Blogginlägg från juni, 2025

#49: TELEVISION

#49: TELEVISION: Little Johnny Jewel (Ork, 1975)



/ Håkan

#50: MAGAZINE

#50: MAGAZINE: A song from under the floorboards (Virgin, 1980)



/ Håkan

#51: TOM PETTY

#51: TOM PETTY: American girl (Shelter, 1977)



/ Håkan

#52: T. REX

#52: T. REX: Metal guru (T. Rex, 1972)



/ Håkan

#53: DIANA ROSS AND THE SUPREMES

#53: DIANA ROSS AND THE SUPREMES: Reflections (Motown, 1967)



/ Håkan

Sommarlektyr: ”Abbey Road”

DAVID HEPWORTH
Abbey Road
(Penguin Books, 2022)

NÄR JAG STÅR FRAMFÖR BOKYLLAN MED MUSIKBÖCKER på Waterstones drar sig mina blickar gärna mot Beatles-relaterat material och jag hittar nästan alltid några intressanta böcker som jag har missat. Det händer aldrig på samma sätt när jag surfar böcker på hemsidor för Akademibokhandeln, Adlibris eller Bokus. I alla fall inte på samma smått magiska sätt.
   Så när jag stod där på Waterstones i Kingston upon Thames i början på juni hittade jag den engelske musikjournalisten David Hepworths tre år gamla bok om Abbey Road som mest av allt handlar om inspelningsstudion på 3, Abbey Road NW8 i Londons St John's Wood-område.
   Den studion, som egentligen är fyra olika studior, började fungera som inspelningsplats redan 1931 men huset byggdes 1830 som ett bostadshus. Huset köptes 1929 av Gramophone Company Limited, ett skivbolag som senare skulle ändra namn till EMI som är en förkortning av Electrical and Musical Industries, som kanske inte många vet.
   Studiokomplexet är mest känd genom åren där Beatles spelade in säkert 95% av sina skivor och det är fortfarande en stor mängd musikintresserade turister som vallfärdar till platsen och vill fotograferas gående över det berömda övergångsstället på gatan utanför studion. Det ikoniska fotografiet på framsidan på bandets ”Abbey Road”-album, där de fyra gruppmedlemmarna spatserar, togs 8 augusti 1969 och många vill än idag återuppleva den händelsen.
   Paul McCartney har skrivit ett kort förord om sitt första besök i studion 1962 och författaren Hepworth har skrivit ett introkapitel som handlar om just turisterna som trängs vid övergångsstället på Abbey Road. Vilket gör att jag dras till sajten Earth Cam där jag genom kameran på plats kan få uppleva vad som händer irl och det är nästan omskakande att se mängder av människor än idag, nästan 56 år senare, störa trafiken med skåpbilar, bussar, taxi och privatbilar på alla dygnets timmar.
   Det är min första upplevelse i boken vars fyra första kapitel handlar om nästan förhistorisk tid bland tenorer, klassisk musik, jazz och sångaren Al Bowlly, ett namn som jag aldrig tidigare har stött på.
   Bokens första fyra kapitel, som inkluderar åren kring andra världskriget och Glenn Miller, är lite tunglästa och mindre intressanta men när den klassiskt skolade George Martin äntrar historien 1950 blir det mer spännande. Då som anställd på EMI-skivbolaget Parlophone känns berättelsen modern fast det ska dröja många år innan Martin ska stråla samman med Beatles. Ett möte sommaren 1962 mellan ”gamlingen” George Martin, 36 år gammal, och ungdomarna i Beatles.
   Den händelsen beskrivs naturligtvis detaljerat och den allmänt kända Beatles-historien löper som en röd tråd genom många av de följande kapitlen. Bland annat vill Hepworth kalla inspelningen av ”She loves you” 1 juli 1963 magisk. Och det värmer undertecknad ty den låten symboliserar genombrottet av mitt stora Beatles-intresse med start i november 1963.
   Mellan alla Beatles-anekdoter, med bland annat ett ”Sgt Pepper”-kapitel, dyker det upp många andra Abbey Road-inspelade artister och grupper som Cliff Richard, Hollies, Roy Harper och senare Steve Harley. Plus alla mer eller mindre kända producent- och teknikernamn som Norman Smith, Ron Richards, Geoff Emerick, Ken Scott, Phil McDonald och Alan Parsons.
   Boken avslutas med några mindre spännande och ickemusikaliska kapitel där företag säljs och skivbolaget EMI lite tråkigt tynar bort.
   Studion på Abbey Road, som lite ”ödmjukt” har kallats The Most Famous Recording Studio In The World, har alltid kallats Abbey Road men det var faktiskt först 1976, många år efter Beatles existens, som den fick det officiella namnet Abbey Road. Fram till dess hette den EMI Studios.

FOTNOT: David Hepworths bok har en lång lista med böcker, bibliografi, som har hjälp författaren med information, bland annat Brian Southalls ”Abbey Road”, Geoff Emericks ”Here, there and everywhere” och George Martins ”All you need is ears” men jag saknar Mark Lewisohns ”The complete Beatles recording sessions” (Hamlyn/Octopus/EMI, 1988).
   Lewisohns bok är en minutiös genomgång av Beatles samtliga inspelningar och olika tagningar med kommentarer. En oerhört fantastisk källa till Beatles musik.

