Blogginlägg från 2018-06-14

#3/70: "Warren Zevon"

Under Håkans Pop-säsongerna 2009/10/11 rangordnade jag 70-talets bästa album. Warren Zevons "Warren Zevon" var 3:a på min lista.

WARREN ZEVON: Warren Zevon (Asylum, 1976)

Troligen är och var Warren Zevon min allra största hjälte. ”Warren Zevon”-skivan betraktas av nästan alla som en debutskiva och första gången jag hörde skivan hösten 1976 var det en enormt stor positiv överraskning att en artist som jag aldrig hade hört talas om tidigare kunde göra ett så fantastiskt helgjutet album. En skiva som både var underhållande och fylld till bredden av massor med udda detaljer och extremt personliga kännetecken.
   Att jag överhuvudtaget kom i kontakt med skivan var det vanliga tillvägagångssättet: Stod i skivaffären, troligen på LP-skivan på Nygatan i Örebro, och bläddrade bland skivorna i nyhetslådan. Synade omslagen noggrant, läste innehållsförteckningen med musiker, producent och låtskrivare och vid den här tidpunkten, mitten på 70-talet, var det amerikanska skivbolaget Asylum en stor och trovärdig kvalitetsstämpel. Men den helt avgörande informationen, som gjorde att jag köpte skivan, var givetvis att producenten hette Jackson Browne.
   I maj 1976, när Zevons skiva släpptes, hade Browne gjort tre utsökta skivor av vilka två mycket rättvist har figurerat på min 70-talslista, ”Late for the sky” och ”For everyman”. Han fanns alltså med på min favoritlista.
   Det kunde ha gått till så som jag beskrev ovan när jag upptäckte Zevons pärla till skiva men det mest troliga är att jag redan när jag gick in i skivaffären var på jakt efter nämnda album. Genom att regelbundet läsa 14-dagarstidningen Rolling Stone hade jag givetvis sugit åt mig nyheten att Browne hade upptäckt en ny artist, placerat honom på samma skivbolag som han själv och sedan hade ambitionen att lansera Warren Zevon stort.
   Den lovande låtskrivaren och sångaren Jackson Browne hade träffat Warren Zevon redan 1969. Förmodligen ett oförglömligt möte för Browne för det skulle ta många år innan deras vägar skulle korsas igen.
   Samma år gjorde Warren Zevon sin riktiga skivdebut med albumet ”Wanted dead or alive” som ibland (på exempelvis återutgivningen av ”Warren Zevon”) påstås vara producerat av den amerikanske låtskrivaren och producenten Kim Fowley men Zevon producerade den faktiskt själv.
   Skivan floppade rejält men hans namn som låtskrivare levde kvar hos många, bland annat Browne. Snart fick Zevon jobb som pianist och bandledare hos Everly Brothers, han medverkar bland annat på ”Stories we could tell” (1972), innan bröderna Don och Phil splittrades 1973. I det bandet träffade Warren sin kommande gitarrist Waddy Wachtel och kom att gifta sig med Wachtels före detta flickvän Crystal Brelsford.
   Tillsammans med Crystal, som han nu var gift med, reste Warren tidigt 1975 till Spanien för att livnära sig som trubadur och sångare på barer. De fastnade på en irländsk bar, The Dubliner, i staden Sitges strax söder om Barcelona. En bar som råkade ägas av en före detta amerikansk legosoldat, David Lindell, som Warren senare kom att skriva låten ”Roland the headless Thompson gunner” tillsammans med.

