Blogginlägg från 2007-10-27
#36: Att ha fritidsbåt
LOLITA POP: Att ha fritidsbåt (Mistlur, 1985)
Jag kommer från Örebro, Lolita Pop kom från Örebro. OK, jag levde nära den här gruppen men jag hade länge mina dubier om gruppens kvalitéer. Thomas Johanssons texter var inte alltid de enklaste och fram till 1984 år album ”Irrfärder” hade Lolita Pop utvecklats till en fantastiskt effektiv rockmaskin medan de live hela tiden var klassen bättre.
Men så hände något 1985, eller inför inspelningen (som pågick mellan december -84 och februari -85) av ”Att ha fritidsbåt”. Plötsligt skrev de fantastiska melodier, ännu vassare refränger och soundet var med ens så självklart, starkt och underbart.
Gruppen hade aldrig tidigare spelat in en skiva under så välorganiserade former. Med färdigskrivet material och åtskilliga planerade studiotimmar under sju veckor i tvåveckorsperioder.
Det har givit ”Att ha fritidsbåt” (visst hade gruppen fantasi när de satte ihop titlar till sina album?) ett mer genomarbetat sound och på alla punkter ett bättre resultat.
Ändå var det här knappast gruppens mest harmoniska tid. Efter originalbasisten Thomas Johanssons avhopp hade de haft konstnären Ulf Lernhammar på en skiva, ”Irrfärder” där Lernhammar målade omslaget, men stod nu helt utan basist. Vilket fick till följd att gitarristen Benkt Svensson också fick spela bas på skivan. Det påverkade inte sammanhållningen i gruppen eller soundet. Allt lät så naturligt och förträffligt.
Benkt spelade fortfarande också gitarr liksom nu också sångerskan Karin Wistrand som hängde på sig gitarren för första gången på en skiva. Men det var gruppens musikaliske profil, Sten Booberg, som var förstegitarrist. Syntarna och övriga keyboards lyste fortfarande med sin frånvaro på en Lolita Pop-skiva.
Thomas som alltid skrivit texterna till Lolita Pops låtar hade fortsatt med det efter att han lämnat gruppen och fyra av hans texter fanns med på ”Att ha fritidsbåt”. Till fyra av de mest framträdande låtarna dessutom, ”Långa tåg”, ”Fåglar av is”, ”Satelliter och raketer” och ”Två x två”.
På den här skivan tar de stor revansch på den mångåriga kritiken, att de skrivit alldeles för många dunkla låtar, och presenterade plötsligt många melodimässigt starka låtar. Låtar som några år senare skulle bilda ryggrad till gruppens engelska material. Med facit i hand kan vi konstatera att den här skivan blev gruppens sista på det svenska modersmålet. En svensk klassiker i mina öron.
/ Håkan
En fin och värdig konsertkväll
Den här krönikan/recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 17/10 2007.
Traditionen med en ”Hemlös”-konsert i Örebro i mitten av oktober har blivit den återkommande upplevelse vi önskar och behöver i den här staden vid den här tiden på året. Det är otroligt glädjande att konstatera hur fint arrangörerna har lyckats mixa ihop stadens alla musikstjärnor från så många olika håll till en fantastiskt fin och värdig konsertkväll.
Jag betalade i vanlig ordning min egen biljett men det var ett i sammanhanget litet bidrag till de hemlösa. Den stora insatsen gjordes från scenen där artister, tekniker och andra medverkande bjöd på allt sitt kunnande. Utan att kräva en krona tillbaka belönades de med rikliga och värmande applåder och det är ju ett gage så gott som något.
Spelplatsen Nikolaikyrkan är så naturlig och logisk när det gäller en så behjärtansvärd verksamhet som denna. Både symboliskt och ljudmässigt är den stora, fina och akustiskt fulländade kyrkan en perfekt plats för en konsert av denna dignitet.
Det är klart att det i grunden spretade musikaliskt åt lite olika väderstreck, rock, pop, visa, hårdrock och musikal, men i den akustiska inramningen fanns den gemensamma styrkan som gjorde ett antal artistframträdanden till en helkväll där den svala kyrksalen mot slutet verkligen kokade.
Niclas Ekholm fick inleda och visade ännu en gång varför han ska satsa mer på musiken än teatern. Han har en sagolik röst som blommade ut i kyrkvalvets fina akustik och gav sina egna sånger sina slutgiltiga versioner i de båda låtarna ”Lying is a strange way” och ”Anything”.
Karin Webjörn, kvällens minst bekanta namn, sjöng med finstämd röst sina egna och säregna visor till udda klanger och atmosfärisk musik.
I min mening var Henrik Skanfors kvällens mest intressanta programpunkt. Han har gjort en lågmäld singer-songwriter-skiva av stor variation men kom väl inte riktigt till sin rätt med den begränsade repertoaren. Men kolla upp hans nya skiva.
Sedan svepte Oskar Bly som vanligt in som en höstvind med halsduken på svaj och som alltid stark och seriös skönsång i bagaget.
I skuggan av Nikolas fjolårsuppträdande kändes Franky Lees akustiska spelning inte lika hemtam eller naturlig. Därför dallrade luften i kyrksalen av både utmaning och spänning inför Mathias Färms sidoprojekt. Vilket i de flesta fall brukar sluta lyckligt och intressant och gjorde så även denna gång.
Färm och Magnus Hägerås, bandets två gitarrister, fick tygla det energiska utspelet, låta husbandet fylla i melodiernas inneboende styrka och visa upp en oanad styrka i halvakustisk finess.
Mathias Lilja sjöng vid förra årets konsert klockrent vackert och upprepade nu den fina insatsen. Med ovannämnde Hägerås på akustisk gitarr till hjälp blev det countryifierat och vackerti de båda coverlåtarna, Whiskeytowns ”Sit and listen to the rain” och Bob Dylans ”Tonight I’ll be staying with you”. Två nyblivna pappor som skrattade, spelade och sjöng så naturligt.
Motherlode har fortfarande inte fått ut sina nya låtar på skiva. Premiärspelades förra året och de upprepade delvis den repertoaren nu och det låter stundtals, gospelinfluerade ”Crying”, fantastiskt bra.
Sedan framförde Motherlode-sångaren Sonny Larsson sin egen specialskrivna ”Så kallt” ensam på scen med endast eget akustiskt gitarrspel till komp.
Vid förra årets konsert var Staffan Ernestam och Jeremias i Tröstlösa inget självklart team men efter sommarens succé var det inte överraskande från den repertoaren som Staffan och hans Sven-Ingvars-kompanjon Ingvar Karlsson nu hämtade sina låtar.
I ”Kom i min dröm”, ”Tak över huvet” och ”Man borde inte sova” var det smeksamt och vackert. I det här nedtonade läget sjöng Staffan för övrigt bättre än någonsin.
Kraftfullt skönsjungande Maria Johansson fick äran att knyta ihop kvällens påse. I en rockoperalåt med världens längsta titel, nånting med ”Spillror…”, fick hon hjälp inte bara av kvällens mest applåderade husband utan också en stråkkvartett och Nikolaikyrkans nyinstallerade kyrkorgel. En mycket mäktig final på en fantastisk kväll.
/ Håkan
<< | Oktober 2007 | >> | ||||
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö |
1 | 2 | 3 | 4 | 5 | 6 | 7 |
8 | 9 | 10 | 11 | 12 | 13 | 14 |
15 | 16 | 17 | 18 | 19 | 20 | 21 |
22 | 23 | 24 | 25 | 26 | 27 | 28 |
29 | 30 | 31 |
Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...
Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...
Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...
Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h...
Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...
Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...
Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...
Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...
Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g...
Peter 2/07: Nja, Honeycombs hade ju en hit till: That´s the way som jag tror hamnade på Ti...
Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.
Kommentarer till blogginlägget:
Jag köpte nog plattan 85 när den kom. Sedan antar jag att jag lyssnade på den en tid efter köpet. Men efter det har den liggat i träda. Tills jag för omkring en månad sedan hittade den vid en genomletning i LP högen. Plockade fram den och verkligen blev helt tagen. Det är ju en helt suverän platta. Musiken är lysande. Jag gillar jazz och på Fritidsbåt kan man också njuta av de enskilda instrumenten. Och texterna är suveräna. Det är fan den bästa poesi man kan tänka sig.
Plattan är perfekt till att avlyssnas liggande på rygg i sängen med fullt fokus. Vilket jag precis gjort.
Nu ska jag köpa den som cd. Även om man kan få en box med 4 Lolita-plattor för samma pris som Fritidsbåt så kommer jag nog att välja att bara köpa Fritidsbåt. Den är klart bäst, och de andra plattorna klarar jag mig utan. För övrig har jag den engelska uppföljaren till Fritidsbåt som LP. Det får räcka.
Kan berätta att när den engelska plattan skulle göras så provassisterade jag hos fotograf Jörgen Lööf som har tagit gruppbilden. Jag skullle då skicka efter en bok med bilder ur den brittiska tidningen Blitz. Boken heter Exposure. Jörgen bad mig skicka efter ett ex åt honom också. I boken hittade Jorgen en bild, vars idé han snodde, varför det blev en liknande gruppbild på Lolita Pop på innerkonvulutet till Love Poison.