/ Håkan

#54: RONNIE SPECTOR

#54: RONNIE SPECTOR: Try some, buy some (Apple, 1971)



/ Håkan

Englandslistan: 24 december 1966

JULAFTON 1966, CHRISTMAS EVE I ENGLAND, toppade Tom Jones listan med en cover på låtskrivaren Curly Putmans ”Green, green grass of home” som den amerikanske countryartisten Johnny Darrell hade spelat in första gången 1965. Tom Jones version, toppade Englandslistan i sju(!) veckor, kom faktiskt aldrig in på Tio i Topp men låten firade stora framgångar på Svensktoppen med Jan Malmsjö som 1967 sjöng Stikkan Andersons svenska text ”En sång, en gång för längesen”.
   Beach Boys legendariska låt ”Good vibration” var på väg ned på listan efter att ha toppat den två veckor i rad i slutet på november. Four Tops fantastiska ”Reach out I'll be there” är också på väg ner på listan efter att ha toppat den i oktober/november medan skivbolagskollegorna i The Temptations klättrar långsamt åt andra hållet med ”(I know) I'm losing you”
   Av låtarna som klättrade snabbast på den här veckans lista märks ”Save me”, ännu en hit för gruppen Dave Dee, Dozy, Beaky, Mick & Tich, Cliff Richards ”In the country”, ”Any way that you want me”, Troggs med ännu en Chip Taylor-låt, och ”Happy Jack”, ännu en fantastisk Pete Townshend-låt på The Whos singel. Bland snabbklättrarna på listan har vi också Walker Brothers ”Deadlier than the male” som jag erkänner att jag faktiskt har noll koll på. Den amerikanska trion gjorde mest covers men det här är en originallåt skriven av Scott Walker
   Creams fräcka singel ”I feel free” är också på väg upp för listan och kommer så småningom som bäst nå en 11:e-plats.
   A veckans nykomlingar på 50-listan är det Georgie Fames ”Sitting' in the park” so0m når högst.
   MIN FAVORIT PÅ LISTAN: Small Faces ”My mind's eye”.

/ Håkan

#55: THE MOTORS

#55: THE MOTORS: Airport (Virgin, 1978)



/ Håkan

#56: PUGH & NATURE

#56: PUGH & NATURE: En gång tog jag tåget bort (Metronome, 1972)



/ Håkan

#57: BRINSLEY SCHWARZ

#57: BRINSLEY SCHWARZ: (What's so funny 'bout) Peace, love and understanding (United Artists, 1974)



/ Håkan

#58: CARE

#58: CARE: Flaming sword (Arista, 1983)



/ Håkan

#59: DAVID RUFFIN

#59: DAVID RUFFIN: My whole world ended (the moment you left me) (Motown, 1969)



/ Håkan

#60: THE HOLLIES

#60: THE HOLLIES: King Midas in reverse (Parlophone, 1967)



/ Håkan

#61: PRETENDERS

#61: PRETENDERS: Back on the chain gang (Real, 1982)



/ Håkan

Englandslistan: 9 april 1966

LUSTIGT OCH NÄSTAN MÄRKLIGT TOPPAR samma grupp, The Spencer Davis Group, Englandslistan den här veckan som när jag redovisade förra veckan, från januari 1966. Stevie Winwood & Co litade på Jackie Edwards låtar och ”Somebody help me” är en minst lika stark hitlåt som föregångaren ”Keep on running”.
   De tog över förstaplatsen från den amerikanska trion Walker Brothers som här noterade sin största hit, ”The sun ain't gonna shine anymore”, en cover på Frankie Valli-originalet från 1965.
   Gruppen med det långa namnet Dave Dee, Dozy, Beaky, Mick & Tich rusar mot toppen med ”Hold tight”, första hitlåten skriven av låtskrivarteamet Howard Blaikley, men låten skulle aldrig nå förstaplatsen och missade helt på Tio i Topp.
   Men Dusty Springfields ”You don't have to say you love me”, en engelsk cover på ett italienskt original, nådde förstaplatsen senare i april.
   I övrigt trängs en massa bra låtar på den här listan. Exempelvis Yardbirds ”Shapes of things” (hade som bäst en 3:e-plats bakom sig), The Whos ”Substitute” (var på väg mot som bäst en 5:e-plats), Hollies ”I can't let go” (hade en 2:a-platsplacering bakom sig) och Lovin' Spoonfuls ”Daydream” (nådde en andraplats i maj 1966).
   Nancy Sinatras ”These boots were made for walkin'”, skriven och producerad av Lee Hazlewood, dalar efter att ha toppat listan fyra veckor i streck under februari/mars. Senare under våren 1966 skulle Nancys pappa Frank få en jätte hit med ”Strangers in the night”.
   Med sin tredje solosingel ”Bang bang”, skriven och producerad av maken Sonny Bono, var Cher på väg mot sin hittills bästa placering i England.
   Den av många coverinspelade Jagger/Richard-låten ”Blue turns to grey” blev en mindre hit för Cliff Richard, kompad av The Shadows, våren 1966. Innan hade både Tracie Dey, The Mighty Avengers och Dick & Deedee givit ut låten och Rolling Stones gav ut sin första version av låten i december 1965, på det amerikanska albumet ”December's children (and everybody's)”.
   MIN FAVORIT PÅ LISTAN: The Who med ”Substitute.

