Blogginlägg från juni, 1998

Jag minns Lane och Buckley

Den här krönikan publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 5/6 1998.

Man är ju inte mer än människa. När någon artist, gitarrist eller sångare dör ger ofta eftertanken en skev, positivt förstärkt profil av personen i fråga. Det är ofta varken helt fel eller helt rätt. I går för ett år sedan dog Ronnie Lane, utfattig och märkt av nära 20 års lidande av MS,
   I går var det också ett år sedan Jeff Buckleys kropp hittades i Mississippi-floden. Två helt olika människoöden från två olika generationer riktade till helt olika publikfraktioner. Och deras respektive bortgång skapade olika uppmärksamhet.
   Den ene (Lane) dog bortglömd med en lång, historiskt sett betydelsefull, karriär bakom sig. Den andre (Buckley) dog på tröskeln till att tillhöra den eviga rockhistorien. Men en sak har de gemensamt: Deras musik sprids och exploateras stort efter deras död.
   Av alla minnen jag ville ha av Ronnie Lane var "Ogden's nut gone flake", Small Faces-skivan från maj 1968, det största. Skivan var den andra vinylskivan jag ägde, efter "Sgt Pepper", och jag spelade den flitigt, försökte analysera de cockney-kryddade stroferna och fascinerades av det unikt runda omslaget.
   Minnen som inte försvinner utan tvärtom förstärks och oproportionerligt växer med tiden. Så när jag i våras fångade skivan som CD kunde nästan inget leva upp till minnet. Soundet, med dåtidens innovation fasförskjutning som flitig ingrediens, låter nu rejält bedagat och malplacerat. Några hits, "Lazy Sunday" och "After glow", är omisskännliga Small Faces-nummer men helheten är fladdrig, konceptet ohållbart och temat luddigt.
   Ändå tillhör vinylskivan en av skivhyllornas största rariteter. Men Ronnie Lanes minne bevaras nog bättre av låtarna han skrev och stundtals sjöng i Faces (hans "Oh la la" görs nu igen på Rod Stewarts nya skiva) och hans eget anspråkslösa 70-talsprojekt Slim Chance.
   Jeff Buckleys karriär var kortare men inte mindre betydelsefull. Debuten "Grace" från 1994 hyllades, uppföljaren dröjde medan osäkerheten om fortsättningen växte. Därför kom den mycket emotsedda andraskivan att bli postum. Med inspelningar som en gång ratades av Buckley själv. Många diskuterar kvalitén, lägger moraliska aspekter och jämför med gravskändning, men för mig är "Sketches for my sweetheart, the drunk" en av årets bästa skivor.
   "Grace" var en slow starter men här exploderar känslorna omedelbart. I all sin spontana profil, ena skivan innehåller demolåtar av stundtals hög kvalité, blottar Jeff sina innersta känslor och demoner. Det är för tidigt att tala om nostalgi men Jeff Buckleys död kom för tidigt.

/ Håkan

Åke 7/01: Roligt att läsa, jag var på den konserten och tog en hel del bilder. Kom att s...

Valbobo61 21/11: Fire är ju en riktig rökare (HaHa). En av mina absoluta favoritlåtar, Red Cad...

Silja 6/10: Arrival heter instrumentallåten. Fin melodi som jag känner igen med en annan t...

Peter 26/09: Jag liksom alla journalister då tyckte Stockholm 1988 var mycket bättre. Jag l...

Jerker Emanuelson 29/08: Kul att ses! Du skriver att Bob hade olika kompband på de andra spelningarna me...

Tomas Skagerström 14/08: Hej "Håkanpop". Kul att hittat till din sida./tegelgubben....

Håkan Gustavsson 16/06: Vilket kul och bra initiativ! Ser verkligen fram emot lite inspiration och för...

Björn 3/03: Hej Håkan. Tack för de orden om D.J. Tumme upp, för liknelsen med Mick Jagge...

Kjell J 31/01: Texten är förstås skriven 1980, Men ursäkta gnället och/eller pekpinnen, Ro...

Jarmo Tapani Anttila 31/01: Lustigt, har precis läst färdigt boken Too Much Too Young, The 2 Tone records ...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.