Blogginlägg från 2012-08-17

Mina HUNDRA bästa favoritvinylsinglar

PÅ MÅNDAG INLEDS DEN LÄNGSTA LISTAN i den här sidans historia. Då tar jag mig vatten över huvudet och rangordnar mina absolut största vinylfavoriter i det klassiska singelformatet. En lista som sträcker sig över 100 olika singlar och det kommer att ta över det mesta på den här sidan under de närmast dryga nio månaderna. Jag kommer med andra ord att uppdatera den här nedräknande listan flera gånger i veckan.

45-varvaren, 7”-singeln, var en gång i tiden en maktfaktor i skivbranschen. Singeln var det absolut viktigaste när låten med stort L var det mäktigaste som fanns. Innan den nya tiden kom och låten/singeln/videon enbart blev promotion inför ett kommande album. Jag pratar om förr när singelmarknaden hade sina egna förutsättningar, var en isolerad men kommersiell tyngdpunkt i hela skivbranschen och uppenbart levde sitt eget liv. Jag måste ha skrivit det tidigare några tusen gånger tidigare men ta Beatles samtliga singlar och det var bara nio av 22 som fanns med på album.
   När jag i somras rangordnade de här hundra singlarna satt jag inledningsvis med titlar på ungefär 170-180 singlar, alla väldigt bra och alla väldigt förknippade med goda minnen, när jag var tvungen att stryka ned till de stipulerade 100. Då valde jag, för spänningens skull och för intressets skull, att stryka de mest uppenbara, de allra mest förutsägbara och de så kallade givna på en lista som ska omfatta mina personligen bästa singlar. Det blir roligast så, det blir mest spännande så och även mest överraskande.
   Där försvann av förklarliga skäl många klassiska Motown-singlar, flera kanonfina Phil Spector-produktioner, halva Stiff-katalogen och massor av kända skivor/låtar med Kinks, ”Love will tear us apart”, Who, Stones, ”God save the queen”, ”Instant karma!” och givetvis en massiv hög helt oslagbara Parlophone-singlar med The Beatles.
   Men det är ju blandningen, mixen av pop och rock från 60-tal till tidigt 90-tal och allt däremellan, som gör hela den här långa listan förhoppningsvis så underhållande och förväntansfullt spännande.

VINYLSINGLAR ÄR GREJEN och hade sin (och min) storhetstid mellan grovt räknat 60- och 80-talet. Tre decennier av denna fascination för magiska etiketter, (ofta) svart vinyl med tydliga ingraverade skivspår och ibland snygga, intressanta och känsloförhöjande omslag. Allt kommer att förekomma här i min 36 veckor långa nedräknande lista som inleds nu på måndag och avslutas i maj nästa år. Vilken resa och vilka minnen och vilken härlig musik.
   Första vinylsingeln jag ägde var ”She loves you” med The Beatles. En given och populär julklapp i december 1963 i det orange svenska omslaget. Jag har berättat fler personliga minnen, bland annat här om denna klassiska Beatles-singel. Kanske det borde vara den logiska nummer ett, eller någon annan Beatles-7”:a, på min lista men jag har alltså valt bort de mest allmänt kända singlarna. Inte för att de är uttjatade, bra låtar tröttnar jag aldrig på, utan för att det finns så många fler intressanta singlar som inte hade fått plats här annars. När jag ställde varje singel mot varandra, vid urval och rangordning, så föll det i hundra fall av hundra över till den mindre kända, mindre berömda men i nästan samtliga fall mycket mer intressanta singeln.
   Den här listan, som räknar ner från 100 till 1, snurrar på (förslagsvis i 45-varv…) flera gånger i veckan fram till i maj nästa år. Det kan ha smugit med en och annan miljonsäljare, har dålig koll på sådan fakta, men min ambition har varit att lyfta fram de bästa, unika, ofta undanskymda men oerhört välljudande singlarna i mitt liv. Det finns kanske möjlighet att någon gång i framtiden lista mina totalt bästa singlar, kända och okända. En kanske inte lika spännande lista som den som just ska starta här på måndag.

