Blogginlägg från 2025-06-01

Maj 2025 på Håkans Pop

”Vi äro tusenden...” (1977) blev det sista exemplet på Håkans Pop-kategorin Compilation-album.

TRADITIONELLT SEDAN VÅREN 2008 STÄNGER Håkans Pop säsongsfönstret i maj till de regelbundna kategorierna för att ägna några sommarmånader åt olika andra aktiviteter. Så även i år när jag under månadens första vecka avslutade serien om gamla krönikor, om compilation-album och gamla fina konsertbiljetter.
   Två krönikor, från oktober 1985 och december 1986, hann jag precis återpublicera. En biljett från Rolling Stones Ullevi-konsert 1982 och albumet ”Vi äro tusenden...” likaså.
   Sedan 10 maj pågår den 100 singlar långa raden av favoritsinglar under hela sommaren. Perfekt illustrerade med YouTube-klipp. The 101ers, The Teardrop Explodes, The La's, The Jim Carroll Band och The Shanes har varit några smakfulla exempel under maj månad.
   En gång i veckan kommer jag under sommaren att återvånda till en gammal Englandslista från 60-talet. Kolla exempelvis 24 oktober 1964.
   Sommarktiviteterna pågår på Håkans Pop till 17 augusti, dagen innan höstsäsongen på sidan inleds. En spännande säsong utlovas med de 40 bästa albumen från 1975/76 (50 år sedan alltså...) ska rangordnas. Dessutom kommer jag leta upp ytterligare ett stort gäng coveralbum, lyssna och bedöma.

DEN INTENSIVA SKIVUTGIVNINGEN VILL INTE riktigt ge sig fast maj/junisolen skiner och sommarregnet faller. Och jag har försökt lyssna på allt intressant i den positiva skivfloden.
   Jag börjar känna igen med vilka ambitioner som KASSI VALAZZA gör sina album. Öppnar lugnt och försiktigt med några nästan mediokra låtar innan hela skivan växer och blir alltmer betydelsefull. Så var det på hennes förra album ”Kassi Valazza knows nothing” (2023) och det blir något liknande på nya ”From Newman Street”.
   Sedan debuten 1995 har SOPHIE ZELMANI på varje album knappast utvecklat sitt sound och sitt låtskrivande en millimeter. Ändå är det en fröjd att lyssna på hennes personliga uttryck i det lågmälda viskandet fast man tycker sig ha hört melodierna tidigare. Samma lite förutsägbara känsla möter mig på ”Lake Geneva”, med producenten Lars Halapi sedvanligt vid Sophies sida. Men kvalitén smyger sig på mig efterhand. Jag upptäcker alltfler höjdpunkter utan att hon höjer på rösten eller förvandlar melodierna, numera skrivna tillsammans med Halapi, till något opersonligt spektakulärt.
   ESTHER ROSE har fyra album bakom sig och det är först nu, på femte albumet ”Want”, som jag har lyssnat på henne på allvar. Tänker först på singer/songwriter-kategorin men albumet utvecklas till något mycket mer personligt och rockigt. I sina bästa stunder, exempelvis ”Ketamine”, påminner det om Maria McKee på sitt bästa humör (”Life is sweet”, 1996) men det finns också en ödmjuk och anspråkslös ton i Esthers framförande.
   Legendaren Lowell George har snart varit död i 46 år. Ändå svävar hans ande högt i LITTLE FEAT och på nya albumet ”Strike up the band”. Det karaktäristiska slidegitarrsoundet dyker upp här och där, numera spelad av Scott Sharrard som också är bandets sångare och låtskrivare. Tre originalmedlemmar finns kvar i bandet som uppgraderat sitt sound stort med bland annat feta blåsarrangemang som dock känns lite malplacerade i sammanhanget. Ojämnt låtmaterial som blixtrar till bara ibland.
   Vi kan inte anklaga NISSE HELLBERG för att utveckla sin rock'n'roll-osande musik. Och på nya albumet ”Fyra på golvet” är det knappast överraskande att höra Nisse och hans lilla band röra sig smärtfritt bland rockabillyrötter, allmänna 50-talsinfluenser, läckra skarytmer, dansbandstakter och för all del också fina poptraditioner. Nisse hittar de där typiska riffen som ekar mycket historia och sedan klär han framförandet i sanslöst geniala texter. Upprepning, javisst, men ingen kan skriva och sjunga rock på svenska lika personligt och bra som Nisse.
   Efter ganska uppmärksammade insatser, inte bara av musikaliska skäl, i grupperna The Libertines och Babyshambles har PETER DOHERTY sedan 2009 en sporadisk solokarriär som nu resulterar i fjärde albumet ”Felt better alive” som stundtals överraskar stort. På skivans höjdpunkter gör han lågmäld och akustisk pop av klassiskt engelskt snitt som påminner om, och jag ljuger inte, Ray Davies. Som helhet är albumet lite ojämnt men en majoritet av låtarna återvänder jag gärna till många gånger.
   Mina månatliga små recensioner av nya album bygger ibland på tips och det är så jag nu upptäcker North Carolina-bandet THE MAYFLIES USA (ännu en gång tack, Lars Ryen!) som spelar i den alltid intressanta powerpopgenren. På ”Kickless kids”, som är bandet första studioalbum på 22 år(!), trängs de melodiska poppärlorna fast soundet i hårdhet ibland går över gränsen till rockmusik. Men refränger, stämsång och hela melodier är ofta utsökta.
   För nästan exakt 40 år sedan stod ROBERT FORSTER, som medlem i australiska The Go-Betweens, på en scen i Örebro. Fram till 1989 spelade bandet lättillgänglig men läcker pop och från 1990 har Forster släppt ett otal album i eget namn som jag helt har missat. På nya ”Strawberries” överraskar han därför stort med personlig poprock. Lätt släpig röst, jämförbar med Lou Reed eller varför inte Leonard Cohen, men musikaliskt är det mer långsam pop än rock. Tveklöst ett intressant album och han håller intresset vid liv i drygt 36 minuter, kan exempelvis inte sluta lyssna på den nästan åtta minuter långa ”Breakfast on the train”.
   Avslutar månadens genomgång av nya aktuella album med ytterligare några tips, den här gången från Peter Holmstedt, med två amerikanska skivor:
   Producentnamnet T Bone Burnett drar naturligtvis åt sig mitt intresse när jag börjar lyssna på GRACE POTTERS "Medicine". Vit sångerska och låtskrivare med en mycket svart soulinfluerad stämma. Ypperlig förutsättning men låtmässigt inte lika lovande men albumet kan växa med tiden.
   Amerikanen ANDERSON EAST befinner sig på nya "Worthy" i ungefär samma musikaliska landskap. Har också en svart starkt soulinfluerad stämma, jämför med Jesper Lindell, och skriver genomgående bättre låtar än ovannämnda Grace.
   Vill så här på slutet av den här texten tipsa om hyfsade skivor med TURNPIKE TROUBADOURS, MALLETT BROTHERS och KASSI VALAZZA.

