Blogginlägg från 2024-05-03

Duane Eddy (1938-2024)

RADEN AV LEVANDE LEGENDARISKA GITARRISTER blir allt kortare. För några dagar sedan förlorade vi en ikon på området, DUANE EDDY. Han hade sina första framgångar på 50-talet och då var jag för ung för att uppskatta hans gitarrdominerade låtar. Inte heller fick han plats för några år sedan i min serie om 50-talets bästa. Kanske försvann hans få instrumentala hits i den stora konkurrensen från stora 50-talshjältar?
   Det var ju som utpräglad gitarrist han fick sin uppmärksamhet och det var med det personligt vibrerande gitarrljudet, twang, han blev känd. 1962 låg han på Tio i Topp vid flera tillfällen, en cover på ”Deep in the heart of Texas” och ”(Dance with the) Guitar man”, men det var också före min tid.
   Duane slog igenom stort några år innan, 1958 fick han sitt genombrott med den instrumentala ”Rebel-rouser” och det var just med instrumentala låtar som var hans kännetecken. Något som kanske har förminskat hans betydelse i den historiska rockhistorien. Men den där twang-klangen i gitarren glömmer vi och alla gitarrister aldrig.
   Andra stora hits han hade under 1959 och framåt var ”Forty miles of bad road”, ”Because they're young” och en cover på Henry Mancinis filmlåt ”Peter Gunn”. Annars skrev han ofta sin egen låtrepertoar, ibland tillsammans med Lee Hazlewood som också producerade Duanes skivor.
   Jag har alltså inget direkt minne av Duane Eddys tidiga produktion och i min skivhylla, i den ”Beatles-related”-avdelningen, har jag min enda skiva med honom som artist. ”Duane Eddy” (1987) är ett alldeles speciellt och delvis Jeff Lynne-producerat album. Lynne delar det jobbet med både Ry Cooder och Paul McCartney och tre låtar är inspelade i George Harrisons Friar Park-studio vilket naturligtvis fick ägaren själv att spela slide på en låt.
   Duane Eddy avled i cancer i tisdags, 30 april 2024.

/ Håkan

Covers: Sinéad O`Connor

SINÉAD O'CONNOR: Am I not your girl? (Ensign, 1992)

NÄR JAG I SOMRAS FICK NYHETEN OM Sinéad O'Connors död upprepade jag i minnestexten orden ”Nothing compares” och det faktum att det inte gick att jämföra henne med någon annan artist. I samband med hennes död och min research om hennes karriär hittade jag coveralbumet ”Am I not your girl?” som släpptes som en liten motvikt till hennes just då gränslöst kommersiella framgångar.
   Albumet, där hon spelade in en samling gamla covers, ville uppenbart sudda ut förväntningarna efter succén med albumet ”I do not want what I haven't got” i allmänhet och hitlåten ”Nothing compares 2 U”, en cover på Princes låt, i synnerhet.
   Utan att dra några musikaliska paralleller vill jag gärna jämföra hennes handling med vad Ulf Lundell gjorde 1984. Efter sitt stora genombrott 1982 med ”Öppna landskap”, när Ulf beskrevs som en nationalskald, gick han in i studion och spelade in ett coveralbum, ”Sweethearts” (1984), och slapp därmed den stora jämförelsen med sina egna låtar.
   Medan Lundell valde ett gäng egna låtfavoriter så har Sinéad sökt långt tillbaka i musikhistorien bland en uppsjö evergreens som ursprungligen inte var så bekanta för mig och inte heller lockade mig speciellt mycket. Albumet var säkert den stora anledningen till att jag från 1992 och framåt tappade kontakten med Sinéad O'Connor.
   Min fascination för album med enbart covers är stor men när urvalet ibland nästan uteslutande lutar sig mot evergreens-genren blir jag ganska skeptisk. Och det har hänt några gånger här på Håkans Pop. Som exempelvis på skivor med Annie Lennox, Joe Jackson, Ringo Starr, Robbie Williams och Buster Poindexter i den alldeles för förutsägbara genren. Det är nämligen av det skälet jag har undvikit att uppmärksamma Rod Stewarts fyra skivor med "The great american songbook".-
   1992 gjorde Sinéad det minst förväntade, hon övergav sin moderna pop och åkte till New York och i studion National Edison Studios började hon samarbeta med den etablerade och rutinerade producenten Phil Ramone. En majoritet av musikerna i det stora storbandet som kompade Sinéad är mig helt obekanta och är förmodligen hämtade från den traditionella jazzvärlden.
   Den numera avlidne Ramone (1934-2013) hade ett långt liv bakom sig som producent och raden av artister han samarbetat med var mycket lång. Både inom jazzmusiken och den etablerade popmusiken.
   Allt från Ray Charles och Frank Sinatra till Paul McCartney, Paul Simon och Elton John.
   På ”Am I not your girl?” är resultatet ganska förutsägbart där Sinéads närvaro som sångerska bara är en liten del i en stor opersonlig produktion. Ett uns mer personligt blir det tillfälligt i henns version av folkmusikballaden ”Scarlet ribbons” med en tin whistle och säckpipa i kompet bakom Sinéads röst.


1. "Why Don't You Do Right?" (Joe McCoy) 2:30
1936. Singel med Harlem Hamfats.
2. "Bewitched, Bothered and Bewildered" (Lorenz Hart/Richard Rodgers) 6:15
1941. Singel med Benny Goodman and His Orchestra – Vocal Chorus by Helen Forrest.
3. "Secret Love" (Paul Francis Webster/Sammy Fain) 2:56
1953. Singel med Doris Day.
4. "Black Coffee" (Paul Francis Webster/Sonny Burke) 3:21
1949. Singel med Sarah Vaughan - Orchestra under the direction of Joe Lipman.
5. "Success Has Made a Failure of Our Home" (Johnny Mullins) 4:29
1962. Singel (”Success”) med Loretta Lynn.
6. "Don't Cry for Me Argentina" (Tim Rice/Andrew Lloyd Webber) 5:39
1976. Från albumet ”Evita”.
7. "I Want to Be Loved by You" (Herbert Stothart/Harry Ruby/Bert Kalmar) 2:45
1928. Singel med The High Hatters - Vocal Refrain by Sam Coslow.
8. "Gloomy Sunday" (László Jávor/Rezső Seress/Sam L. Lewis) 3:56
1936. Singel med Hal Kemp and His Orchestra – Vocal Chorus Bob Allen.
9. "Love Letters" (Edward Heyman/Victor Young) 3:07
1945. Singel med Dick Haymes with Orchestra under direction of Victor Young.
10. "How Insensitive" (Vinicius de Moraes/Antônio Carlos Jobim/Norman Gimbel) 3:28
1961. Från albumet ”João Gilberto” med João Gilberto.
11. "Scarlet Ribbons" (Jack Segal/Evelyn Danzig) 4:14
1949. Singel med Jo Stafford with Vocal Group and Paul Weston and His Orchestra.
12. "Don't Cry for Me Argentina" (Instrumental) (Tim Rice/Andrew Lloyd Webber) 5:10

/ Håkan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.