DEN HÄR FÖLJETONGEN kommer inte heller att bli någon affär för utpräglade albumartister som Bruce, U2, Jackson Browne etc. Som visst har givit ut singlar men antingen är det genomgående albumspår och/eller stora försäljningssuccéer som för stunden är bannlysta från så här spännande sammanhang.
   Ibland får singelns a-sida mycket hjälp av b-sidan för att bli rankad här. Ibland är det faktiskt den verkliga b-sidan som är singelns framsida. Som i fallet med Beach Boys ”God only knows”, där ”Wouldn’t it be nice” var officiell a-sida, eller Gyllene Tiders debutsingel ”Flickorna på tv2” som hade ”Himmel nr 7” som a-sida eller vad sägs om att Creedences kanske bästa singel, om ni frågar mig, "Up around the bend" egentligen var b-sida till "Run through the jungle". Det var också en gång tufft gjort av Nick Lowe att lägga klassikern ”Heart of the city” som b-sida till ”So it goes”…
   Några illustrerade skivomslag som kommer här har den ”berömda” klisterlappen från Records & Tape Exchange-affären på Notting Hill i London. Där vi hängde under större delen av 80-talet. På bekvämt avstånd från något hotell i närheten och på ett ännu mer bekvämt avstånd till någon pub i grannskapet där vi sjönk ned på en sliten soffa och läste, analyserade och spekulerade kring de nyss inköpta vinylskivorna. I takt med att en och annan Yorkshire Bitter rann ner i strupen. En härlig tid och härliga nostalgiska minnen. Lika härliga som ljuden på dessa vinylskivor lämnade ifrån sig när man så småningom hittade hem från London.
   Det här projektets ursprungliga ambition var att välja singlar som inte fanns/finns på album men jag har förstått att ju mer jag har grävt i detta förtvivlat spännande ämne är det en omöjlighet att tillfredsställa alla givna regler. Ursäkta, men det kommer att förekomma några undantag i icke-album-regeln och jag gör i flera fall också undantag när jag inte har lyckats lägga vantarna på 7”-varianten av singeln. Jag har en mängd 12”:or (detta stora, vackra och välljudande singelformat som utvecklades framförallt på 80-talet) som räknas som singlar i min värld. Och i de allra flesta fall är omslagen på 7”:an och 12”:an identiska.
   Sedan är ju varje val här en i allra högsta grad subjektiv handling. Någon kan säkert uppfatta ett singelval här som världens största förutsägbara val men inte jag - och tvärtom.

/ Håkan

Kommentera inlägget

 

Direktlänk till inlägget

Kommentarer till blogginlägget:

Peter Alzén kommenterade 2012-09-02 00:13:25:

otroligt kul att hitta denna sida, spännande att följa nedräkningen till nr 1Svar:
Tack, kul och välkommen.

Per magnusson kommenterade 2012-08-18 22:10:56:

Å fan, det är alltså Wreckless Eric. Det kunde jag inte alls se, han är olik sig där.
Pop är inga problem, det är en fin genre. Svar:
Från omslaget till "WWW".

Lasse kommenterade 2012-08-18 18:39:08:

Detta ska bli kul, och jätteintressant.
Vilken fantastisk resa det kommer att bli. Undrar hur många av mina hundra bästa som stämmer med dina. Om 36 veckor så vet jag. Av någon anledning gissar jag att ett visst Liverpool-band kommer att saknas.

Visst ja, herre gud nu måste jag spela hundra gamla singlar igen...

Det har ju inte gått att kommentera någon annan stans så jag tar tillfället i akt och gör det nu, den nydesignade bloggen är kanon, gillar den skarpt.
Svar:
Tack, Lasse. Jag tror det är max 5 (fem!) som vi har gemensamt.

Per magnusson kommenterade 2012-08-18 18:36:47:

Hej Håkan!

Ser fram emot att läsa om dina 100 bästa singlar. Det blir, vad jag kan förstå, ett gigantiskt projekt då det till dina rekommendationer alltid bifogas en välskriven text, innehållande data beträffande inspelning och vilka som medverkat.

Att självklara val, såsom Beatles, Stones, Who m.fl., faller bort gör naturligtvis spänningen och nyfikenheten större. Jag känner väl till etiketten från ”Records & Tape Exchange” i Notting Hill Gate - och andra stadsdelar i London där skivbörsen fortfarande finns etablerad - då även jag många gånger grävt i dess singel- och Lp-lådor efter obskyra mästerverk. Ibland satt man på puben efteråt och studerade mellan 25-50 singlar. En del skräp, men också mycket som visade sig vara fantastiskt bra. Och priset var ju minst sagt överkomligt, man vågade chansa.

