Blogginlägg från 2024-08-16

Greg Kihn (1949-2024)

IBLAND ÄR DET ARTISTER AV ANSPRÅKSLÖS PRÄGEL som jag uppmärksammar i min serie ”Minns” om artister eller andra profiler som just har avlidit. Amerikanen GREG KIHN var en ganska typisk representant för den genren i rockbranschen som trots ett flitigt skivproducerande aldrig fick det breda och massiva genombrottet. En så allmänt okänd och lite lagom poprockig artist som överraskar mig när jag bläddrar fram hans album i skivhyllan, placerade mellan Bob Kerr's Whoopee Band(!) och John Kilzer, och hittar hela tio album!
   Samtliga Greg Kihn-skivor är utgivna av det amerikanska från början oberoende skivbolaget Beserkley, en intressant etikett (som jag för övrigt skrev en lång artikel/krönika om i Nerikes Allehanda i februari 1978...) med få men intressanta artister som Jonathan Richman, Earth Quake, The Rubinoos och engelska Tyla Gang.
   Jag recenserade Greg Kihns skivor regelbundet på 70-talet och jag uppfattade alltid hans album positivt. ”Förvånansvärd fräsch och nydanat” om debuten ”Greg Kihn” (1978) och ”Greg är mest till sin fördel när tempot dämpats” om tredje albumet ”Next of Kihn” (1978). Även i legendariska Larm blev han mottagen med ord som ”en lovande kompositör” och ”ren, skär och hederlig popmusik”.
   När jag nu söker i mitt minne och försöker framkalla storheten i Greg Kihns poprock kan jag inte riktigt hitta de historiskt viktiga höjdpunkterna i hans artistliv, en helt lagom framgångsrik artist som alltid balanserade snyggt mellan pop och rock.
   När jag försöker hitta något avgörande ögonblick i Greg Kihns diskografi kan jag inte undvika att sikta in mig på fjärde albumet ”With the naked eye” som jag skrev en längre recension om på Håkans Pop i september 2016. Men jag uppfattade den då som ganska ordinär och medelmåttig.
   Även nu har jag svårt att hitta styrkan i hela albumet men anledningen att jag i denna stund ännu en gång väljer ”Withe the naked eye” får nog tillskrivas Bruce Springsteens namn som låtskrivare till inledningslåten "Rendezvous". Låten var vid det här tillfället outgiven med Springsteen själv. Han hade spelat in den i juni 1977 till "Darkness on the edge of town"-albumet men låten valdes till slut bort. "Passade inte in i den skivans tema" var den officiella motiveringen men jag tror att den helt enkelt inte höll måttet ty som låt är den varken spännande eller speciellt bra. Ordinär helt enkelt.
   Att den sedan donerades till Greg Kihn-skivan tyder på att Springsteen var tämligen missbeslåten med både låt och version och aldrig ville använda den mer. Men på "Tracks"-boxen 1998 gavs en liveinspelning ut och på skivan "The promise", som gavs ut i "Darkness on the edge of town"-boxen, finns en studioinspelning. I konkurrens med åtta låtar till på "With the naked eye" gör den dock inget exklusivt intryck.
   Ändå är namnet Greg Kihn för alltid ingraverat i mitt minne som en sympatisk och god representant för det musikaliska 70-talet. Men kanske har envisheten att ge hans album lustiga titlar som ”RocKihntRoll”, ”Kihntinued” och ”Kihnspiracy” tagit bort fokus från hans musik.
   75-årige Greg Kihn avled i tisdags 13 augusti 2024 efter komplikationer av Alzheimers.

