Blogginlägg från juli, 1999

Wolfstone konsert

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 31/7 1999.

KONSERT
WOLFSTONE
Slottsfestivalen, Örebro 30/7 1999

Det är märkvärdigt hur namnet på ett elva år gammalt band från de skotska höjderna med påstådda turnéframgångar i USA och framstående placeringar på indielistan i England kan gå så obemärkt förbi i nyheterna från de brittiska öarna.
   Innan Wolfstone kom till Slottsfestivalen hade ingen, inklusive undertecknad, hört talas om bandet. Så det var onekligen både nyfikenhet och misstänksam skepsis i luften när de inledde fredagskvällens tunna utbud av konsertattraktioner.
   Och luft fanns det gott om framför stora scenen på en nästan folktom kullerstensgata. Mitt i den ljusa, svenska sommarkvällen. Det hade onekligen varit lättare på någon av stadens pubar åtskilliga timmar senare. Därför var det naturligtvis ett stort misstag att placera det här okända bandet på den jättelika huvudscenen.
   I en mix av fiol, flöjt, keyboards och säckpipa rörde sig gruppen i ett modernt sound inte långt från Mike Oldfields framgångsrika sfär. Fast huvudrollen här var fiol och inte gitarr.
   Mina gamla 70-talssynt-rötter vaknade till liv när låtarna ibland majestätiskt och lite vemodigt blev till maffiga ljudcollage. Men lika ofta blev arrangemangen dessvärre syntetiska och lite opersonliga.
   Och deras beryktade scenenergi märkte vi inget av. Wolfstone var därför en parentes som blev till en utfyllnad som kommer att få betydelse först när årets upplaga av Slottsfestivalen i sin helhet kommer att sammanfattas som musikaliskt lika medioker.

/ Håkan

Lundell strimlade familjefestivalen i bitar

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 30/7 1999.

ULF LUNDELL
Slottsfestivalen, Örebro 29/7 1999

Om det nu är så att årets upplaga av Slottsfestivalen musikaliskt är en mjäkig familjeangelägenhet, som ungdomarna vill göra gällande, så hade ingen räknat med Ulf Lundell.
   Att smeka medhårs har aldrig varit Lundells signum. Han blir aldrig en folkets man som med kompromisser blir älskad av alla.
   Därför kom han in på stora scenen som en stormvind. Som ett stort elakt blåsvart moln på en annars ljusblå himmel. Där kom han in med fan i blicken och strimlade familjefestivalen i små, små bitar.
   Varför Lundell kallar sommarens turné för en kommando-raid blir helt uppenbart. Det var inledningsvis nästan så att vattnet i vallgraven frös till is av pur förvåning ty dagens Lundell-rock må vara effektiv och skramlig och upprorisk men också lite kylig när den gömmer sig bakom extremt höga decibeltal.
   På inomhusturnén i höstas var det här aggressiva soundet knäckande bra. Under bar himmel i solnedgången framför en festivalpublik, som bland annat har Bo Kaspers som idoler och vill bli road och helst känna igen sig, var det inte lika uppenbar succé.
   För det skramliga oväsen som varit Lundells sound sedan i höstas får via senaste skivan en fortsättning även på denna turné, nu med keyboards åter i kompet. Men klaviaturkillen David Nyström spelade ändå en underordnad roll i Lundell-soundet som var både brötigt och stökigt.
   Och inledningen var också mycket talande för Lundell 99. "Om jag hade henne", pardonlös och uppkäftig boogie i en explosion av rundgång, dist och hög volym.
   Han fortsatte med "Man igen" och "Annalisa" och så långt var det en kommersiellt tuff inledning där publiken nervöst stod och skruvade på sig. Men då kom "Främlingar" och förlöste publikmassorna som sprack upp i ett kollektivt leende.