Måste berömma dig för den snygga vinjettbilden, som också anger en viss riktning åt vilket håll du kommer att röra dig:

RONNIE SPECTOR, längst till vänster, är ju en gudomlig sångerska, vars vibrato förmodligen gjort många män knäsvaga. Bilden är tagen från Applesingeln ”Try Some, Buy Some/Tandoori Chicken”, skrivna och producerade av George Harrison i mars 1971.
När Ronnie Spector kom till studion i London trodde hon det skulle bli hennes stora återkomst efter guldåren med Ronettes, men Harrisons text var fullständigt obegriplig för henne. Dessutom hade maken Phil gjort ett arrangemang som röstmässigt inte alls passade och Ronnie Spector hatade sången och inspelningen redan från början. B-sidans ”Tandoori Chicken” är inget annat än en improvisation, snabbkomponerad av Phil Spector och George Harrison och där även John Lennon fanns i studion (och i kompet?). Som bäst en kul bagatell, men med tanke på vilken underbar röst som skulle spelas in så måste man ända betrakta inspelningen som fullständigt meningslös.
Ronnie Spector beskriver i sin självbiografi ”Be My Baby” från 1990 hur besviken hon var på sin man: ”My husband produced ´My Sweet Lord´ for George Harrison and ´Instant Karma´ for John Lennon, but when it came to record me, what did he pick? A song abort Indian chicken.” Tillbaka i Los Angeles tar Ronnie i ett obevakat ögonblick tillfället i akt och flyr den extremt svartsjuke Phil Spector som hållit henne isolerad från omvärlden.
Mitt tips är istället att du kommer att välja den mäktige Billy Joel-sången ”Say Goodbye To Hollywood” från 1977, där Ronnie kompas av E Street Band.

KIRSTY MacCALL, till höger i bild, gick ju ett dystert öde till mötes, då hon under en semester i Mexico år 2000 blev påkörd av en motorbåt när hon badade. Hon slog ner som en mindre bomb 1981 med den skojiga singeln ”There´s A Guy Works Down The Chip Shop, Swears He´s Elvis”, skriven av henne själv tillsammans med Philip Rambow. B-sidans countryversion av samma låt gör skivan till ett absolut fynd som bara måste finns i skivhyllan.
Men med henne finns å andra sidan en hel del andra mycket begåvade singlar, så valet här är inte helt enkelt för dig. En alltför kort karriär som borde fått ett helt annat slut än i badvattnet utanför Mexico.

Men, vem är karln i mitten? Är det kanske JOHNNY RIVERS eller möjligtvis PF SLOAN. Båda skulle platsa på min egen lista .
Rivers var något av en musikalisk kameleont. Han spelade det som var populärt för dagen, men lämnade alltid från sig något som både svängde och var välspelat. En av mina speciella favoriter med honom är hans inspelning av Buck Owens ”Under Your Spell Again” från 1965.
PF Sloan är kanske mest känd för att ha skrivit ”Eve Of Destruction” åt Barry McGuire, men både hans ”Sins Of The Family”(1965) och ”Halloween Mary” (1965) skulle vara mycket bra val.

Ser med spänning fram emot vad du kommer att välja och det kommer säkert tillfällen då jag känner mig tvungen att kommentera dina val. Skriv nu så tangenterna glöder och stilla vår nyfikenhet.Svar:
Tack, Pelle. Det var. må jag säga, en ambitiös kommentar och du har både rätt och fel. Mest rätt faktiskt men mannen i mitten är vår gemensamme favorit Wreckless Eric eller Eric Goulden som han heter på riktigt. Välkommen att läsa och hoppas för din del att det inte blir mycket pop på listan.

Silja kommenterade 2012-08-18 10:24:14:

Hej, jag är ju 10 bast äldre än du men jag har faktiskt haft både Bill Haley och Elvis på stenkaka. Alltså 78-varvare! Året var 1956.Svar:
Jag har också Haley-78:an, men den är mina föräldrars....

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...