Blogginlägg från 2012-07-26

Bruce Springsteens London-konsert igen

Det är alldeles givet att alla Bruce Springsteen-fantaster som reser till Göteborg och Ullevi i helgen kommer att få ännu en gränslös upplevelse i ett konsertformat som överträffar det mesta - för att inte säga allt. Jag skippade Ullevi-hysterin i år och fick en helt annan upplevelse i London för nästan två veckor sedan. Här kan ni läsa om den konserten men jag missade då att beskriva den miljömässiga situationen på plats, i ett London som hade badat i återkommande regnlågtryck och nästan såg ut att drunkna i lera och vatten.
   Trots vattensjuka gräsmattor och leriga gÃ¥ngvägar hade arrangörerna nästan lyckats med det omöjliga. Otroliga massor av träflis, jag läste en uppgift pÃ¥ 8 000 kubik(!), täckte konsertomrÃ¥det. Och det sÃ¥g, i alla fall inledningsvis, att vara ett genialt grepp i fajten mot väta. Efter ytterligare nÃ¥gra lätta regnskurar under konserten gick det naturligtvis inte att skydda sig helt mot den leriga marken.
   Som sagt: Lycka till i Göteborg men det är tvÃ¥ saker ni kommer att sakna: Paul McCartney och John Fogerty. Plus den numera historiska och plötsliga avslutningen pÃ¥ konserten. Ingen lär ha mod att avbryta en lÃ¥ng Springsteen-konsert pÃ¥ Ullevi.
   Jag har nedan försökt Ã¥teruppleva London-känslan, lÃ¥t för lÃ¥t. Allt finns inte pÃ¥ YouTube men sÃ¥ här var det:

Bruce kom in på scen, tillsynes ensam, och gjorde "Thunder road" med bara munspel och Roy Bittan på piano i kompet:


Tempot höjdes i andra låten, "Badlands". Ett klipp utan levande bilder.


Mer tempo i solskenet: "We take care of ourown".


Första låten från senaste skivan, titellåten. Lite fladdrig video men ljudet är bra under de drygt sex minuterna. Och det maffiga blåset


Gitarristen Tom Morello gör här sitt första gästinhopp. I ännu en låt från senaste skivan, "Death to my hometown", och ännu mer framträdande blås.


Nästan 14 minuter långa "My city of ruins" blev inledningen på konsertens första souliga och djupt känslomässiga sekvens. Med full presentation av hela bandet, de fem blåsarna, de tre sångarna i kören och E Street Band. Plus en liten dedikation till musikerna vi saknar i bandet.


Soulmässan fortsatte direkt med "Spirit in the night". Tyvärr i ett kort klipp från låtens avslutning.


John Fogerty kommer in och "hjälper" Bruce i "The promised land".


Requiest-låten "Take 'em as they come", en obskyr låt från "The river"-inspelningarna.


Ännu ett gigantiskt Tom Morello-solo i slutet på "Jack of all trades".


Inte full skärpa på bilderna. Men vi skyller på regnet när Bruce på akustisk gitarr
"Empty sky".


Den fantastiska Springsteen-klassikern "Because the night" med sitt långa och himmelska Nils Lofgren-solo.


Låt vara att Springsteens "Nebraska"-låt "Johnny 99" blivit en Chuck Berry-låt men blåset lyfte låten några nivåer.


"Darlington country" finns faktiskt inte på YouTube, och i rättvisans namn var det heller inte någon av höjdpunkterna på 14 juli-föreställningen. Däremot den följande låten, "Workin' on the highway" med Bruce på akustisk gitarr.


Rytmiska och karnevalliknande "Shackled and drawn" där körsångerskan Michelle Moore tar plats i strålkastarljuset...


...dock förekommer hon först i det andra klippet med låten.


"Waitin' on a Sunny Day" och festivalyran är fullständig med en liten kille ur publiken på scen.


Soulexplosionen, gospelhöjdaren och Stax-låten "Raise your hand"-


Tillbaka till de lugna balladerna: "The river".


Tom Morello tillbaka i "The ghost of Tom Joad" där han både sjöng och spelade spektakulär gitarr med oförglömliga konster mot slutet. Medan regnet så dags hade börjat falla.


Finalen börjar närma sig och både "The rising" och slutlåten "Land of Hope and Dreams" vävs ihop i ett och samma klipp.


Första extralåten kom snabbt på. Regnet och mörkret gjorde inte bilderna rättvisa men röst och akustisk gitarr på "We are alive" fast ljudet är lätt sprucket.


"Born in the USA" som väntad extralåt.


Lika väntade "Born to run" följde.


Partylåtarna avlöste varandra. Här är det "Glory days".


En bullrig och stundtals suddig "Dancing in the dark". Dock utan dans med en tjej ur publiken.


Sedan tappade vi alla hakan. In på scenen kom Paul McCartney. "I saw her standing there" och "Twist and shout" och den förvirrade avslutningen.


/ HÃ¥kan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var pÃ¥ en av Tyrolspelningarna och en pÃ¥ TrädgÃ¥rn i Göteborg och kan hÃ...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 gÃ...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.