Det var samma konsertintro som i höstas men sedan är konserten till ungefär 2/3-delar nytt eller nygammalt. Till glädje för regelbundna konsertbesökare som undertecknad. Kul också att se "Främlingar" tillbaka i konsertrepertoaren, "Anna Lisa" är en de bättre låtarna på "Fanzine" och kan nog bli en livefavorit och det nya akustiska arrangemanget på "Danielas hus", som inleddes med en lång monolog om 1977, Prisma, vit martini och Jan Beime, var balsam både för själ och öron när det rockas till höger och vänster.
   Den långa avslutningen på "Den vassa eggen" lyfte låten ännu en nivå. Som redan nämnts målar årets Lundell övervägande med kraftiga och tydliga streck. Och i övervägande grälla färger och det slutliga konstverket kan bara uppfattas som brutalt med få detaljer.
   Till den bilden har kompgruppen en stor del. Fyra man, som förutom evigt skuttande Janne Bark, som jobbar med små medel och därmed till sin fulla rätt kan jämföras med Crazy Horse.
   I den lite begränsade atmosfären känns det befriande att "Hon gör mig galen", som så genialt kombinerar skönhet och styrka, långtidsparkerat i Lundells repertoar. Som numera inleds med ett smakfullt inspelat köravsnitt innan Janne Barks mandolin tar vid. Trots Lundells vid det laget lätt sargade röst och publikens halvdana allsång var det kvällens höjdpunkt.
   Begränsad var också tiden Lundell var på scen för 23.00 skulle det vara tyst. Och tyst blev det till publikens stora missnöje. Ingen "Öppna landskap" som vanligtvis brukar vara den riktiga slutpunkten.
   Den förkortade konserten fick till följd att Örebropubliken också gick miste om "Skyll på stjärnorna", "När jag kysser havet" och "Lycklig, lycklig", som varit obligatoriska hela sommaren, men som jag personligen inte gråter för.

Ulf Lundell: gitarr, munspel och sång
Magnus "Norpan" Eriksson: trummor, piano och sång
Jerker Odelholm: bas och sång
Janne Bark: gitarr och sång
David Nyström: keyboards

Ulf Lundells låtar:
Om jag hade henne
Man igen
Annalisa
Främlingar
Den vassa eggen
Danielas hus
Stackars Jack
Folket bygger landet
Ärrad och bränd
Den natt som aldrig dagas
I kvinnors ögon
Hon gör mej galen
Förlorad värld
Chans
Gott att leva
Älskling
Kär och galen

/ Håkan

Sven-Ingvars konsert

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 29/7 1999.

KONSERT
SVEN-INGVARS
Slottsfestivalen, Örebro 28/7 1999

När Sven-Ingvars fick agera publikdragare på onsdagskvällen är det inte så konstigt att Slottsfestivalen får stå ut med kritiken att musiken i år blivit gubbig och gammalmodig. Och när de samma kväll delar artist med Per Eric Nordquists TV-program ett stenkast bort i Centralparken är det alldeles för lätt att stämpla festivalen som konservativ.
   För Sven-Ingvars är en så stor institution, ett både historiskt och kultstämplat dansband, att svensken i gemen uppfattat gruppens senaste två skivor, fantastiska "Lika ung som då" och nästan lika bra "Nio liv", som en parentes i en oöverträffad karriär.
   Med de två skivorna har bandet byggt en enorm plattform som svensk popgrupp. Låt vara med suverän hjälp av Sveriges samtliga låtskrivare av rang. Men kanske målgruppen är alldeles perfekt för det var överraskande täta åskådarled framför stora scenen när Sven-Ingvars drog igång.
   När TV-lamporna slocknat, konsertens inledning var nämligen avslutningen på TV-framträdandet(!), fick vi en tämligen rejäl dos från de senaste skivorna. Men tyngdpunkten låg ändå på de stabbiga, okej klassiska och numera rejält upprockade men väldigt sönderspelade, Svensktopps-hitsen från förr, 30 år eller äldre.
   Då blev denna gamla dansbandsdammiga grupp blott en nostalgisk upplevelse och inte den fräscha, pånyttfödda popgrupp som jag lärt känna under de senaste åren.
   Däremot var det imponerande att skåda publikresponsen, att uppleva musik som krossar alla gränser och skapar glädje hos både gammal och ung, skinnskallar och punkare.

/ Håkan

Weeping Willows konsert

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 26/7 1999.

KONSERT
WEEPING WILLOWS
Kalas/Brunnsparken, Örebro 24/7 1999

Efter Jakob Hellmans sorgliga uppträdande kom Magnus Carlsons mannar och visade att det inte var något fel på varken teknik eller akustik på stora scenen.
   I ett under av välljud tog de fram den ena smakfulla detaljen efter den andra. Maraccas, klockspel, steel-gitarr, maffiga syntstråkar av autentiskt sound och många stora låtar i företrädesvis balladtempo. Och de nya låtarna i repertoaren höll en märkbart hög profil.
   De övervann snabbt min skepsis att gruppen passar bättre på en mörk klubb än en stor folkparksscen i solsken.
   Men det gick alldeles utmärkt att sjunga om sökandet efter regnbågen eller det förlovade landet i dagsljus.
   Och gesterna var så stora och tydliga att den växande publikskaran lyckades få in bandet till en extralåt, en sedvanligt innerlig version av Smiths "Last night I dreamt that somebody loved me".

