Blogginlägg från maj, 1998

”Premonition”

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 29/5 1998.

JOHN FOGERTY
Premonition
(Warner)

Det var ingen dröm. Inte heller någon bedräglig hägring. Och inte bara en sjuk nostalgikick.
John Fogertys obeskrivligt framgångsrika comeback, åtminstone på dessa breddgrader, förra året var på riktigt.
   Och för att sopa tvivlet under mattan så kommer nu, svart på vitt, en studioinspelad liveskiva där rösten, låtarna och soundet verkligen lever. Och "Premonition" släpps över en vecka tidigare här än i USA...
   Skivan är inspelad under två kvällar i Los Angeles i december. Det är klart att personligen hade det känts bättre i hjärtat med en "Live in Karlskoga"-skiva. Med tanke på den konsertens kvalité, när han för första gången på tio år spelade "Rockin' all over the world" med det taklyftande jublet som följd. Men konserten i LA var nog inte heller så dum.
   Inte nog med att han numera framför "Rockin’ all over..." permanent tog han fram en lika gammal pärla som jag önskade vid varje tillfälle under förra årets Fogerty-konserter i Sverige, "Almost Saturday night". I en version som här lätt överträffar hans egen på solodebuten.
   Så känns det förargligt att han bara en månad efter Karlskoga här premiärspelar en nyskriven låt, skivans titellåt, som är både typisk och mycket stark.
   "Premonition", låten, smälter samman rockens viktigaste element när den korsar klassisk Creedence med "Jumping Jack Flash". Och ett driv, gitarrsound och odödlig sångröst som åren varit vänlig med.    De här tre absoluta höjdpunkterna ligger tätt samlade på skivan vars låtar i övrigt följer det förutsägbara mönstret från förra årets Sverige-konserter. Ett urval som tämligen väl motsvarar publikreaktionerna.
   Själv hade jag valt bort coverlåtarna "Suzie Q" och "I put a spell on you" till förmån för hans egna "Lodi", "A hundred and ten in the shade" och "Lookin' out my back door". Och en låt som vi saknat länge nog, "Up around the bend", hade förhöjt anrättningen rejält. Men man kan onekligen inte få allt.

/ Håkan

”Premonition”

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 29/5 1998.

JOHN FOGERTY
Premonition
(Warner)

Det var ingen dröm. Inte heller någon bedräglig hägring. Och inte bara en sjuk nostalgikick.
   John Fogertys obeskrivligt framgångsrika comeback, åtminstone på dessa breddgrader, förra året var på riktigt.
   Och för att sopa tvivlet under mattan så kommer nu, svart på vitt, en studioinspelad liveskiva där rösten, låtarna och soundet verkligen lever.
   Och "Premonition" släpps över en vecka tidigare här än i USA...
   Skivan är inspelad under två kvällar i Los Angeles i december.
   Det är klart att personligen hade det känts bättre i hjärtat med en "Live in Karlskoga"-skiva. Med tanke på den konsertens kvalité, när han för första gången på tio år spelade "Rockin' all over the world" med det taklyftande jublet som följd.
Men konserten i LA var nog inte heller så dum.
   Inte nog med att han numera framför "Rockin’ all over..." permanent tog han fram en lika gammal pärla som jag önskade vid varje tillfälle under förra årets Fogerty-konserter i Sverige, "Almost Saturday night". I en version som här lätt överträffar hans egen på solodebuten.
   Så känns det förargligt att han bara en månad efter Karlskoga här premiärspelar en nyskriven låt, skivans titellåt, som är både typisk och mycket stark.
   "Premonition", låten, smälter samman rockens viktigaste element när den korsar klassisk Creedence med "Jumping Jack Flash". Och ett driv, gitarrsound och odödlig sångröst som åren varit vänlig med.
   De här tre absoluta höjdpunkterna ligger tätt samlade på skivan vars låtar i övrigt följer det förutsägbara mönstret från förra årets Sverige-konserter.
   Ett urval som tämligen väl motsvarar publikreaktionerna.
   Själv hade jag valt bort coverlåtarna "Suzie Q" och "I put a spell on you" till förmån för hans egna "Lodi", "A hundred and ten in the shade" och "Lookin’ out my back door". Och en låt som vi saknat länge nog, "Up around the bend", hade förhöjt anrättningen rejält.
Men man kan onekligen inte få allt.

/ Håkan

Samlingsskivor på gott och ont

Den här krönikan publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 8/5 1998.

Det är få skivor jag känner skräckblandad förtjusning inför. Men dessa otaliga samlingsskivor, som brukar sorteras in under Various Artists i utländska kataloger, har en förmåga att testa mitt tålamod. På gott och ont. Nu menar jag inte så kallade Compilations, samlingsskivor typ Absolute, med uteslutande ett innehåll av redan utgivna låtar.
   Det finns också samlingsskivor med helt igenom nyinspelad musik. Ibland handlar det om en hyllning till en viss låtskrivare, artist eller trend. Ofta är skivan utgiven till förmån för någon mer eller mindre behjärtansvärd insats. Eller möjligen musiken till någon film, soundtracks som dock alldeles för ofta brukar blanda nyinspelat och historiska låtar i en salig blandning.
   Helheten blir inte så sällan lidande när olika artister avlöser varandra i en strid ström. Men några gånger har samlingarna blivit delikata uppvisningar utan svackor eller omotiverade magplask. Filmmusiken till "Falling from grace" (1992) och temaskivan "Rhythm, country & blues" (1994), båda sällsynt helgjutna pärlor bland samlingsskivorna, har med sin höga kvalité skapat positiva förväntningar inför varje ny samlingsplatta.
   "Falling... " må vara en vissen Mellencamp-film men soundtracket med herrar Yoakam, Prine, Ely och (givetvis) Mellencamp och damer som Nancy Griffith och Lisa Germano blev till en femstjärnig skiva. På den sistnämnda skivan möttes soul-, blues- och countryartister i en högst ovanlig omfamning. Men resultatet är inte ett dugg sämre än genialt och musikaliskt föds historiska ögonblick på löpande band.
   Jag har genom åren hört åtskilliga "tribute"-skivor utan att riktigt imponeras av någon helhet. Det blir helt enkelt för splittrat fast grundmaterialet har en och samma gemensamma nämnare. Fast visst finns det enstaka guldkorn på skivorna "Till the night is gone" (Doc Pomus-låtar), "Deadicated" (Grateful Dead), "Beat the retreat" (Richard Thompson) och "Adios amigo" (Arthur Alexander).
   Som gör att jag även i framtiden tror, hoppas och vill det bästa om samlingsskivorna. Och det finns anledning till optimism. Alledeles nyss kom en Fleetwood Mac-hyllning med nyinspelningar av låtarna på "Rumours". Och snartt kommer en samling Lowell George-låtar, "Rock'n roll doctor", med naturliga artister som Bonnie Raitt, Jackson Browne och Randy Newman.
   I USA arbetas det med en John Fogerty-tribute med bland andra Ray Charles, INXS, Los Lobos och John Hiatt. Elvis Costello, som brukar vara vanlig gäst i sådana här sammanhang, tänker också placera ut låtar på hyllningarna till Gram Parsons (producerad av Emmylou Harris) och Joni Mitchell. Hans tolkning av Parsons "Sleepless night" är väl något att vänta på?

/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.