Under tiden försökte Jackson Browne sprida Zevons låtar i skivbranschen. Han ville få Eagles att spela in Zevon-låtar till ”Desperado”-albumet och uppmanade sedan det återförenade Byrds att göra detsamma till sin 1973-skiva. Browne såg potential i Zevons material och skickade sommaren 1975 ett vykort till Zevon i Spanien: ”Warren, Too soon to give up. Come home. I’ll get you a recording contract”. Undertecknat ”Love, Jackson”.
   På vägen hem till Los Angeles stannade Warren i London för att arrangera ett album med Phil Everly, ”Mystic line”, innan han sedan landade på den amerikanska västkusten och hösten 1975 gick in i studion för att spela in demo på låtarna som planerades till det kommande albumet ”Warren Zevon”.
   Skivan är naturligtvis fantastisk, från första spåret ”Frank and Jesse James” till det sista ”Desperados under the eaves”. Jon Landau, rockjournalisten och senare Bruce Springsteen-manager, figurerar överraskande med sitt namn på skivomslaget efter titeln ”Shadowboxing”. Landau hade då sin koppling till Jackson Browne och skulle hösten 1976 faktiskt producera Brownes fjärde album ”The pretender”.
   ”Warren Zevon” var en stark låtsamling och när jag skrev min historia om Warren Zevon var min slutsats klar att det var hans bästa skiva. Linda Ronstadt kom att spela in fyra låtar från det här albumet och det känns nästan orättvist att nämna någon låt före den andra. Historien om den inledande ”Frank and Jesse James” är intressant. Handlar egentligen inte om de båda outlaw-bröderna utan om Don och Phil Everly och Phil medverkar faktiskt i kören på inspelningen av låten.
   Det förekommer för övrigt många kända namn i kören på många låtar, Bonnie Raitt, de då aktuella nya Fleetwood Mac-sångarna Lindsey Buckingham och Stevie Nicks och flera Eagles-folk. Och så den fantastiska avslutningen på sista låten ”Desperados under the eaves” där först kören med Carl Wilson, Billy Hinsche, Jai Winding, Jackson Browne och Warren Zevon förhöjer hela låten för att sedan i den sista delen förstärkas med The Gentlemen Boys som är Browne, Jorge Calderón, Kenny Edwards, John David Souther och Waddy Wachtel.
   Bland alla stora Warren Zevon-klassiker på skivan, ”Hasten down the wind”, ”Poor poor pitiful me”, ”Mohammed’s radio”, ”I’ll sleep when I’m dead” och ”Carmelita”, är det ändå just ”Desperados…” som är min definitiva favorit på skivan. Såväl melodi, text, arrangemang och framförande. Kanske är jag fånge i alla myter kring Warren, han levde ett hårt liv med sin alkoholism vid tillfället, och romantiserar gärna textraderna som inleder låten:

I was sitting in the Hollywood Hawaiian hotel
I was staring in my empty coffee cup
I was thinking that the gypsy wasn't lyin'
All the salty Margaritas in Los Angeles
I'm gonna drink 'em up

And if California slides into the ocean
Like the mystics and statistics say it will
I predict this motel will be standing until I pay my bill

Men naturligtvis har det här livet en baksida och Warren avslutar med:
Still waking up in the mornings with shaking hands
And I'm trying to find a girl who understands me
But except in dreams you're never really free

Don't the sun look angry at me
I was sitting in the Hollywood Hawaiian hotel
I was listening to the air conditioner hum
It went mmm, mmm, mmm

Sedan avslutas låten på det allra ljuvligaste sätt när kören fyller i luftkonditioneringens hummande ljud och växer till en fantastisk final tillsammans med Sid Sharp Strings. En helt outstanding final på en alldeles bedövande bra skiva.
   I samband med en årssammanfattning tog jag ut årets bästa skivor, där ”Warren Zevon” var ett givet val, och skrev i Nerikes Allehanda 16 december 1976 följande enkla rader:
   ”Årets nykomling! Ett överraskande bra debutalbum av Warren Zevon. Han är främst låtskrivare men är som sångare och musiker även där unik med sina både romantiska och parodiska livsskildringar.”

YouTube:
"Poor poor pitiful me"


"Frank and Jesse James" i privatstudio 1977.


"Mohammed’s radio" med Jackson Browne.


/ Håkan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.