Blogginlägg från 2016-06-09

Covers: Richard Lindgren

RICHARD LINDGREN
A hobo's selection
(Rootsy)

På hallmattan innanför dörren låg brevet med Richards coverskiva när vi kom hem från Mallorca-semestern. Den lilla högen med recensionsskivor, som jag målmedvetet lagt åt sidan innan semestern, fick plötsligt en mindre prioriterad plats i cd-spelaren. Med nyfunnen energi slängde vi oss över innehållet på skivan som, om jag har förstått saken rätt, är första delen i en serie av coverskivor från Richard. I rastlös väntan på höstens ordinarie Richard Lindgren-release, "Malmostoso".
   Det här är ett kärleksprojekt för Richard, en samling favoritlÃ¥tar som han snabbt och ansprÃ¥kslöst spelat in i den nystartade Klappland Studios i Malmö under tvÃ¥ dagar i april. Som en mÃ¥nad senare ser dagens ljus för att i första hand bara säljas pÃ¥ konserter och via skivbolagets egen webshop.
   PÃ¥ scen har Richard över tid gjort mÃ¥nga coverlÃ¥tar till sina egna och lyckas även här hÃ¥lla hög klass och med stor dignitet tolka sina favoriter. Och har här valt frÃ¥n kanske vanliga lÃ¥tskrivare men i de flesta fall udda lÃ¥ngtifrÃ¥n allmängiltigt covermaterial. Som exempelvis en för mig hittills okänd Tom Waits-lÃ¥t frÃ¥n hans allra första album som perfekt passar Richards sedvanliga repertoar. Som dessutom mycket lägligt innehÃ¥ller textraden "Last call for drinks, I'll have another stout". Som klippt och skuren för Richard.
   Arrangemangen är liksom hela inspelningen ocksÃ¥ ansprÃ¥kslösa, ofta avskalade, och i det lÃ¥gmälda formatet kommer Richards röst fram ännu starkare än tidigare och förstärker känslan av en skiva som är producerad av mer kärlek än pengar. Vilket inte hindrar att framförandet är bÃ¥de personligt och starkt. Nära mikrofonen tolkar Richard sina favoritlÃ¥tskrivare pÃ¥ ett sedvanligt individuellt sätt.
   Soundet är som sagt till övervägande del singer/songwriter-vänligt men Richard har vid nÃ¥gra tillfällen ocksÃ¥ haft med sig ett helt band i studion. I de uppenbart i studion liveinspelade Hank Williams- och Robert Johnson-lÃ¥tarna svänger det spontant och mänskligt fast samtidigt är det ocksÃ¥ skivans mest konventionella ögonblick. Där Richards personliga framtoning är som minst profilerad.
   DÃ¥ är resultatet pÃ¥ den här skivan sÃ¥ mycket mer värt när Richard kryssar sig fram mellan lÃ¥tmaterialet frÃ¥n husgudar som Bob Dylan och Townes Van Zandt, ofta med Olle Unenge pÃ¥ akustisk gitarr vid sin sida. Det är dÃ¥ den här skivan nÃ¥r sin högsta nivÃ¥ i icke alls sönderspelade lÃ¥tar som "One too many mornings", "Flyin' shoes" och "Dark eyes". Sedan är det givetvis en ren bonus att Richard lyckas leverera en sÃ¥dan allmän och ofta misshandlad klassiker som Tim Hardins "Reason to believe" pÃ¥ sitt eget sätt.
   Covermaterialet till trots är det skivans enda originallÃ¥t som är den definitiva höjdpunkten, "Dunce's cap". Officiellt skriven av Charley Goodride som lite hemligt är Richards alter ego. En helt nyskriven lÃ¥t som fick sin livepremiär i Örebro bara nÃ¥gra dagar innan den spelades in till skivan. Har en lätt irländsk folkmusiktouch som blir än mer naturlig när den följs av legendariska "Raglan road" som vi har hört i mÃ¥nga versioner genom Ã¥ren men knappast sÃ¥ här nedtonad och naken.
   "A hobo's selection" kan betraktas som ett litet sidoprojekt, skivbolaget gör det, men för oss trogna lyssnare är det ännu ett naturligt steg i Richard Lindgrens alltmer imponerande diskografi.