/ Håkan

#62: Amen Corner

#62: AMEN CORNER: (If paradise is) Half as nice (Immediate, 1969)



/ Håkan

#63: Elvis Costello

#63: ELVIS COSTELLO: The other side of summer (Warner Bros, 1991)



/ Håkan

Sommarlektyr: ”En obskyr trummis i Imperiet”

JAG FICK ETT MEJL:
   Fick alldeles nyss, av min bokförläggare, en länk till din recension av ”Ett Hjärta är Alltid Rött”. Hade missat den. Tycker den är en av de mest välskrivna och insiktsfulla. Tack.
   Min självbiografiska roman ”En obskyr trummis i Imperiet” som gavs ut i maj 2024 fördjupar, bland annat, mycket av det som slås an i filmen och ger min personliga vinkel på det hela. Vill du att jag skickar ett ex?

Vänliga hälsningar
Fred Asp

FRED ASP
En obskyr trummis i Imperiet
(Pang Pang Bob)

JAG TACKADE GIVETVIS JA PÅ ERBJUDANDET och har med stort nöje läst Freds välskrivna biografi om sitt liv som Imperiet-trummis och andra band som han var medlem i under 70- och 80-talet. En gnutta inblick i några kärleksrelationer under vägen får vi också.
   Fred beskriver den 178 sidor tjocka boken med den anspråkslösa titeln, påhittad av Henrik Schyffert, som en roman men jag upplever berättelsen som en typisk biografi över en musikers karriär. Han är mest känd som trummis i Imperiet som under åren 1983 till 1988 tillhörde eliten bland Sveriges största rockband.
   Om jag ska placera Asp i någon rangordning i gruppen var han nog nummer tre i det kändistunga Imperiet efter Thåström och basisten Christian Falk men gjorde sig ett namn som skicklig trummis i det typiska 80-talet när trummorna skulle eka och slamra som mest.
   ”En obskyr trummis i Imperiet” är alltså en kronlogisk biografi över Fred Asps liv men rivstartar mitt i Imperiets karriär när bandet besöker Nicaragua 1986. Det var också en av nyckelscenerna i den dokumentära biograffilmen ”Ett hjärta är alltid rött” som visades förra vintern och boken, som gavs ut i maj förra året, har väl ambition att bygga vidare på Imperiet-filmens uppmärksamhet.
   1986 är huvudtemat för bokens svartvita fotografier, tagna av Lars Torndahl, men i övrigt rullar Fred Asps historia kronologisk, fylld av intressanta nedslag med förvånansvärt detaljerade minnesbilder.
   I min signerade (se nedan) bok berättar Fred hur och var han växte upp som 14-årig punkare i Haninge 1977, började spela trummor för att sedan utvecklas som musiker parallellt med den tidens idoler.
   Det började i förortsbanden Black Nails, som Fred beskriver som Sveriges första punkband, och fortsatte i Oilers som båda tillhörde den genuina punkvågen och upplevde samtidigt Ramones, 999 och Blondie live i Stockholm. En otrolig inspiration för den unga generationen i huvudstaden.
   Fred tänker i sammanhanget också tillbaka några år när han faktiskt hade lyssnat på jazzrockare som John McLaughlin och Chick Corea och trodde att svår och skicklig musik var framtiden..
   I unga år var det också mycket droger för Fred och hans kompisar, både alkohol, billigt vin och tyngre droger men han lyckades hålla sig utanför det alltför stökiga umgänget och gjorde inga stora snedsteg i drogernas värld. Han hade onekligen ambition att nå större scener i större sammanhang och hamnade då i Ailen Beat 1982, halvkänt poprockband med skivkontrakt. Då hade även musikintresset utvecklats och han lyssnade på allt från Kraftwerk via Bruce Springsteen, Grace Jones och Tom Petty till Prince och George Thorogood. En minst sagt brokig skara.
   Genom Alien Beat kom Fred 1983 i kontakt med en sen upplaga av bandet Reeperbahn med Olle Ljungström i spetsen. Det då rutinerade bandet hade länge varit något av en förebild för Fred och hans årskamrater. Efter ännu en nykonstruktion av Reeperbahn fann sig Fred och hans Alien Beat-kollega Fredric ”Fralle” Holmquist plötsligt som medlemmar i det bandet men det blev en kortvarig epok. Ändå hann de med att ge ut ett album, ”Intriger” där Fred bidrog med den egna låten ”Små druvor”, och en sommarturné innan bandet slutligen sprack.
   Fred berättar sedan intressant och för mig tidigare okänt hur han och Olle Ljungström bildade en sångduo, Tortilla Flat, och fick chansen att använda Björn & Bennys skrivarlya för att skapa ny musik där Fred hade lämnat trummorna bakom sig och ville spela mer piano. Och han har mycket gott att berätta om Olles intelligens och kreativitet fast han för stunden befann sig i en svacka.
   Livet är fyllt av tillfälligheter och för Fred, som lovat sig själv att överge trummandet, förändrades allt en kväll på Ritz i Stockholm för fem år framåt. Då fick han nämligen frågan av basisten Christian Falk om han ville gå med i Imperiet och svarade först lite avvaktande men det erbjudandet besvarades med ett ja efter ett intensivt rep med bandet. Och fem års framtid för Fred var plötsligt spikad.
   Från sidan 59 till slutet av boken, ca 120 sidor, är det Imperiet som står i centrum i Freds liv, ett uppenbart händelserikt turnéliv med större och större kommersiella framgångar. Han prickar av många höjdpunkter inklusive ett intensivt 1985 med besök i både New York och Los Angeles, en roadtripp genom USA och bandets centrala roll på den svenska ANC-galan.
   Fortsatte 1986 i ett liknande tonläge med resor till Mexiko, Kuba och tidigare nämnda Nicaragua som avslutades med ytterligare ett USA-besök. Det var som sagt några mycket intensiva och huvudsakligen framgångsrika år, som också innehöll några spruckna kärleksförhållanden, för Fred Asp i Imperiet vars delvis bittra sammanbrott inträffade hösten 1988 efter en tids interna problem i bandet.
   Jag vill inte spoila avslutningen på bandets existens, som idag känns ganska överraskande för mig, eller innehållet i bokens två sista kapitel där Fred ger sin syn på uppbrottet och den definitiva kollapsen för Imperiet med en panikattack som följd.
   På bokens sista sida utlovar Fred del 2 på sin biografi, ”Brännsåren”, som han jobbar med.