/ Håkan

En förbryllad och bortkommen 33-åring

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 26/7 1999.

JAKOB HELLMAN
Kalas/Brunnsparken, Örebro 24/7 1999

Efter många motsägelsefulla rapporter stod mytomspunne Jakob Hellman till slut på Kalas-turnéns Örebrokonsert. Men ändå inte. Ty Hellman 99 är bara blott en spillra av sitt forna rastlösa jag som vände upp och ned på pop-Sverige för tio år sedan.
   Kvar av den en gång smått genialiske låtsnickraren är en förbryllad, bortkommen, desillusionerad och vilsen 33-åring. Som helt uppenbart önskade att han var någon annanstans under de 43 minuter han stod på scen i lördagskväll.
   Lägg därtill att hans röst var både svag och hes och kompbandet lät som de träffats en timme innan konserten. Fladdrigt, otajt och orepat men inte på det där charmiga sättet som ibland kan förhöja konsertupplevelsen.
   Men bland alla felsjungna verser, tekniska problem, omotiverade covers (Lill Lindfors), missförstånd på scen och några nya låtar av osäker kvalité fanns där även låtarna som en gång gjorde honom känd och historisk.
   "Tåg", "Vackert väder" och "Hon har ett sätt" kompenserade på något märkligt sätt till viss del den oskärpta upplevelsen i övrigt.

/ Håkan

Kärlekshistorien mellan Lundell och Örebro

Den här artikeln publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda/Meny juli 1999.

På torsdagkväll under Slottsfestivalen får kärlekshistorien mellan Ulf Lundell och Örebro en efterlängtad fortsättning. Trots intensivt turnerande på 90-talet är det fem år sedan Lundell med band gästade stan. Det var i Örebro som Lundell fick sitt första publikfäste. Främst tack vare kompbandet Nature vars ledare Mats Ronander och Lasse Wellander haft staden som hemmaplan under sina första år som musiker.
   Nature splittrades men Lundell fortsatte troget att besöka Örebro under samtliga sina turnéer fram till 1985. Sedan blev turnerandet för Lundell mer sporadiskt och han kom inte tillbaka till Örebro förrän sommaren 1991. Och följde sedan upp med två fantastiska konserter i Stadsparken 1993 och 1994. Och på torsdag står han på en Örebroscen för 16:e gången under sin rekordlånga karriär.

2/6 1976 Prisma
17/11 1976 Prisma
12/1 1977 Prisma
15/6 1977 Prisma
Prismaspelningarna med Nature i kompet har naturligtvis kultstämpel på sig i dag när historien skrivs. Publiken var uppsluppen, glad och positiv och bekanta med Nature så Ulf hängde bara med i framgångsvågen. Men musikaliskt var det både stökigt, rockigt, okoncentrerat, stundtals kaotiskt men också väldigt kul. Och en rätt begränsad repertoar som efter pausen mest bestod av covers.
   Lundell med band uppträdde på Kumla-anstalten på eftermiddagen före premiären på Prisma. På den konserten ersattes Lasse Wellander, som för tillfället turnerade med ABBA, av Richard Rolf och saxofonisten Reg Ward skulle inte bli ordinarie medlem förrän till hösten. Alla konserterna på Prisma hade ett liknande upplägg med repertoar från två studioskivor, några nyskrivna låtar plus en rejäl dos covers. Lundell hade året före skivdebuterat med "Vargmåne" och strax innan första turnén släppt sin debutroman "Jack". Andra skivan "Törst" kom under turnén och liveskivan "Natten hade varit mild och öm" kom ut månaden före sista Prisma-spelningen med Nature.

23/8 1978 Prisma
Lundells klassiska Prisma-sejour avslutades inte med Nature som kompband utan ett studioproffsigare band fortfarande med herrar Wellander och Ronander som musikaliska hörnstenar. "Nådens år" hette senaste skivan och repertoaren hade kvalitetsmässigt märkbart växt och publikhysterin var fullständig. Det utspelade sig tumultartade scener både i kön till Prisma och senare framför scenen. Lundells dittills mest professionella stund i Örebro men också med en stor portion charm och ödmjukhet.

