Blogginlägg från 2007-10-11

#39: Hold out

JACKSON BROWNE: Hold out (Asylum, 1980)
Amerikanen Browne är en bland många, många artister som på 80-talet varken kommersiellt eller musikaliskt kunde upprepa ett anmärkningsvärt framgångsrikt 70-tal. I Brownes fall var det naturligtvis en ren omöjlighet att överträffa album som ”For everyman”, ”Late for the sky”, ”The pretender” och den liveinspelade ädelstenen ”Running on empty” när 70 blev 80.
   Inte nog med att det hade gått fem år sedan senaste studioskivan (”The pretender”), soundet hade blivit lite snyggare, lite mer perfekt och arrangemangen, i mina öron, något mer lättsamt. Ändå var längtan efter ett nytt Browne-album mycket stor. Och innehållet var fullt i nivå med vad varje Jackson Browne-fan just då hade rätt att kräva.
   Efter flera år som politiskt engagerad återkom Browne med ett något uppdaterat band, av idel skickliga musiker, som genom sin skicklighet formade soundet perfekt. David Lindley skulle precis inleda sin solokarriär och gjorde här sin sista skiva med Browne. Han var till och med låtskrivarpartner i ”Call it a loan”, en låt som Ulf Lundell några år senare översatte till ”Som ett lån” och spelade in för coverskivan ”Sweethearts” (1984), och satte med sin spektakulära gitarr och lap steel guitar en speciell karaktär på många låtar.
   Kanske allra mest i min personliga favorit framför alla andra, ”Of missing persons”. En otroligt känslostark text och en gråtande slidegitarr som överträffar det mesta. Låten är skriven till minnet av Lowell George, slidegitarrist, låtskrivare och sångare i Little Feat som dog året innan i hjärtinfarkt, och riktar sig till hans dotter i textrader som ”They’re walking slow in Houston/Speechless in D.C./There’s no way I could tell you/What he meant to me” eller ”And you can sing this song/On July the fourth/In the sunny south and the frozen north/It’s a day of loss, it’s your day of birth/Does it take a death to learn what a life is worth?”
   Stark text, otrolig sånginsats och, som sagt, ett alldeles bedårande arrangemang. Som säkert hämtat mycket inspiration i Lowells sätt att spela och arrangera för han får credit på omslaget för att ha hjälpt till med arrangemangen. Så upptäcker jag nu, 27 år senare, att låten är förlagd på det tillfälliga förlaget Inara Music. Inara är alltså förnamnet på Lowells dotter som numera har en helt egen artistkarriär.
   Utan att vara Jackson Brownes allra bästa skiva kom den ändå att toppa USA-listan och två låtar, ”Boulevard” och ”That girl could sing”, var faktiskt framgångsrika som singelhits.
   Albumet innehöll bara sju låtar och räknar man bort titellåten och den närbesläktade, över åtta minuter långa, ”Hold on hold out” så är det bara en enda låt som jag hittills inte nämnt. Den inledande ”Disco apocalypse” som inte är en ren discolåt men har ett elegant keyboardsound a la Steely Dan och körtjejen Rosemary Butlers framträdande röst. Välkommen till 80-talet, Jackson.

/ Håkan

Peter 31/05: Nu var det väl så att Tony Bourge var gitarrist och Phillips var trumslagare? ...

Johan S 13/05: Det här blir en resa i min smak! Underbart! Har lyssnat på Linda otroligt myc...

Björn 11/05: There are 2 Kinds of Men in This World…Those who have a crush on Linda Ronstad...

Björn 11/05: Tack för den, som Magnus brukade säga efter avslutad låt. Ett nöje att få t...

Niclas 4/05: Hej Håkan, Farsan visade mig Pugh på tidigt 2000-tal då var jag blott en ...

Björn 3/04: Lite räknefel, det är självklart 40 år mellan 1980 och 2020, inte bara Billy...

Björn 3/04: Blir både glad och sorgsen, när jag läser #11. Magnus, saknad men aldrig glö...

Jan Lennell 30/03: John Hiatt! En klar favorit. Tycker albumet "Warming up to the ice age" håller ...

Claes Janson 20/03: Hej Håkan! Kul att läsa om Baltik. Jag ska snart ta farväl av min 4 år äld...

Silja 13/02: Lokalhistoria är kraftigt underskattat. Mera sånt!...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.