Blogginlägg

”Premonition”

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 29/5 1998.

JOHN FOGERTY
Premonition
(Warner)

Det var ingen dröm. Inte heller någon bedräglig hägring. Och inte bara en sjuk nostalgikick.
   John Fogertys obeskrivligt framgångsrika comeback, åtminstone på dessa breddgrader, förra året var på riktigt.
   Och för att sopa tvivlet under mattan så kommer nu, svart på vitt, en studioinspelad liveskiva där rösten, låtarna och soundet verkligen lever.
   Och "Premonition" släpps över en vecka tidigare här än i USA...
   Skivan är inspelad under två kvällar i Los Angeles i december.
   Det är klart att personligen hade det känts bättre i hjärtat med en "Live in Karlskoga"-skiva. Med tanke på den konsertens kvalité, när han för första gången på tio år spelade "Rockin' all over the world" med det taklyftande jublet som följd.
Men konserten i LA var nog inte heller så dum.
   Inte nog med att han numera framför "Rockin’ all over..." permanent tog han fram en lika gammal pärla som jag önskade vid varje tillfälle under förra årets Fogerty-konserter i Sverige, "Almost Saturday night". I en version som här lätt överträffar hans egen på solodebuten.
   Så känns det förargligt att han bara en månad efter Karlskoga här premiärspelar en nyskriven låt, skivans titellåt, som är både typisk och mycket stark.
   "Premonition", låten, smälter samman rockens viktigaste element när den korsar klassisk Creedence med "Jumping Jack Flash". Och ett driv, gitarrsound och odödlig sångröst som åren varit vänlig med.
   De här tre absoluta höjdpunkterna ligger tätt samlade på skivan vars låtar i övrigt följer det förutsägbara mönstret från förra årets Sverige-konserter.
   Ett urval som tämligen väl motsvarar publikreaktionerna.
   Själv hade jag valt bort coverlåtarna "Suzie Q" och "I put a spell on you" till förmån för hans egna "Lodi", "A hundred and ten in the shade" och "Lookin’ out my back door". Och en låt som vi saknat länge nog, "Up around the bend", hade förhöjt anrättningen rejält.
Men man kan onekligen inte få allt.

/ Håkan

Peter Bergman 27/05: Deliverance = Den sista färden...

Kjell Jonasson 23/04: Lite galet i rubriken möjligen?...

Torbjörn Janson 19/03: Fantastisk platta! Minns en hejdundrande spelning i visserligen rätt trista Lis...

Mike Waxmann 18/02: Jobbade åt EMA-Telstar under många år och ansvarade denna kväll för caterin...

Åke 7/01: Roligt att läsa, jag var på den konserten och tog en hel del bilder. Kom att s...

Valbobo61 21/11: Fire är ju en riktig rökare (HaHa). En av mina absoluta favoritlåtar, Red Cad...

Silja 6/10: Arrival heter instrumentallåten. Fin melodi som jag känner igen med en annan t...

Peter 26/09: Jag liksom alla journalister då tyckte Stockholm 1988 var mycket bättre. Jag l...

Jerker Emanuelson 29/08: Kul att ses! Du skriver att Bob hade olika kompband på de andra spelningarna me...

Tomas Skagerström 14/08: Hej "Håkanpop". Kul att hittat till din sida./tegelgubben....

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.