Blogginlägg från 2018-06-03

BOX #3 THE BYRDS

Under Håkans Pop-säsongen 2014/15 rangordnade jag mina bästa cd-boxar. The Byrds-boxen "The Byrds" var 3:a på min lista.



THE BYRDS: The Byrds (Columbia Legacy, 1990)

DET VAR ÅREN KRING DECENNIUMSKIFTET 80/90-TALET som cd-skivan fick fotfäste i mitt musiklyssnande liv. Och med den också alla förföriska cd-samlingar och boxar som gav alldeles utmärkta tillfällen att snegla tillbaka på musikhistorien med ett glasklart ljud som sällskap. Premiär-cd-boxen blev givetvis The Beatles samlade verk i en trälåda med jalusilock men utan att jag har minnet helt klart för mig är jag nästan säker på att den här THE BYRDS-boxen var en av skivsamlingens tidigaste cd-box.
   Amerikanska The Byrds var en av mÃ¥nga tidiga 60-talsfavoriter. Jag hade hyfsad koll pÃ¥ deras singlar fast de kommersiella framgÃ¥ngarna var tämligen begränsade, bara tre Tio i Topp-placeringar och av gruppens alla singlar var det bara tre som nÃ¥dde Topp 20 i USA.
   Jag var ingen stor albumkonsument pÃ¥ 60-talet och när vi gick in i 70-talet hade The Byrds kreativa Ã¥dra sinat och gruppens album lockade som helhet inte mig. Däremot köpte jag lÃ¥ngt senare deras smÃ¥tt klassiska "Sweetheart of the rodeo", pÃ¥ lÃ¥gprisetiketten Embassy, men blev dÃ¥ tämligen besviken.
   Av boxens 90-lÃ¥tar och fyra timmars musik fanns det följaktligen mycket att upptäcka för första gÃ¥ngen och en hel del att Ã¥terupptäcka i en minst sagt brokig karriär mellan 1965 och 1971.
   Den största anledningen till min lista över cd-boxar är inte i första hand att sprida kunskap om bra musik eller en god historia. Orsaken är faktiskt sÃ¥ mycket mer egoistisk än sÃ¥. Den fÃ¥r mig och nästan tvingar mig att gräva djupare i skivsamlingen och verkligen gÃ¥ till botten i researchjobbet kring varje box. Och vid nästan varje tillfälle lär jag mig uppseendeväckande mycket om artister och deras musik. Minnet har ju med Ã¥ren blivit lite solkigare och varje nygammalt info känns som en oerhörd upptäckt. Som när jag i den här Byrds-boxen upptäcker en för mig helt okänd Jackson Browne-lÃ¥t bland alla kända hits och mindre berömda albumlÃ¥tar. Men mer om den lite senare.
   Som vanligt när det handlar om karriärsammanfattande cd-samlingar blir man imponerad av att det pÃ¥ 60-talet var en sÃ¥ hög och snabb produktivitet. Singlarna kom tätt efter varandra, med i snitt bara tre mÃ¥naders paus mellan. Exempelvis släppte The Byrds sex(!) singlar under 1967.
   The Byrds slog igenom "över en natt" 1965 med sin version av Bob Dylans "Mr tambourine man". Genombrottet var mäktigt och plötsligt men gruppens kärntrupp, Jim McGuinn (han ändrade sitt förnamn till Roger 1967), David Crosby och Gene Clark, hade i mÃ¥nga Ã¥r kämpat i olika grupper, Chad Mitchell Trio, Les Baxter's Balladeers respektive New Christy Minstrels, innan de strÃ¥lade samman i augusti 1964 och bildade Beefeaters och sedan Jet Set. TvÃ¥ mÃ¥nader senare bytte gruppen, som nu innehöll fem killar (plus Chris Hillman och Michael Clarke) namn till The Byrds felstavat efter känd modell frÃ¥n Liverpool.

GRUPPEN VAR KLART PÅVERKAT AV DEN brittiska popinvasionen i allmänhet men var också svårt Beatles-influerad i synnerhet. Därför hade gruppens första skivinspelning i januari 1965 ett tämligen tydligt engelskt sound med den karaktäristiska Rickenbacker-klangen i gitarrerna på "Mr tambourine man". Magiskt är ett underskattat ord i sammanhanget men ett år tidigare hade faktiskt engelska The Searchers en stor hit med samma recept, "Needles and pins".
   Nu var inte Byrds enbart nÃ¥gra simpla kopior utan blev i samma stund som "Mr tambourine man" släpptes förgrundsgestalter i den nya musikgenren folkpop. En grupp som gav Bob Dylans sÃ¥nger en ny och poppigare klang med ofta exklusiva och tidigare opublicerade originallÃ¥tar. Exempelvis skulle Dylan själv släppa sin originalversion av "Mr tambourine man" (pÃ¥ "Bringing it all back home"-albumet) först tvÃ¥ mÃ¥nader efter Byrds inspelning. Just "samarbetet" mellan Byrds och Dylan skulle gÃ¥ som en röd trÃ¥d genom gruppens skivkarriär.
   Dylan-lÃ¥tarna dök regelbundet upp i Byrds skivrepertoar under mÃ¥nga Ã¥r men gruppen var lÃ¥ngtifrÃ¥n fast i folkpopsoundet. Upprepade medlemsförändringar gjorde att gruppens sound ständigt utvecklades och fick ny skepnad för nästan varje album. FrÃ¥n folkpop via mer experimentella sound till sÃ¥ gott som traditionell country och till slut konventionell rock.
   Att följa den här utvecklingen musikaliskt över fyra cd med The Byrds är oerhört intressant och lärorikt. Men det märks att den här cd-boxen är utgiven i cd-skivans barndom ty kronologin, tidsföljden, är lite si och sÃ¥. Varken inspelningsdatum eller utgivning följs strikt och varje cd har fÃ¥tt en märklig titel, exempelvis "Crusing altitude" och "Full throttle", och ingenting säger i vilken ordning de ska spelas.
   SamlingslÃ¥tarna i boxen gÃ¥r lÃ¥ngt djupare i Byrds-karriär än jag nÃ¥gonsin hade uppfattning om och blir därför en lÃ¥ng, lÃ¥ng upptäcktsfärd med singlarna som milstolpar däremellan. Jag upptäcker pÃ¥ allvar Gene Clarks tidiga kvalitéer som lÃ¥tskrivare fast hans material, utmärkta "I'll feel a whole lot better" och "She doin't care about time", ofta har hamnat pÃ¥ singlarnas skuggsida.

