Blogginlägg från 2022-08-12

Ellens ödmjukhet och naturliga mänsklighet

Bilder: Carina Österling

ELLEN SUNDBERG
Kulturterrassen, Örebro 11 augusti 2022
Konsertlängd: 20:33-21:11 och 21:33-22:17 (38+44=82 min)
Min plats: Sittande ca 8 m till vänster från scenen.

EFTER NÅGRA SAKNADE ÅR på Örebros scener återvände den jämtländska drottningen av lilla Bjärme, Ellen Sundberg, på torsdagskvällen till stadens extremt levande puls av konsertverksamhet. 2013, som 20-åring, tog hon Örebro med storm på Live at Heart och fram till 2017 var hon en flitig besökare med många regelbundna konserter på sitt samvete. Ellen reflekterade just över det minnet i ett av sina många trevliga mellansnack på konserten.
   Senare på hösten 2013 agerade hon uppvärmare på Israel Nashs konsert. Sommaren 2014 ägnades fullt ut med att kompa Doug Seegers på hans första Sverige-turné, tre konserter på tre kvällar i rad i Örebro, 15, 16 och 17 augusti!).
   2015 gjorde Ellen och hennes kompband Widowmakers regelrätt succé på Scandic Grand i Örebro. Och på några få dagar 2017 uppträdde Ellen ensam i Örebro två gånger, först på Equal at Heart-festivalen för att sedan värma upp publiken på en konsert med Aaron Lee Tasjan.
   Sedan har Ellen Sundberg lyst med sin frånvaro i Örebros konsertmiljö fast hon har väckt än mer uppmärksamhet nationellt med sina senare skivor där hon har tolkat Kjell Höglund-låtar och sedan tonsatt Bodil Malmstens dikter. I en numera imponerande diskografi har Ellen sedan 2013 också släppt fyra album på engelska. Hon kom alltså till Örebro med en stor låtrepertoar i ryggen och på ett välfyllt Kulturterrassen (80 konsertbesökare) blandade hon på torsdagskvällen friskt mellan sina olika genrer.
   Jag hade inledningsvis lite skeptiska förväntningar på just den vilda blandningen av både språk, svenska och engelska, och pendlandet mellan Höglunds realism och Malmstens seriösa diktande i texterna. Men Ellen passerade elegant över den tröskeln med hjälp av en stor dos ödmjukhet och naturlig mänsklighet i sina många underhållande mellansnack.
   Med bara en enda gitarr och lite munspel som komp kryssade Ellen mellan sina alster till publikens tydliga respons där jag märkte en viss popularitet för Kjell Höglunds smått komiska ordvändningar i ”hits” som ”Man vänjer sig” och ”När tåget lämnar perrongen”. Även Bodil Malmstens höjdpunkter som ”Ett bloss för moster Lillie” och ”Det här är hjärtat” möttes med full koncentration och genuint gillande hos publiken.
   Återbesöken i Ellen Sundbergs engelska repertoar blev också som ett möte med en kär gammal vän fast de i original hade större arrangemang med elektriskt komp. Här blev det än mer personligt när hon bjöd på exempelvis ”Blind” (från debuten ”Black raven”), ”Hollow” (från andra albumet ”White smoke and pines”), ”Blame it on thedreamer” (från tredje skivan ”Cigarette secrets”) och ”Take it back” (från fjärde engelska albumet ”Levi's blue eyes”).
   Enligt Ellen själv tänker hon satsa på sitt nya svenska låtmaterial och vi fick ett smakprov, vars titel kanske var ”Ingenting har ändrats”, plus en gammal låt på engelska som aldrig har spelats in. I den exklusiva skaran får väl även Ellens överraskande version av Allan Edwalls ”Möss och människor” räknas. Ellens anekdot om att att hon på långt håll är släkt med Edwall var bara en av många roliga mellansnack hon bjöd på denna varma torsdagskväll i augusti.
   På en konsert där Ellen mellan varje låt ödmjukt tackade publiken och slutgiltigt bjöd på extralåten ”Favorite town” som delar i publiken just då uppfattade som en hyllning till Örebro.

/ Håkan

ÖREBRO LIVE #75: Colosseum 1971

PÅ EN AV MINA FÖRSTA KONSERTUPPLEVELSER i Örebro Konserthus kom det engelska jazzrockiga bandet Colosseum på besök. Bandet bildades i september 1968 när trummisen Jon Hiseman just hade lämnat John Mayall's Bluesbreakers. Hiseman var bandledare och tog med sig basisten Tony Reeves från samma Bluesbreakers. Övriga medlemmar var Dick Heckstall-Smith, saxofon, Dave Greenslade, keyboards, och James Litherland, gitarr.
   Bandets första album, ”Those who are about to die”, släpptes i mars 1969 och uppföljaren ”Valentine suite” kom redan i november samma år. 1969 blev det också medlemsförändringar i gruppen. För en kort tid blev gitarristen Jim Roche ersättare till Litherland men ersattes i sin tur av Dave Clempson. Under 1970 blev det fler förändringar i gruppen: basisten Mark Clarke ersatte Reeves och ny sångare blev Chris Farlowe som dock saknades på den här konserten på grund av sjukdom.
   Bara några veckor innan konserten gav Colosseum ut liveskivan "Colosseum live". Senare samma höst splittrades Colosseum men trummisen Jon Hiseman var snart tillbaka på Örebro Konserthus med sitt nya band Tempest.



Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 2/10 1971.

EN PROFIL KORTARE

COLOSSEUM
Konserthuset, Örebro 30 september 1971

ENGELSKA COLOSSEUM STOD FÖR MUSIKEN i ett fullsatt Konserthus i torsdags kväll. Från sina engelska konsertframgångar ska gruppen nu söka lyckan i Sverige under en mindre turné. Deras sångare sedan ett år tillbaka, Chris Farlowe, fick de lämna kvar på ett sjukhus i England, Ont i näsan, sades det och därmed var konserten en profil kortare.
   Farlowes fallna mantel fick nu lyftas upp av gitarristen Clem Clempson och basisten Mark Clarke som resulterade på både gott och ont. Musiken koncentrerades nu mycket kring det instrumentala med små inslag av mungymnastik.
   Av den två timmar långa konserten var det full fart till 90 procent. Improvisationer som flöt i väldiga ljudkaskader med ledaren och trummisen Jon Hiseman i spetsen.
   Äldre, nyskrivna och framförallt långa låtar blandades om varandra. Bland godbitarna denna kväll var Hisemans trumsolo på nära 20 minuter och Dave Greenslades och Clempsons behandling av orgel- och pianouppsättningen som ett tag liknande en sorts Följa John. Den tunnhårige saxofonisten Dick Heckstall-Smith visade med sin gedigna musikbakgrund att han är en enorm kapacitet för gruppen vid de mer eller mindre improviserade uppvisningarna.
   Trots allt får man ge Colosseum godkänt på en konsert som kunde ha blivit ännu bättre med Chris Farlowes medverkan.

/ Håkan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.