/ Håkan

Krönika: December 1971

I den här krönikan/artikeln från december 1971 frågar jag mig om popen var bättre förr. Jag hade väl inget riktigt svar på den frågan utan hänvisar till en utveckling där enorma reklamsatsningar betyder så mycket. Jag räknar upp ett antal artister och grupper, både svenska och internationella, i artikeln och jag vill inte ge något exempel på vem eller vilka som bör kallas "nya Beatles".
   Lite allmän detaljerad pophistoria får jag också plats med.
   Jag nämner också några namn, Matthew Ellis, Gilbert O'Sullivan, Grin (Nils Lofgrens grupp) och Paul McCartney Wings som kommande stjärnor. Och så här i efterhand, drygt 50 år senare, vill jag påstå att jag hade några rätt...


 
Den här krönikan publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 2/12 1971.
 
POPEN ÄR INTE DÖD - BARA ANNORLUNDA!
Direktörer med feta plånböcker bestämmer dagens nya artister

"GET BACK TO WHERE YOU ONCE BELONGED". Textraden är hämtad från en inte alltför gammal Beatles-låt. En uppmaning till popmusiken att ta steget tillbaka. Kanske till 1965-66, den tid som många anser vara popkulmen. Detta påstående framkallar ofta frågorna: Var popen bättre förr? Är popen död eller har den utvecklat sig?
   Om popen är död är, för en popfanatiker idag, en något onyanserad fråga. Förutsättningarna då och nu har ändrats så markant att en jämförelse mellan musikepokerna är svår att göra. En sak är emellertid klar att för en 5-6 år sedan var spellusten större än den är idag.
   Konkurrensen var hårdare och ”duellerna” utspelade sig på en lägre nivå. Nu är det oftast skivbolagsdirektörer med tjocka plånböcker som väljer vem som skall bli stor artist.
   Enorma reklamsatsningar blandas med personliga framträdanden på tv och i radio. Artistens verkliga namn ändras till något mer klatschigt som får publiken att spärra upp ögonen. Sedan sprids sprida en biografi (levnadsbeskrivning) där det mesta är ihopdiktat. Fattig barndom och andra sociala problem är slitna klyschor i sådana här sammanhang.
Artister och grupper som fått sitt genombrott och egna tv-program efter detta mönster finns det många exempel på bland de mest kända märks Monkees, Archies, Partridge Family och Bobby Sherman. Samtliga namn är amerikanska där nämnda showbusinesspolitik är mest utbredd.
   Dagens pop har dock mycket att tacka ”gårdagens” för. Det var då grunden lades och många av dagens popgestalter har sina rötter ett antal år tillbaka. Här är några namn som levt vidare på ett eller annat sätt:
   Spencer Davis Group. Hade under åren 66-67 hits som ”Keep on running”, ”I'm a man” och ”Gimme some lovin'”. Finns ej mer som grupp. Först lämnade Stevie Winwood, som bildade Traffic, gruppen 1967. Gruppen fortsatte dock något år innan den definitiva upplösningen kom.
   Ledaren Spencer Davis håller nu mest till i USA där han spelar med Peter Jameson. En annan känd duo som växt upp ur spillrorna från SDG är Hardin & York, Eddie Hardin, piano, och Pete York, trummor.
   Manfred Mann som från 1964 till 1969 hade ett otal hits som ”Do wah diddy diddy”, ”Mighty Quinn”, ”Ha ha said the clown” och så vidare. Gruppen har nyligen uppstått igen med, förutom Manfred själv, helt nya medlemmar. Av de gamla medlemmarna har samtliga varit med om att föra poptraditionen vidare. Jack Bruce, gruppens första basist, är nu ett världsnamn som solist. Klaus Voorman, Jacks efterträdare, är mycket god vän med John Lennon och George Harrison och spelar ofta med på deras skivor.
   Gruppens båda sångare under de fyra åren, Paul Jones och Mike d'Abo, är även de stora namn. Den förra främst som skådespelare och den senare som kompositör. Trummisen Mike Hugg är nu sysselsatt med attskriva melodisnuttar till tv-reklam. Gitarristen Tom McGuinness bildade förra året succégruppen McGuinnes Flint.