MÅNADENS BÄSTA ALBUM: NÄR NYHETEN KOM ATT WEEPING WILLOWS anlitar min favoritproducent Johan Lindström på nya albumet ”Goodwill” var det ett för mig ”match made in heaven”-projekt och jag förstod nästan hur samarbetet skulle låta. Med facit i hand blev jag dock först lite besviken men hade väl alltför höga förväntningar ty efter otaliga lyssningar (skivan blev tillgänglig för mig drygt två veckor innan release) är jag besegrad och helt övertygad om att Weeping Willows efter 30 år lång karriär har gjort sitt allra bästa album.
   Johan Lindström är ingen producent med ett spektakulärt sound i bakfickan. Han jobbar med små men delikata detaljer som förstärker melodier och arrangemang som här får de ärrade gubbarna i WW att överträffa sig själva.
   Jag drabbades av lite skeptiska känslor inför inledningen av albumet. Första låten ”Swan song” är nästan ett eko från bandets debutskiva ”Broken promise land” (1997), med Lindströms stråkarrangemang på topp, vilket inte liknade en spännande väg framåt. Men sedan kommer alla läckra höjdpunkter på rad, välljudande och melodiöst underbara, som knyter ihop detaljerna till en fantastisk helhet.
   Med sedvanligt vemodiga texter i botten och låttitlar som ”The end of the world” och ”The war to end all wars” blir ”Goodwill” ett helgjutet och genomgående underhållande album där ballader och poplåtar samsas och gör skivan till en av årets starkaste. Med flera smakfulla detaljer, George Harrison-slidegitarrsolot på ”The thrill of danger” är bara en av många, som gör ”Goodwill” till en höjdpunkt i Weeping Willows hela karriär.
   Magnus Carlson sjunger kanske bättre än någonsin och de läckra arrangengen avlöser varandra där varje tamburinslag eller baston är så effektfullt planerad. Mycket i det välplanerade soundet misstänker jag är Lindströms verk och han har mycket rättvist fått låtskrivarcredit på flera av albumets låtar vid sidan av de fyra Weeping Willows-medlemmarna.
   Vid några få tillfällen, på lätt galopperande ”Goodbye to yesterday”, poppiga ”The next place” och den fina ”The cross raised”, överraskar plötsligt en vild elgitarr de annars så utmejslat vackra tongångarna och ger skivan för några korta ögonblick även en liten spännande prägel.
   Albumet avslutas med ännu en tydlig vinkning mot ovannämnda debut. I sista låten ”On your side” finns det typiska Walker Brothers-soundet i allmänhet och Burt Bacharachs ”Don't make me over” i synnerhet. Kanske inte så genialt personligt men melodiskt och storslaget är det definitivt.

/ Håkan

#78: Billy Bragg

#78: BILLY BRAGG: Levi Stubbs' tears (Go! Discs, 1986)



/ Håkan

Björn 3/03: Hej Håkan. Tack för de orden om D.J. Tumme upp, för liknelsen med Mick Jagge...

Kjell J 31/01: Texten är förstås skriven 1980, Men ursäkta gnället och/eller pekpinnen, Ro...

Jarmo Tapani Anttila 31/01: Lustigt, har precis läst färdigt boken Too Much Too Young, The 2 Tone records ...

Anne-Lie Dahl Parkegren 16/01: Hej! Jag, en tjejkompis och lilla syrran var på hans konsert. Tror vi satt på...

Peter Jönsson 1/01: Hej Håkan, Bra och nykter recension av Indoor Safari. (Tror emellertid att Nic...

Per Magnusson 29/12: Hej, ang svenska The Howlers inspelning av "Susie Q", som var b-sida på deras e...

Torsten Ståhlberg 29/12: Ang. SAM & DAVE/PERCY SLEDGE/ARTHUR CONLEY/TENDERS: Idrottshuset 25/10 1967. P...

Jan Boholm 13/12: Den här plattan gjorde mig glad, varm och trygg! Har gillat hans lågmälda pla...

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.