JAG FÅR OCKSÅ FÖRKLARING TILL David Crosbys utveckling i gruppen där hans klockrena stämma gav profil åt gruppens inledande röststarka material. För att sedan påverka Byrds-soundet med sina svävande och alltmer atmosfäriska låtar. Här finns flera exempel, singel-b-sidor som "Everybody's been burned" och "Renaissance fair", och hans sinnesstämning har klart påverkat gruppkompositioner som "Draft morning" och "Dolphin's smile". Han låg också bakom "Eight miles high" och låtarna "Why?" och "Psychodrama city", som jag hör för första gången, är nästan obegripligt flummiga.
   Vi ska i sammanhanget inte heller förtränga Crosbys "Triad", en outgiven version här, som aldrig släpptes med Byrds dÃ¥ men senare hamnade i Crosby, Stills, Nash & Youngs scenrepertoar.
   I oktober 1967 fick David Crosby sparken frÃ¥n gruppen som i samband med den förändringen började snegla Ã¥t mer kommersiella hÃ¥ll, spelade in Goffin-Kings "Goin' back" som hamnade i skuggan av Dusty Springfields version och blev ingen hit, och gruppen hamnade med hjälp av Gram Parsons som ny medlem i det traditionella countryfacket.
   I boxen Ã¥terfinns Ã¥tskilliga intressanta exempel frÃ¥n Parsons-perioden, bÃ¥de outtakes och upphittade inspelningar med Parsons pÃ¥ sÃ¥ng. Bland annat en okänd Tim Hardin-lÃ¥t, "Reputation", frÃ¥n 1964. Hämtad frÃ¥n samma demoinspelningar med Hardin där Donovan hittade en lÃ¥t som fanns med i den box som jag skrev om i februari, "Troubadour: The definitive collection 1964-1976".
   Byrds-boxen har för övrigt ytterligare nÃ¥got gemensamt med Donovan-boxen. Derek Taylor, en gÃ¥ng presschef hos Beatles och sedan Byrds, har pÃ¥ sedvanligt personligt sätt skrivit nÃ¥gra egna reflektioner i bÃ¥da boxarnas texthäfte. Men det är Rolling Stone-journalisten David Fricke, som beskrivit Byrds hela historia. Som tillsammans med diskografi, släktträd, Chris Hillman-intervju (av Sid Griffin) och Tom Pettys slutord skapat ett underhÃ¥llande läsvärt häfte.
   Förutom allt officiellt material i den här boxen finns det ocksÃ¥ en hel del outgivet, frÃ¥n spännande till mindre spännande. Till den senare kategorin hör en svensk radioinspelning frÃ¥n 1967 "Roll over Beethoven" medan en outtake av Jackson Brownes lÃ¥t "Mae Jean goes to Hollywood" frÃ¥n "Easy Rider"-inspelningarna 1969 är en överraskning även för mig. Jackson spelar ocksÃ¥ piano pÃ¥ en outgiven inspelning av "Just like a woman" frÃ¥n 1971.
   Det här övervägande retrospektiva innehÃ¥llet har utökats med sex inspelningar frÃ¥n 1990 med den Ã¥terförenade trion Roger McGuinn, Chris Hillman och David Crosby. TvÃ¥ livelÃ¥tar frÃ¥n Roy Orbisons hyllningskonsert och fyra nya studiolÃ¥tar frÃ¥n augusti 1990 när trion gick in i en studio tillsammans med nÃ¥gra extramusiker, bland annat Al Kooper pÃ¥ keyboards. Nyinspelningen av "He was a friend of mine" överträffar överlägset deras egen 25 Ã¥r gamla inspelning och hela Ã¥terföreningen fungerar storartat. I bland annat Dylans sällsynta "Paths of victory", en outtake frÃ¥n 1963, som han själv inte gav ut pÃ¥ skiva förrän Ã¥ret efter den här boxen. Cirkeln är därmed pÃ¥ sätt och vis sluten.

/ HÃ¥kan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var pÃ¥ en av Tyrolspelningarna och en pÃ¥ TrädgÃ¥rn i Göteborg och kan hÃ...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 gÃ...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.