FOTNOT: Via den här boken växte nyintresset för Fred Asps soloalbum ”Gracefully chasing the tail”, som jag lite slarvigt hade förträngt och nästan glömt. En onekligen intressant skiva, som idag kanske soundmässigt upplevs som lite daterad i det typiska 80-talsstuket, där Fred fick utlopp för sin ambition att sjunga, skriva låtar och spela en mängd olika instrument.
   En brokig samling låtar som pendlar mellan det anspråkslösa och tungt arrangerade där körsångerskorna Marianne Flynner, systrarna Idde och Irma Schultz, cellisten Sebastian Öberg och på tre låtar Imperiet-kollegan Christian Falk hjälper till vid sidan om.
   Låtsamlingen kanske saknar det rent hitmässiga men avslutningslåten ”Afraid Nellie” har svårt att lämna mitt medvetande.



/ Håkan

#64: Orchestral Manoeuvres

#64: ORCHESTRAL MANOEUVRES: Joan of Arc (Dindisc, 1981)



/ Håkan

Dags för sommarlektyr

Framför den magnifika bokhyllan på Waterstones i början på juni i år.

PARADISET ELLER HIMMELRIKET? JAG står framför hyllan med musikböcker på bokaffären Waterstones i den stora Bentall-gallerian i Kingston upon Thames, som jag ofta gör när jag regelbundet reser till London. Med alla de lockande bokryggarna och titlarna framför ögonen blir det ofta en överväldigande känsla som far genom huvud och kropp och ger mitt genuina musikintresse en rejäl boost.
   Jag vet att jag omöjligt kan, vill eller hinner läsa alla böcker jag har framför ögonen men bara vetskapen att det finns en möjlighet att fördjupa musikintresset ger mig nästan en berusande optimistisk känsla.
   Just där och då en torsdag lunch i början på juni framför den berikande bokhyllan får jag idén att under sommaren på Håkans Pop uppmärksamma några böcker, mest några år gamla, och plockar åt mig en bok i mängden som kommer figurera här framöver.
   Jag är praktiskt taget en usel bokläsare, tycker det ibland är en fysisk tröskel till information, men att äga en bok och suga åt sig innehållet är ren tillfredsställelse över det normala.
   Den här försommaren fick bokläsandet en pånyttfödelse när jag kontaktades av Fred Asp, Imperiet-trummisen, och erbjöd mig sin självbiografiska bok som jag inom några dagar kommer skriva om här.
   Bestämde mig för att ägna sommarens härligt loja säsong åt några böcker. Naturligtvis med musik som huvudroll, skönlitteratur lämnar jag med varm hand över till min bokälskande hustru som plöjer böcker med avundsvärd frenesi.
   Fred Asp-boken blir den första i sommarens rad av böcker som sedan kommer följas av några andra. Bland annat en bok jag hittade på just Waterstones (står på en av hyllorna på fotografiet ovan...) plus en annan svensk bok som har stått och samlat damm i min egen bokhyllla.
   Välkommen till sommarens tema med musikböcker.

