Blogginlägg från 2014-04-29

Dave Edmunds berättar vidare...

Min vän Lasse Kärbäck var på nytt inhyrd som privatchaufför åt Dave Edmunds under den just avslutade miniturnén i Sverige. Vi minns hur Lasse pumpade en ovanligt pratsam Dave på exklusiva avslöjanden i höstas när han var i landet senast. Och nu har de två mötts igen och har naturligtvis diskuterat gamla tider och Dave vill gärna ändra historien om så kallade gamla "sanningar".
   Torsdagens bomb i Edmunds/Kärrbäck-samtalet blev att den i många kretsar tämligen accepterade uppgiften, bland annat i Bert Muirheads bok "Stiff - the story of a record label", att artistnamnet Jill Read i själva verket ÄR Dave Edmunds. Så är det enligt Dave inte alls.
   Dave berättade att Jill Read var en sångerska från Cardiff, Daves hemstad i Wales, som sjöng i ett band där bandledaren var en kompis till Dave. Han hade på helt egen hand gjort en tydligt Phil Spector-influerad inspelning av den gamla The Chantels-låten "Maybe" till sitt "Subtle as a flying mallet"-album (1975) och ville egentligen inte ha något med Jill Read-inspelningen att göra och gjorde om låten till en högre tonart så det inte skulle bli något. Men Stiff gav ut inspelningen, på samlingsalbumet "A bunch of Stiff records", utan att Dave ville det.

Den aktuella Edmunds-turnén omfattade tre spelningar i mellansverige plus södra Norrland. En nätt sväng på några hundra mil från Kulturakademin i Motala (se setlist längst ned på sidan), där de bodde på Hotell Nostalgi(!), via Medborgarhuset i Säffle till Folkets Hus i Söråker (se setlist längst ned), ett litet ställe mellan Sundsvall och Härnösand. Spelningar varannan kväll och därmed utrymme för många intressanta anekdoter ur Dave Edmunds innehållsrika liv. Här är en:
   Dave klev in på en pub någonstans i London i början på 80-talet. Där fanns en pianist, klassiskt utbildad, och hans namn var Liam Grundy. Plötsligt spelade han en låt och Dave frågar vad är detta? Liam svarar att det är en låt jag skrivit. Dave ber honom att spela den igen. Och igen och senare igen.
   Dave bad Liam att komma till studion dagen efter för att spela in låten. Liam kom till studion som Dave bokat för tre veckor. Studion hette "Maison Rouge" och ägdes av Ian Anderson från Jethro Tull. Efter en kort repetition genomfördes inspelningen i en enda tagning. Allt tog under en timme.
   Efter inspelningen försvann Liam ut ur Daves värld för att plötsligt skicka en cd med nyinspelad musik som inte ens kom i närheten av den inspelade låten på långa vägar. Låten hette "One more night" och hamnade på albumet "DE 7th" (1982) med bara Liams piano och Daves röst.
Allt detta nedtecknades på en servett på Comfort Hotel Royal Bar i Säffle.

Ännu en anekdot från Daves mun i april 2014. Han höll på med musik till en film, kan ha varit "Stardust", och var i studion när ett gäng killar klev in. Dave frågade vilka de var som sa "we are 'The Electricians'". Ok, sa Dave och pekade in i studion i tron att dom var ett band och skulle spela in och sätta upp sina grejer. Medan Dave höll på med sitt höll The Electricians på med sitt, just det, de var elektriker och skulle reparera det elektriska i studion...
   Dave som gjorde allt själv, spelade alla instrument och funderade på ett namn på det han just spelat in, "Da doo ron ron". Det blev Dave Edmunds and The Electricians. Det är hela historien om det bandet som aldrig fanns... Och i alla tider har jag och andra placerat låten i Brinsley Schwarzs diskografi eftersom det enligt gängse "historieböcker" var Brinsley som kompade Dave.

Sedan berättar Lasse Kärrbäck att medan de satt på hotellet i Säffle ringde Ringo Starr och ville ha med Dave på en sex veckors turné med Ringo Starr & his All-Starr Band. Dave håller Ringo högt som trummis men lågt som musiker med eget material. Det är därför Ringo har sitt All-Starr Band för att täcka upp sina egna brister. Utfyllnad som inte Dave gillade, det var svårt att komma överens med alla egon.

Setlist Motala:


Setlist Söråker:


/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.