1. One Too Many Mornings (Bob Dylan)
1964. Från albumet "The times they are a-changin'" med låtskrivaren.
2. Cold, Cold Heart (Hank Williams)
1951. Singel-b-sida ("Dear John") med låtskrivaren.
3. Flyin' Shoes (Townes Van Zandt)
1978. Från albumet med samma namn med låtskrivaren.
4. I Hope That I Don't Fall In Love With You (Tom Waits)
1973. Från albumet "Closing time" med låtskrivaren.
5. Dunce's Cap (Charley Goodride)
Original.
6. Raglan Road (Pat Kavanaugh)
1946/1873. Dikt/Traditionell melodi.
7. From Four Till Late (Robert Johnson)
1937. Singel med låtskrivaren.
8. Reason To Believe (Tim Hardin)
1966. Från albumet "Tim Hardin 1" med låtskrivaren.
9. Rex's Blues (Townes Van Zandt)
1978. Från albumet "Flyin' shoes" med låtskrivaren.
10. Dark Eyes (Bob Dylan)
1985. Från albumet "Empire burlesque" med låtskrivaren.

/ HÃ¥kan

Ingen tid för andhämtning

Foto: Niclas JonssonBanditos under soundcheck.

BANDITOS
THE WINCHESTER WIDOWMAKERS
Kulturhuskällaren, Örebro 8 juni 2016
Konsertlängd: 20:04-20:42 (WW) och 21:00-22:18 (B)
Min plats: Stående i mitten av lokalen

När Alabama-bandet Banditos gjorde sitt smått sensationella framträdande på förra årets Live at Heart (fyra på min lista över 2016 års bästa konserter) förutsåg jag möjligheten till en ännu bättre konsert med bandet under konventionella förutsättningar utan tidspress. Efter onsdagskvällens konsert kan vi alla som var där konstatera att det första mötet med bandet "bara" var en uppvärmning. Nu fick vi den optimala känslan kastad i ansiktet, in i öronen och sedan vidarebefordrad ner genom hela kroppen.
   Med en makalös variation och ett storslaget kunnande bjöd bandet pÃ¥ ett smörgÃ¥sbord av musikaliska influenser. FrÃ¥n rock till country, frÃ¥n soul till rock'n'roll och frÃ¥n southern rock till powerpop. Som inte pÃ¥ nÃ¥got sätt kunde uppfattas som spretigt eller osammanhängande utan blev till lÃ¥ng, härlig och homogen underhÃ¥llning med en energi som stavades ENERGI.
   I riktigt homogena band är det ofta svÃ¥rt att framhÃ¥lla specifika delar men i Banditos fall är det givetvis svÃ¥rt att komma runt den intensiva sÃ¥ngerskan Mary Beth Richardson som sjöng sin Loretta Lynn-country och Janis Joplin-soul med samma övertygande röstresurser och grymt imponerande stämma. Sedan stÃ¥r och faller inte Banditos med sÃ¥ngfÃ¥geln i centrum.
   Nej, frÃ¥n vänster till höger var det ett fantastiskt Banditos som ställde upp sina styrkor: Det hade onekligen en poäng när omÃ¥ttligt tuffe Stephen Pearce (se Thomas Wahlströms bild till vänster) sjöng en nästan Ramones-rockig lÃ¥t med en banjo i sina händer. Gitarristen Jeffrey Salter, i sin Mötley Crüe-t-shirt, sjöng ingenting men levererade nÃ¥gra hisnande solon. Trummisen Randy Wade, lätt skymd av Mary Beth, var ju motorn i detta kraftverk. Basisten Danny Vines, stor, stadig, lÃ¥nghÃ¥rig och skäggig (som de flesta andra manliga medlemmarna i bandet), stod med en cool Bill Wyman-attityd och höll energin levande. Och Corey Parsons, bandets tredje sÃ¥ngare, spelade fantastisk kompgitarr och bjöd, banne mig, pÃ¥ en fantastisk powerpoplÃ¥t.
   Det var som sagt en konsert med mÃ¥nga höjdpunkter och inga ögonblick för andhämtning. En konsert som fick sin final i tvÃ¥ extralÃ¥tar. Först en Waylon Jennings-lÃ¥t och en andlös tolkning av "I put a spell on you" som säkert fick Screamin' Jay Hawkins att snurra i graven. Mary Beth höll inte igen en sekund och hade definitivt inte dagens Sweden Rock-konsert, pÃ¥ det okristliga klockslaget 11:30, i tanken.
   Det lokala countryrock-bandet The Winchester Widowmakers inledde för övrigt konsertkvällen pÃ¥ ett alldeles charmerande sätt. Ett akustiskt välklingande sound med starka sÃ¥ngstämmor och överlag mÃ¥nga underbara lÃ¥tar i repertoaren. Som ocksÃ¥ fick Banditos-medlemmarna att stampa med fötterna.
   Hela kvällen var konsertljudet av genomgÃ¥ende fantastisk kvalité och lokalen, som byrÃ¥kratiskt ibland brukar kallas Kulturhusets B-sal, framstÃ¥r alltmer som Örebros bästa rockkonsertlokal.

/ HÃ¥kan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var pÃ¥ en av Tyrolspelningarna och en pÃ¥ TrädgÃ¥rn i Göteborg och kan hÃ...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 gÃ...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.