/ Håkan

#65: The Snakes

#65: THE SNAKES: Teenage head (Dynamite, 1976)



/ Håkan

#66: World Party

#66: WORLD PARTY: Message in the box (Ensign, 1990)



/ Håkan

#67: The Plimsouls

#67: THE PLIMSOULS: A million miles away (Geffen, 1983)



/ Håkan

Brian Wilson (1942-2025)

GENI, GIGANT – OCH GALNING! Det finns ett antal personer i pop- och rockbranschen som passar in på den beskrivningen men ingen slår BRIAN WILSON på samtliga punkter. Efter ett långt och händelserikt liv är han nu död och nästan varje dag sedan slutet på 60-talet har jag väntat mig den nyheten ty han levde ett långt och farligt liv där han våghalsigt blandade droger med djupa sjukdomsdiagnoser.
   Det var som ledare och huvudsaklig låtskrivare i The Beach Boys, tillsammans med bland annat två bröder, Carl och Dennis, och en kusin, Mike Love, som han gjorde entré i 60-talets popbransch och radade upp den ena geniala poplåten efter den andra.
   Surfing blev gruppens musikaliska kännetecken och på drygt ett år, 1962-63, gav de ut singlarna "Surfin", genombrottet "Surfin' safari", undantaget "Ten little indians", "Surfin' USA" och "Surfer girl".
   Brian Wilson blev tidigt imponerad av Phil Spectors sound och låtar, i synnerhet när han första gången hörde Ronettes "Be my baby". Till julen 1963 (när Spector precis hade givit ut sitt berömda julalbum "A Christmas gift for you") influerades Brian att skriva och ge ut julpoplåten "Little Saint Nick". Dock helt utan några kommersiella framgångar fast gruppen vid den här tidpunkten var en etablerad hitmaskin.
   "I get around", gruppens första listetta, fulländades receptet med stämsång och poprock'n'roll. Under 1964 utvecklades Brians experimentella idéer. På "When I grow up to be a man" spelade han cembalo och "Dance, dance, dance" har uppenbara likheter med ett Spector-arrangemang med stor produktion, många studiomusiker och en framträdande tamburin.
   Redan 1964 började Brian Wilsons nerver svikta och slutade turnera med gruppen men fortsatte skriva låtar och producera. I november 1965 kom första exemplet på att Brian ville utvecklas på ett avancerat och inte alltid så kommersiellt sätt. "The little girl I once knew" är en låt i flera delar med tydliga pauser emellan, och tre olika sångare. "Pet sounds"-albumet fanns i Brians kikare...
   Det legendariska "Pet sounds"-albumet (1966) fick lysande recensioner men sålde förhållandevis dåligt, men här inleddes Beach Boys stora år med klassiska singelhits som "Wouldn't it be nice" (den mäktiga ”God only knows” på b-sidan!). ”Good vibrations” och ”Heroes and villains”.
   Trots omfattande nerv- och drogproblem var Brian Wilson under de här åren, 1966-67, i den så kallade zonen och skapade stordåd i den simpla popgenren. Kanske överarbetat och överambitiöst men symfonin "Good vibrations" i många separata delar, inspelad i fyra olika studios under drygt ett halvår, är ju ett geniförklarat verk. Och än idag blir jag förbluffad över dess korta speltid på blott 3:35.
   Låten fanns med under "Pet sounds"-inspelningarna men släpptes separat som singel. "Heroes and villains" tog ännu längre tid att spela in, från oktober 1966 till juni 1967, och är även den uppdelad i många olika sekvenser som ett musikaliskt och fulländat lapptäcke.
   Efter de här minisymofonierna kom Brian och Beach Boys musikaliskt ner på jorden i slutet på 60-talet som skvallrar om ett kreativt stillestånd i Brian Wilsons huvud.
   Under åren 1965 till 1976 turnerade inte Brian med Beach Boys och till gruppens skivor bidrog han bara delvis som sångare och låtskrivare. Ändå är 70-talsalbum som ”Sunflower” (1970), ”Surf's up” (1971) och ”Holland” (1973) värda att rekommendera. Men fortsättningen på Beach Boys-karriären är ganska blek och Brian fick grava hälsoproblem när han åt, rökte och drack alkohol alldeles för mycket och använde droger (heroin) som höll på att ta livet av honom.
   Från mitten av 70-talet till 1985 var det relativt tyst från Brian och tre år senare, 1988, kom hans riktiga comeback på skiva, albumet ”Brian Wilson”. Ett förvånansvärt starkt album, delvis producerat av Jeff Lynne, som har följts av ytterligare några sporadiska soloskivor. Jag vill rekommendera ”I just wasn't made for these times” (1995) och ”Gettin' in over my head” (2004). Kanske är det Eric Claptons, Elton Johns och Paul McCartneys gästinhopp på den senare skivan som har lockat mest.
   Brian Wilson avled tidigare idag, 11 juni 2025, efter en tids sjukdom.