18/10 1979 Konserthuset
"Ripp rapp" hette LP:n som skulle marknadsföras och Lundells popularitet hade växt ur klubblokalerna. Och Konserthuset visade sig vara en perfekt lokal för en konsert som innehöll både sedvanlig rock och akustiska inslag. Stora delar av Lasse Lindbom Band kompade men Ulf ensam på scenen med en akustisk 12-strängad gitarr, munspel och en lätt lindad handled i en omarrangerad "Som en syster" sitter kvar på näthinnan än i dag.

13/10 1980 Konserthuset
14/10 1980 Konserthuset
Publiktrycket krävde två kvällar och det blev inte överraskande fullsatt vid båda konserterna. Med en ny dubbel-LP, fantastiska "Längre inåt landet", i bagaget och en alltmer omfattande repertoar med massor av publikfavoriter så överskred konserten tvåtimmarstrecket. Så bra och så fullständigt enastående att vi aldrig tidigare hade hört något bättre från en svensk artist i Örebro. Mats Ronander gjorde en bejublad comeback i Lundells band som även detta år byggde på Lindbom Band.

30/6 1982 Brunnsparken
Första utomhuskonserten i Örebro för Lundell. Och ännu en oförglömlig kväll, turnépremiär och allt. Drygt 3000 personer trotsade ett strilande regn, sjöng ivrig allsång och imponerades av Lundells nya alster som först på hösten skulle komma på skiva, "Kär och galen". Nytt kompband, den här gången med stora delar från Raj Montana Band plus Janne Bark på gitarr, och en ny fräsch repertoar skapade mot slutet en ren kaotisk upphetsning i publikhavet.

9/11 1982 Idrottshuset
Efter "Kär och galen"-skivan var Lundell-hysterin nationell och höstturnén, som jag hade förmånen att se tre konserter på, måste beskrivas som hans definitiva höjdpunkt på scen under 80-talet. Ett fullsatt Idrottshuset kokade över av Lundell-feber och under drygt två och en halv timme bjöd Ulf med band på en rent magisk upplevelse. Med många nya, numera klassiska, låtar och gamla, ibland omstöpta, favoriter. Allt sammanvävt till en underbar konsert.

2/8 1985 Brunnsparken
Scenpersonen Lundell började bli en aning oberäknelig. Sommarturnén 1985 började och avslutades i kaos och Örebrobesöket inleddes med ett sjukhusbesök där det konstaterades hälsporre på Lundells högra fot. Konserten blev rekordlång men också lite oskärpt och Lundell vägrade i princip lämna scenen. Både Niklas Strömstedt och Janne Bark fick sjunga varsin låt inför en publik på nästan 5000 personer. "Chans" och "Den vassa eggen" var två fantastiska nya låtar som ändå lovade gott inför höstens skiva och ännu en turné.

16/11 1985 Ishallen
Som sagt, Ulf Lundell var vid tidpunkten en luggsliten artist. Turbulenta skivinspelningar i Köpenhamn gav ändå ett mästerverk, "Den vassa eggen", till resultat. Och efter sommarturnéns katastrofala avslutning hämtade Lundell oanade krafter till en höstturnépremiär, i Falun, som var precis så koncentrerad och så häpnadsväckande pigg som ingen väntat sig. Men redan på turnéns fjärde konsert, i Örebro, flåsade Lundell märkbart och kraxade olycksbådande på slutet av konserten. Det fantastiska bandet var konsertens behållning när tekniska missöden och ihåligt ljud i Ishallens betongrum avlöste varandra.

20/7 1991 Brunnsparken
Ännu en Lundell-konsert i miserabelt väder som pendlade mellan spöregn och rejäla skyfall. Förutom en singel hade han ingen ny skiva att marknadsföra och satsade på säkra och välkända kort i en greatest hits-anpassad repertoar. Allt gick på rockig rutin och kvällens hjältar var givetvis den plaskvåta publiken som mot slutet både sjöng och dansade framför stora scenen. Konserten hade inga uppenbara svackor och gav inte några förtecken på det kaos som senare drabbade Lundell när han helt försvann och plötsligt ställde in konserter ("en inställd spelning är också en spelning") på en turné som slutade i moll.

