Blogginlägg

Helt bedårande sång i balladernas högtid

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 13/10 2007.

PETER JÖBACK
Konserthuset, Örebro 12/10 2007

Man har genom åren kritiserat Peter Jöback på samma sätt som Carola: Att uppträda i så många olika sammanhang och skepnader splittrar personligheten, trots all tveklös skicklighet i framförandet. Därför var det så glädjande att konstatera hur Peter igår kväll i ett nästan fullsatt Konserthuset så genomgående kunde koncentrera sig kring rollen som popartisten med så otroligt många starka låtar på den repertoaren.
   Ja, roll och roll förresten. Han har genom sitt liv spelat många roller men verkade nu naturlig och personlig när han med endast ett undantag (”I feel good and I’m worth it” bland extralåtarna) genomgående sjöng sitt svenska material. Som i de allra flesta fall, väldigt starkt, handlade om honom själv eller har hämtat näring från hans liv.
   Peter är ju en bedårande sångare som ibland nästan kan gå över gränsen, vi märkte det vid ett par tillfällen igår, till musikalgenren. Niclas Frisks och Andreas Mattssons låtar från den senaste skivan sneglar lite åt det svulstiga och teatrala men det blev på scen mer fysiskt, mer levande och mer popinfluerat.
   Så hade ju Peter med sig låtskrivaren Frisk och exakt det band som kompade honom på skivan. Det resulterade i några intensivare och stundtals vildare versioner men utan att det melodiska materialet förlorade sin charm. Och då ska vi komma ihåg att Frisk uppträdde i svartvitrandig pyjamas och gjorde allt för att framställa sig som en clown i hög hatt.
   Men balansen mellan de vemodiga och stundtals allvarliga texterna, det visuellt spretiga bandet och den läckra scendesignen, där det inte sparades på strålkastare, var klart spännande
   Bandets kvinnliga medlem, Annika Granlund som också spelade en framträdande trumpet, sjöng riktigt säkert i duetten ”Han är med mig nu” och jag tror ingen i publiken just då saknade originalrösten Annika Norlin.

Jag älskade det torrt krispiga Lars Halapi-soundet på förra skivan och på den efterföljande turnén men här var musikerna betydligt mer utåtriktade och showinfluerade. Och djupt musikaliska. Bandets andra kvinnliga medlem, den för mig helt okända Charlotte Centervall, spelade både gitarr, munspel, lapsteel, mandolin och visslade till och med vackert i en låt.
   Repertoaren innehöll knappast några överraskningar med elva av tolv låtar hämtade från den senaste skivan. Plus en handfull av de kanske starkaste inslagen från skivan innan. Det gjorde konserten och delvis showen mycket uppdaterad, modern och framförallt homogen. Och även varierad fast balladernas antal var i klar och nästan uppseendeväckande majoritet.
   Jag tror aldrig jag har hört så procentuellt många ballader på en konsert. Så kan ju Peter konsten att framföra de lågmälda, långsamma och dramatiska låtarna med stor ackuratess.
   Det började och slutade med en ballad, på exakt samma sätt som det för övrigt gör på den aktuella skivan, och däremellan gick tempot ned vid ofantligt många tillfällen. Enda gången det inte riktigt brände till var under Leonard Cohens ”Hallelujah”, som i Peters version heter ”Decembernatt”, men det berodde nog mer på att jag satt och saknade Jeff Buckleys hårt personliga stämma när han en gång gjorde en cover på Leonard Cohens låt.

Niclas Frisk - gitarr
Rickard Nilsson - piano
Sven Lindvall – bas o bastuba
Rikard Nettermalm - trummor
Charlotte Centervall – gitarr, mandolin, blockflöjt, lapsteel, vissling & kör
Annika Granlund - kör, slagverk & blås
Bebe Risenfors - allt möjligt...

Peter Jöbacks låtar:
Balladen om det angenäma livet
Sommarens sista sång
Sen du åkte bort
Hur hamnade jag här
Jag har ingenting kvar
Decembernatt (Hallelujah)
Mellan en far och en son
Jag sjöng varje sång för dig
Han är med mig nu (duett Annika Granlund)
Under morgonljuset
Ingenting vi får vill vi ha kvar
Du behöver ingen hjälp
Stockholm i natt
Du har förlorat mer än jag
Stoppa mig
Är det här platsen
Jag ångrar ingenting jag gjort
I allt jag ser

Extranummer:
I feel good and I’m worth it
Juni, juli, augusti.

/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.