/ Håkan

#68: The Snakes Of Shake

#68: THE SNAKES OF SHAKE: Southern cross (TBC, 1985)



/ Håkan

Englandslistan: 22 januari 1966

THE BEATLES HADE SOM VANLIGT TOPPAT ENGLANDSLISTAN över jul med både a- och b-sidan på singeln, ”We can work it out”/”Day tripper”, och 22 januari 1966 fick de ge sig för nya stjärnskottet The Spencer Davis Group (som på listan noteras som enbart Spencer Davis...) med sin femte singel. Efter sina singlar med covers av John Lee Hooker, Smokey McAllister, Ed Cobb och Deadric Malone/Eddie Silvers/Mary Brown hittade de ska- och reggaestjärnan Jackie Edwards och hans låt ”Keep on running” och succén var given. Även gruppens kommande framgångsrika singlar hade Edwards-låtar, ”Somebody help me” och ”When I come home”.
   På tredjeplatsen återfinns ännu en Beatles-låt, ”Michelle”, på väg mot toppen med den engelska folkpoptrion The Overlanders, gruppens enda hit. Även duon David & Jonathan släppte ”Michelle” på singel som nådde en 9:e-plats på Englandslistan som högst. ”Michelle” är Beatles näst mest coverinspelade låt, ”Yesterday” är den största. Låten var hämtad från Beatles aktuella album ”Rubber soul”, släpptes på singel i många länder, men inte England, och toppade Tio i Topp i fem veckor februari/mars 1966.
   Längre ned på listan finns ytterligare en Beatles-cover, George Harrisons ”If I needed someone” med Hollies, som inte nådde högre än en 20:e-plats i England.
   Easy listening-trenden håller i sig och representeras här av Herb Alpert, Bert Kaempfert, Tony Bennett, Barbra Streisand och Peter Sellers udda version av Beatles ”A hard day's night”.
   Engelsmannen Crispian St Peters en av två hitlåtar, ”You were on my mind”, klättrade till slut högt på Englandslistan, en andra plats.
   Även nykomlingen ”A groovy kind of love” med The Mindbenders nådde en andra plats i mars. Efter splittringen med sångaren Wayne Fontana fortsatte Mindbenders på egen hand och debutsingeln blev lyckad och framgångsrik. I bandet fanns Eric Stewart som senare skulle få sitt stora genombrott i gruppen 10cc.
   MIN FAVORIT PÅ LISTAN: The Kinks ”Till the end of the day.

/ Håkan

#69: Nick Lowe

#69: NICK LOWE: My heart hurts (F-Beat, 1982)



/ Håkan

#70: Kursaal Flyers

#70: KURSAAL FLYERS: Television generation (CBS, 1977)



/ Håkan

#71: The Tyla Gang

#71: THE TYLA GANG: Suicide jockey (Skydog, 1976)



/ Håkan

#72: The Tubes

#72: THE TUBES: Don’t touch me there (A&M, 1976)



/ Håkan

#73: Steve Winwood

#73: STEVE WINWOOD: Higher love (Island, 1986)



/ Håkan

#74: Dusty Springfield

#74: DUSTY SPRINGFIELD: Goin’ back (Philips, 1966)



/ Håkan

#75: Go-Go´s

#75: GO-GO’s: Vacation (I.R.S., 1982)



/ Håkan

Englandslistan: 2 januari 1965

ÄNNU EN ENGLANDSLISTA PÅ 60-TALET som toppades av en Beatles-singel. ”I feel fine”, gruppens åttonde singel, släpptes 23 november 1964 och rusade direkt till förstaplatsen där den låg i fem veckor.
   Snabbklättrare som ”Yeh yeh” med Georgie Fame och ”Go now” med debuterande Moody Blues är båda på väg mot förstaplatsen inom några veckor. Även Gerry & the Pacemakers legendariska ”Ferry cross the Mersey” (inleder varje Liverpool-match på Anfield) är på väg uppåt men når som bäst bara en 8:e-plats.
   Det är kul att konstatera att så rockiga grupper som Pretty Things och Them finns med på listan, dock på ganska blygsamma placeringar. Fast Rolling Stones, i samma rockgenre, toppade listan i december med ”Little red rooster” men är på väg ner här.
   Men listan är vid den här tiden som vanligt också fylld av easy listening-artister som Jim Reeves, Matt Monro, Sounds Orchestral, Helmut Zacharias, Ken Dodd, Henry Mancini och Bröderna Cartwright-skådespelaren Lorne Greenes hyllning av ”Ringo”.
   MIN FAVORIT PÅ LISTAN: The Kinks fjärde singel ”All day and all of the night”.

/ Håkan

#76: Billy J. Kramer with The Dakotas

#76: BILLY J. KRAMER with THE DAKOTAS: Bad to me (Parlophone, 1963)



/ Håkan

#77: Manfred Mann

#77: MANFRED MANN: If you gotta go, go now (His Master’s Voice, 1965)



/ Håkan

Maj 2025 på Håkans Pop

”Vi äro tusenden...” (1977) blev det sista exemplet på Håkans Pop-kategorin Compilation-album.

TRADITIONELLT SEDAN VÅREN 2008 STÄNGER Håkans Pop säsongsfönstret i maj till de regelbundna kategorierna för att ägna några sommarmånader åt olika andra aktiviteter. Så även i år när jag under månadens första vecka avslutade serien om gamla krönikor, om compilation-album och gamla fina konsertbiljetter.
   Två krönikor, från oktober 1985 och december 1986, hann jag precis återpublicera. En biljett från Rolling Stones Ullevi-konsert 1982 och albumet ”Vi äro tusenden...” likaså.
   Sedan 10 maj pågår den 100 singlar långa raden av favoritsinglar under hela sommaren. Perfekt illustrerade med YouTube-klipp. The 101ers, The Teardrop Explodes, The La's, The Jim Carroll Band och The Shanes har varit några smakfulla exempel under maj månad.
   En gång i veckan kommer jag under sommaren att återvånda till en gammal Englandslista från 60-talet. Kolla exempelvis 24 oktober 1964.
   Sommarktiviteterna pågår på Håkans Pop till 17 augusti, dagen innan höstsäsongen på sidan inleds. En spännande säsong utlovas med de 40 bästa albumen från 1975/76 (50 år sedan alltså...) ska rangordnas. Dessutom kommer jag leta upp ytterligare ett stort gäng coveralbum, lyssna och bedöma.