8/8 1993 Stadsparken
Ännu en gång hade Lundell mycket emot sig när han gav sig ut på turné. Senaste turnésvängens negativa avslutning och en ny studioskiva, "Måne över Haväng", som i sin helhet inte motsvarade mina förhoppningar. Men med ett synnerligen kompetent band, med Sten Booberg på gitarr, och en genomgående helt fräsch och koncentrerad Lundell blev konserten med Stadsparkens ljuvliga inramning och underbara väder(!) till den största höjdpunkten på kärlekshistorien mellan Örebro och Ulf Lundell. "Hon gör mig galen", "Skyll på stjärnorna" och en ny, omarrangerad "Öppna landskap" hette några av alla favoriterna. Turnén spelades in, bland annat här i Örebro, och gavs ut som en trippel-CD, "Maria kom tillbaka".

20/8 1994 Stadsparken
På turnéns 29:e konsert, som ännu en gång framfördes i ett regnigt Örebro, sjöng Lundell bättre än jag någonsin hört. Och han stod där skärpt, rakryggad och stark i två timmar och fyrtiofem minuter. Som faktiskt blivit hans signum under resten av 90-talet. Han blandade nyarrangerade hits som "Stockholm city" och "Törst" med sällan hörda pärlor som "Prärien igen" och "En man ifrån norr". Ännu ett nytt band som inte riktigt kunde nå upp till föregående års upplaga när dynamiken fick stå tillbaka för den mullrande rockmusiken.

/ Håkan

Sexsmith påminner om Tim Hardin

Den här krönikan publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 2/7 1999.

Semesterveckan är också en tid för sammanfattning. I år blev veckan till en kraftfull paus på vårens strida strömmar av nya skivor. Således reserverades ett litet anspråkslöst hörn i resväskan åt många av det första halvårets bästa skivor. För att det slutgiltiga bokslutet skulle bli så genomtänkt som möjligt.
   Men när vädret på den där Backafallsön mitt i Öresund, där man från samma punkt kan spana in såväl Helsingör som Köpenhamn, överträffar förväntningarna och dagarna i huvudsak tillbringas på cykel och inte i hängmattan blir lyssningarna sporadiska men ändå helt klargörande.
    När några av årets bästa skivor med artister som Tom Petty, Magnus Lindberg, Paul Westerberg, Eva Dahlgren och Steve Earle alla vid närmare eftertanke inte är riktigt hundraprocentiga, men ändå väldigt bra, så framstår Ron Sexsmith som årets komet. Med en skiva, "Whereabouts", av otroligt jämn men personlig kvalité med en anmärkningsvärd hög lägstanivå. Som därmed överglänser alla de ovan nämnda mer kända artisternas senaste skivor som har en och annan svacka.
   Den nu 35-årige kanadensaren har plötsligt fått svenska kritiker på fall fast han har gjort innerligt bedårande musik sedan 1995. Vilket jag hävdat med en dåres envishet sedan "Ron Sexsmith" dök upp någon av de första dagarna i maj för fyra år sedan. Hypnotiskt tilldragande låtar med en starkt emotionell röst, som jag skrev då.
   Magin fortsatte två år och en månad senare med "Other songs", ännu en läckert högkvalitativ låtsamling. Härligt koncentrerade mästerverk som alla är omtumlande vackra, som jag uttryckte det då och senare placerade skivan på årsbästalistan på en hedrande tredjeplats strax efter Steve Earle och U2.
   Och så nu årets Sexsmith-skiva, en sedvanligt jämn och ljuvlig pärla, som mycket välförtjänt kan innebära hans lilla genombrott i Sverige. En skiva som jag gav en koncentrerad uppmärksamhet parallellt med Andres Lokkos gediget genomarbetade intervju med Ron i senaste Pop-numret och kom fram till att "Whereabouts" är första halvårets bästa rock/pop-CD.
   Som höjer ribban på listan över årets bästa skivor högst påtagligt. Och det är med stort intresse jag ska bevaka om skivan kommer att stå distansen ut när höstens digra startfält presenteras efter sommaren.
   Den får mig också att ta fram "Greatest hits"-samlingen med Tim Hardin ty Sexsmiths sätt att sjunga och skriva påminner om denne mästerlige singer/songwriter som gick bort alldeles för tidigt (39 år) 1980. På ett nästan provokativt sätt sparar båda på effekterna i sina starka sånger.
   Hardins evergreens "Reason to believe", "How can we hang on to a dream", "Tribute to Hank Williams" och "Lady came from Baltimore" är lika odödliga idag som 1980 eller 1967.
   Och ingen, absolut ingen, framför "If I were a carpenter" lika självklart som Tim Hardin själv.

/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.