DET VAR NÅGRA GRUPPER VARS MEDLEMMAR vars medlemmar nått längre via sitt individuella skapande. Men det finns också band som stått på toppen genom åren med i det närmaste samma medlemmar: The Who, The Kinks, Beach Boys, Rolling Stones, The Hollies, The Moody Blues med flera.
   Vad har då hänt mede alla grupper från den svenska pop-eran? Hep Stars, Tages, Ola & Janglers, Shanes, Hounds och så vidare är grupper som stod för ”svensk pop” i mitten på 60-talet. Ingen av grupperna finns längre kvar till namnet.
   Flera av medlemmarna inriktar sig mer på Svensktoppen (Ola Håkansson, Lennart Grahn, Svenne & Lotta, Benny Andersson) där de nu är etablerade namn. Men det finns även svenska svenska popmusiker som förnyat sig och fortfarande sysslar med popmusik nu när de svenska grupperna skapat en helt egen stil där också namnen skiljer dem från sina svenska föregångare . Förut skulle det vara något engelskt gruppnamn medan man idag heter Gunder Hägg, Fläsket Brinner, Gudibrallan, Samla Mammas Manna, Gläns Över Sjö Och Strand, Handgjort eller något annat helsvenskt.
   En svensk popsocietet har också bildats med en mängd kända svenska musiker som hjälper varandra på sina skivor. En lista på alla skulle bli lång men Björn J:son Lindh, Georg Wadenius och Hawkey Franzén är några namn som det rör sig kring.
   Så kallade musikaliska storfamiljer är inget nytt och det finns också exempel på samma fenomen i både USA och England där det växer upp små grupper av musiker och sångare som hjälper varandra,
   En av dessa centralfigurer i USA är pianisten Leon Russell som tillsammans med engelske sångaren Joe Cocker byggt upp en mastodont grupp som de kallar Mad Dogs & Englishmen som bland annat innehåller Chris Stainton, Jim Keltner, Jim Gordon, Rita Coolidge och Carl Radle.
   Crosby Stills Nash & Young är ett annat centralt namn som i sin vänkrets har grupper som Jefferson Airplane, Grateful Dead och sångarna John Sebastian och Cass Elliott som ofta finns med på varandras skivor.
   I England finns det så skallade sessionmusiker som dyker upp lite överallt och som inte är bundna till någon viss grupp. Exempel på dem är Alan White, trummor, Klaus Voorman, bas, Hugh McCracken, gitarr och Nicky Hopkins, piano.
   Alla vi hittills har nämnt är redan etablerade artister. Vad ska nu hända då? Vem eller vilka ska styå på toppen imorgon? Vem som blir ”nya Beatles” är en uttjatad fråga som många sysselsätter sig med att försöka svara på. Låt oss istället hoppas på något nytt.
   Det finns massor med sångare och grupper som står och knackar på dörren till berömmelsen och de stora pengarna. Här är några namn som spås en lysande framtid: engelske sångaren och kompositören Matthew Ellis, Gilbert O'Sullivan, som redan är på god väg, Grin, amerikansk grupp, och slutligen den grupp som Paul McCartney nyligen bildat, Wings.

/ Håkan

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Peter 2/07: Nja, Honeycombs hade ju en hit till: That´s the way som jag tror hamnade på Ti...

Mikael Johansson 27/06: Var där i konserthuset 1977, 16 år gammal. Visste inte riktigt vad som väntad...

Kjell J 16/06: Kolla gärna in denna ytterst förträffliga Youtube-kanal:@YesterdaysPapers (ti...

Valbobo 10/06: 1970 spelade faktiskt Cilla Black in en cover på Olles Det gåtfulla folket. Ko...

Andreas Lundell 19/05: Svensk pappa och irländsk mamma kan man väl klämma in....

bridgeman 16/05: Hej, kollade på youtube klipp från konserten i Örebro med Cocteau Twins. Låt...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.