DEN INTENSIVA SKIVUTGIVNINGEN VILL INTE riktigt ge sig fast maj/junisolen skiner och sommarregnet faller. Och jag har försökt lyssna på allt intressant i den positiva skivfloden.
   Jag börjar känna igen med vilka ambitioner som KASSI VALAZZA gör sina album. Öppnar lugnt och försiktigt med några nästan mediokra låtar innan hela skivan växer och blir alltmer betydelsefull. Så var det på hennes förra album ”Kassi Valazza knows nothing” (2023) och det blir något liknande på nya ”From Newman Street”.
   Sedan debuten 1995 har SOPHIE ZELMANI på varje album knappast utvecklat sitt sound och sitt låtskrivande en millimeter. Ändå är det en fröjd att lyssna på hennes personliga uttryck i det lågmälda viskandet fast man tycker sig ha hört melodierna tidigare. Samma lite förutsägbara känsla möter mig på ”Lake Geneva”, med producenten Lars Halapi sedvanligt vid Sophies sida. Men kvalitén smyger sig på mig efterhand. Jag upptäcker alltfler höjdpunkter utan att hon höjer på rösten eller förvandlar melodierna, numera skrivna tillsammans med Halapi, till något opersonligt spektakulärt.
   ESTHER ROSE har fyra album bakom sig och det är först nu, på femte albumet ”Want”, som jag har lyssnat på henne på allvar. Tänker först på singer/songwriter-kategorin men albumet utvecklas till något mycket mer personligt och rockigt. I sina bästa stunder, exempelvis ”Ketamine”, påminner det om Maria McKee på sitt bästa humör (”Life is sweet”, 1996) men det finns också en ödmjuk och anspråkslös ton i Esthers framförande.
   Legendaren Lowell George har snart varit död i 46 år. Ändå svävar hans ande högt i LITTLE FEAT och på nya albumet ”Strike up the band”. Det karaktäristiska slidegitarrsoundet dyker upp här och där, numera spelad av Scott Sharrard som också är bandets sångare och låtskrivare. Tre originalmedlemmar finns kvar i bandet som uppgraderat sitt sound stort med bland annat feta blåsarrangemang som dock känns lite malplacerade i sammanhanget. Ojämnt låtmaterial som blixtrar till bara ibland.
   Vi kan inte anklaga NISSE HELLBERG för att utveckla sin rock'n'roll-osande musik. Och på nya albumet ”Fyra på golvet” är det knappast överraskande att höra Nisse och hans lilla band röra sig smärtfritt bland rockabillyrötter, allmänna 50-talsinfluenser, läckra skarytmer, dansbandstakter och för all del också fina poptraditioner. Nisse hittar de där typiska riffen som ekar mycket historia och sedan klär han framförandet i sanslöst geniala texter. Upprepning, javisst, men ingen kan skriva och sjunga rock på svenska lika personligt och bra som Nisse.
   Efter ganska uppmärksammade insatser, inte bara av musikaliska skäl, i grupperna The Libertines och Babyshambles har PETER DOHERTY sedan 2009 en sporadisk solokarriär som nu resulterar i fjärde albumet ”Felt better alive” som stundtals överraskar stort. På skivans höjdpunkter gör han lågmäld och akustisk pop av klassiskt engelskt snitt som påminner om, och jag ljuger inte, Ray Davies. Som helhet är albumet lite ojämnt men en majoritet av låtarna återvänder jag gärna till många gånger.
   Mina månatliga små recensioner av nya album bygger ibland på tips och det är så jag nu upptäcker North Carolina-bandet THE MAYFLIES USA (ännu en gång tack, Lars Ryen!) som spelar i den alltid intressanta powerpopgenren. På ”Kickless kids”, som är bandet första studioalbum på 22 år(!), trängs de melodiska poppärlorna fast soundet i hårdhet ibland går över gränsen till rockmusik. Men refränger, stämsång och hela melodier är ofta utsökta.
   För nästan exakt 40 år sedan stod ROBERT FORSTER, som medlem i australiska The Go-Betweens, på en scen i Örebro. Fram till 1989 spelade bandet lättillgänglig men läcker pop och från 1990 har Forster släppt ett otal album i eget namn som jag helt har missat. På nya ”Strawberries” överraskar han därför stort med personlig poprock. Lätt släpig röst, jämförbar med Lou Reed eller varför inte Leonard Cohen, men musikaliskt är det mer långsam pop än rock. Tveklöst ett intressant album och han håller intresset vid liv i drygt 36 minuter, kan exempelvis inte sluta lyssna på den nästan åtta minuter långa ”Breakfast on the train”.
   Avslutar månadens genomgång av nya aktuella album med ytterligare några tips, den här gången från Peter Holmstedt, med två amerikanska skivor:
   Producentnamnet T Bone Burnett drar naturligtvis åt sig mitt intresse när jag börjar lyssna på GRACE POTTERS "Medicine". Vit sångerska och låtskrivare med en mycket svart soulinfluerad stämma. Ypperlig förutsättning men låtmässigt inte lika lovande men albumet kan växa med tiden.
   Amerikanen ANDERSON EAST befinner sig på nya "Worthy" i ungefär samma musikaliska landskap. Har också en svart starkt soulinfluerad stämma, jämför med Jesper Lindell, och skriver genomgående bättre låtar än ovannämnda Grace.
   Vill så här på slutet av den här texten tipsa om hyfsade skivor med TURNPIKE TROUBADOURS, MALLETT BROTHERS och KASSI VALAZZA.

MÅNADENS BÄSTA ALBUM: NÄR NYHETEN KOM ATT WEEPING WILLOWS anlitar min favoritproducent Johan Lindström på nya albumet ”Goodwill” var det ett för mig ”match made in heaven”-projekt och jag förstod nästan hur samarbetet skulle låta. Med facit i hand blev jag dock först lite besviken men hade väl alltför höga förväntningar ty efter otaliga lyssningar (skivan blev tillgänglig för mig drygt två veckor innan release) är jag besegrad och helt övertygad om att Weeping Willows efter 30 år lång karriär har gjort sitt allra bästa album.
   Johan Lindström är ingen producent med ett spektakulärt sound i bakfickan. Han jobbar med små men delikata detaljer som förstärker melodier och arrangemang som här får de ärrade gubbarna i WW att överträffa sig själva.
   Jag drabbades av lite skeptiska känslor inför inledningen av albumet. Första låten ”Swan song” är nästan ett eko från bandets debutskiva ”Broken promise land” (1997), med Lindströms stråkarrangemang på topp, vilket inte liknade en spännande väg framåt. Men sedan kommer alla läckra höjdpunkter på rad, välljudande och melodiöst underbara, som knyter ihop detaljerna till en fantastisk helhet.
   Med sedvanligt vemodiga texter i botten och låttitlar som ”The end of the world” och ”The war to end all wars” blir ”Goodwill” ett helgjutet och genomgående underhållande album där ballader och poplåtar samsas och gör skivan till en av årets starkaste. Med flera smakfulla detaljer, George Harrison-slidegitarrsolot på ”The thrill of danger” är bara en av många, som gör ”Goodwill” till en höjdpunkt i Weeping Willows hela karriär.
   Magnus Carlson sjunger kanske bättre än någonsin och de läckra arrangengen avlöser varandra där varje tamburinslag eller baston är så effektfullt planerad. Mycket i det välplanerade soundet misstänker jag är Lindströms verk och han har mycket rättvist fått låtskrivarcredit på flera av albumets låtar vid sidan av de fyra Weeping Willows-medlemmarna.
   Vid några få tillfällen, på lätt galopperande ”Goodbye to yesterday”, poppiga ”The next place” och den fina ”The cross raised”, överraskar plötsligt en vild elgitarr de annars så utmejslat vackra tongångarna och ger skivan för några korta ögonblick även en liten spännande prägel.
   Albumet avslutas med ännu en tydlig vinkning mot ovannämnda debut. I sista låten ”On your side” finns det typiska Walker Brothers-soundet i allmänhet och Burt Bacharachs ”Don't make me over” i synnerhet. Kanske inte så genialt personligt men melodiskt och storslaget är det definitivt.

/ Håkan

#78: Billy Bragg

#78: BILLY BRAGG: Levi Stubbs' tears (Go! Discs, 1986)



/ Håkan

Håkan Gustavsson 16/06: Vilket kul och bra initiativ! Ser verkligen fram emot lite inspiration och för...

Björn 3/03: Hej Håkan. Tack för de orden om D.J. Tumme upp, för liknelsen med Mick Jagge...

Kjell J 31/01: Texten är förstås skriven 1980, Men ursäkta gnället och/eller pekpinnen, Ro...

Jarmo Tapani Anttila 31/01: Lustigt, har precis läst färdigt boken Too Much Too Young, The 2 Tone records ...

Anne-Lie Dahl Parkegren 16/01: Hej! Jag, en tjejkompis och lilla syrran var på hans konsert. Tror vi satt på...

Peter Jönsson 1/01: Hej Håkan, Bra och nykter recension av Indoor Safari. (Tror emellertid att Nic...

Per Magnusson 29/12: Hej, ang svenska The Howlers inspelning av "Susie Q", som var b-sida på deras e...

Torsten Ståhlberg 29/12: Ang. SAM & DAVE/PERCY SLEDGE/ARTHUR CONLEY/TENDERS: Idrottshuset 25/10 1967. P...

Jan Boholm 13/12: Den här plattan gjorde mig glad, varm och trygg! Har gillat hans lågmälda pla...

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.