långa karri8är.
Men premiären kom vid exakt rätt tidpunkt. Hon har i år gjort sin bästa och mest framgångsrika skiva (110 000 sålda ex), "Rhythm & blonde", så hennes framträdande blev inte helt oväntat kvällens stora höjdpunkt.
En halssjuk Louise fick ställa in en konsert för en vecka sedan men av dessa skavanker anade man intet i fredagskväll. Ibland skar hennes röst som en varma knivar genom den blåtonade röken på scen.
Hon är en kvinna som behärskar allt. Blues, rock och ballad. Allt med samma självklara naturlighet.
Sedan omgav hon sig med ett band som var fulländat trots sitt till synes underdimensionerade manskap.
Louises framträdande var tungt, tufft och samspelt. Med en färgsprakande show som var visuellt mycket iögonfallande.
Hennes båda körtjejer, Lilling Palmeklint och Monica Silfverstrand, hade stor del i både det musikaliska och visuella utförandet. Båda sjöng starkt, spelade percussion, keyboards och gitarr och dansade förföriskt till Louises rutinerade stämma.
Louise tog örebropubliken med storm. Med en rejäl dos låtar från senaste albumet. Men också några covers där den gamla omarrangerade "What a wonderful world" var precis så underbar som titeln är.
"Hit me with your lovething" var mer dansant än Titityos hela framträdande och "The seduction of of sweet Louise" svängde mer än det mesta från Stefan Andersson.
/ HÃ¥kan
<< | April 2014 | >> | ||||
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö |
1 | 2 | 3 | 4 | 5 | 6 | |
7 | 8 | 9 | 10 | 11 | 12 | 13 |
14 | 15 | 16 | 17 | 18 | 19 | 20 |
21 | 22 | 23 | 24 | 25 | 26 | 27 |
28 | 29 | 30 |
Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...
Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...
Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...
Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...
Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 gÃ...
Peter 2/07: Nja, Honeycombs hade ju en hit till: That´s the way som jag tror hamnade på Ti...
Mikael Johansson 27/06: Var där i konserthuset 1977, 16 år gammal. Visste inte riktigt vad som väntad...
Kjell J 16/06: Kolla gärna in denna ytterst förträffliga Youtube-kanal:@YesterdaysPapers (ti...
Valbobo 10/06: 1970 spelade faktiskt Cilla Black in en cover på Olles Det gåtfulla folket. Ko...
Andreas Lundell 19/05: Svensk pappa och irländsk mamma kan man väl klämma in....
Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.
Kommentarer till blogginlägget: