Blogginlägg

Neil Young testar tålamodet hos sina fans

NEIL YOUNG: Chrome dreams II (Reprise)
Neil Young vet hur han ska skriva en bra historia. Och han är lika medveten om hur han ska lansera en nyinspelad skiva med en spekulativ historia. Han döper naturligtvis den nya skivan, som finns i butikerna imorgon, efter en av hans gamla skivor som av olika skäl aldrig kom ut.
   ”Chrome dreams”-titeln figurerade första gången i september 1976 i samband med en Crazy Horse-turné som enligt Rolling Stone ”skulle genomföras i november samma år samtidigt som den nya skivan ”Chrome dreams” ska släppas”.
   Sedan förekom titeln till en tidig version av ”American stars ’n’ bars” men blev aldrig någon realitet för Neil Young. Som så många gånger tidigare la han ännu ett albumprojekt till handlingarna. Men de flesta låtarna skulle dyka upp i andra sammanhang.
   1992, i Tyskland, dök det upp rapporter om den här ursprungliga ”Chrome dreams”-skivan. Och så småningom en bootleg. Med låtar som i de flesta fall spelades in mellan september 1975 och november 1976.
   Här fanns ”Pocahontas”, ”Will to love”, ”Star of Bethlehem”, ”Like a hurricane”, ”Too far gone”, ”Hold back the tears”, ”Homegrown”, ”Captain Kennedy”, ”Stringman”, ”Sedan delivery”, ”Powderfinger” och ”Look out for my love”. Alla låtar har kommit ut i lite olika sammanhang, på olika tidpunkter och i vissa fall i lite andra versioner. Ändå anses i initierade kretsar den här skivan vara väldigt bra.
   Nåväl, nu är det inte en gammal skiva (som aldrig kom ut) vi ska analysera här. Utan den ”Chrome dreams” som imorgon släpps. Med ett ”II”-tillägg i titeln för att ytterligare förvirra begreppet.
   Inför skivan har Neil beskrivit skivan: ”an album with a form based on some of my original recordings, with a large variety of songs, rather than one specific type of song”. Just där har vi skivans styrka och, dessvärre, också svaghet. Det spretar enlig min mening åt alldeles för många håll. Dessutom är det år 2007 dumdristigt att skriva och framföra låtar som sträcker sig längre än 18 minuter respektive 14 minuter.
   Skillnaden mellan en låt som är episk och majestätisk är naturligtvis hårfin men jag tycker Neil går över gränsen både på ”Ordinary people” och ”No hidden path”. Inget fel på låtarna i övrigt men den groteska spellängden är mer krävande än underhållande.
   Som sagt, det spretar åt många håll. Medan Neil överdimensionerar vissa låtar så är några andra låtar ren och skär magi i sin simpla form. Bara några minuter långa ”Boxcar” och ”The believer” är helt enkelt geniala. Stöpta efter samma modell som exempelvis J J Cale en gång skrev sina låtar.
   För att göra det förvirrande intrycket ännu tydligare så avslutas skivan med en barnkörsång, ”The way”. Vacker och inte alls smörigt inställsam men understryker ändå skivans splittrade prägel.
   En ny Neil Young-skiva är alltid en fascinerande upplevelse men jag är rädd att ”Chrome dreams II” i det långa loppet mer kommer att jämföras med ”Greendale” och ”Broken arrow” än ”Living with war” och ”Prairie wind”. Tyvärr.
   

/ Håkan

Ove 15/09: Kolla också gärna in Bottle Rockets: Songs of Sahm...

Silja 5/09: Har du en riktigt bra idé om hur man tar bort ekot i kyrkor? Då är du nära e...

Anders Jakobson 4/09: Vilken hyllning! Tack och bock! ...

per 31/08: Jag älskade 50/50 från och med första lyssningen, bortsett ifrån de två sis...

Thomas 30/08: Hej Håkan. Jag tror vi hörde olika låtar. Jag hörde Satelliter och rakete. D...

Johan S 3/08: Håller med, tack för tipset Håkan!...

Silja 31/07: Var finns scenen sonheter Innergården?...

Olle Unenge 31/07: ”Men jag var mycket äldre då. Jag är yngre än då nu.”...

Ralph Svalander 7/07: Så kul att läsa detta. Jag var där. Har funderat på när det var. Trodde 71...

Silja 2/07: Ingen The Weight utan mitt önskemål!...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.