Blogginlägg från 2022-05-30

ÖREBRO LIVE #96: Ulf Lundell 1999

ÅREN 1998/99 TILLHÖR ULF LUNDELLS skramligaste år som artist och festivalspelningen i Örebro sommaren 1999 är nog det stökigaste jag har upplevt honom överhuvudtaget. Lundell kallade hela sommarturnén för en kommando-raid, med skramligt och brutalt sound som följd, där det inte fanns plats för "Öppna landskap" på en typisk festivalspelning.
   Slottsfestivalen, som 1999 genomförde sin sista upplaga framför slottet i Örebro, hade fått kritik för sin snälla musikaliska framtoning men då kom herr Lundell och flyttade gränserna för vad som kan kallas möjligt på en familjevänlig musikfestival.
   Den här förändringen mot ett kompromisslöst rockande sound hade inletts året innan. Först med albumet ”Slugger”, som släpptes i oktober 1998, som hade en hårt rockig profil. På den följande turnén, november/december 1998, blev det spartanska soundet än mer tydligt. Jag var på premiären i Linköping, ty Örebro fanns inte med på turnéplanen den gången, och kunde inte låta bli att älska denna provokation till konsert. Kompet var minimalt, tre killar på gitarr, bas och trummor, men allt resulterade ändå i en genuint gedigen rockkonsert.
   Till sommaren 1999 hade Lundell ändå utökat kompet med en klaviaturspelare, David Nyström, bredvid det sedan tre år tillbaka stabila kompet med Janne Bark, gitarr, Magnus Norpan Eriksson, trummor, och Jerker Odelholm, bas. Den gamle örebroaren Odelholm blev Lundell trogen längre än de flesta, från 1996 till 2012 med några korta avbrott.
   När Lundell med manskap rusade in på Slottsfestivalens scen kl 21 på kvällen hade han inte uppträtt i Örebro sedan 1994. Det måste anses unikt då Örebro hade varit en säker nedslagsplats på nästan alla turnéer sedan 1976.
   Utomhuskonserten vid Slottet i Örebro sommaren 1999 är väl inte mitt bästa konsertminne med Lundell men ändå en oförglömlig upplevelse.



Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 30/7 1999.

LUNDELL STRIMLADE FAMILJEFESTIVALEN I BITAR

ULF LUNDELL
Slottsfestivalen, Örebro 29 juli 1999

OM DET NU ÄR SÅ ATT ÅRETS UPPLAGA AV Slottsfestivalen musikaliskt är en mjäkig familjeangelägenhet, som ungdomarna vill göra gällande, så hade ingen räknat med Ulf Lundell.
   Att smeka medhårs har aldrig varit Lundells signum. Han blir aldrig en folkets man som med kompromisser blir älskad av alla.
   Därför kom han in på stora scenen som en stormvind. Som ett stort elakt blåsvart moln på en annars ljusblå himmel. Där kom han in med fan i blicken och strimlade familjefestivalen i små, små bitar.
   Varför Lundell kallar sommarens turné för en kommando-raid blir helt uppenbart. Det var inledningsvis nästan så att vattnet i vallgraven frös till is av pur förvåning ty dagens Lundell-rock må vara effektiv och skramlig och upprorisk men också lite kylig när den gömmer sig bakom extremt höga decibeltal.
   På inomhusturnén i höstas var det här aggressiva soundet knäckande bra. Under bar himmel i solnedgången framför en festivalpublik, som bland annat har Bo Kaspers som idoler och vill bli road och helst känna igen sig, var det inte lika uppenbar succé.
   För det skramliga oväsen som varit Lundells sound sedan i höstas får via senaste skivan en fortsättning även på denna turné, nu med keyboards åter i kompet. Men klaviaturkillen David Nyström spelade ändå en underordnad roll i Lundell-soundet som var både brötigt och stökigt.
   Och inledningen var också mycket talande för Lundell 99. "Om jag hade henne", pardonlös och uppkäftig boogie i en explosion av rundgång, dist och hög volym.
   Han fortsatte med "Man igen" och "Annalisa" och så långt var det en kommersiellt tuff inledning där publiken nervöst stod och skruvade på sig. Men då kom "Främlingar" och förlöste publikmassorna som sprack upp i ett kollektivt leende.

DET VAR SAMMA KONSERTINTRO SOM I HÖSTAS men sedan är konserten till ungefär 2/3-delar nytt eller nygammalt. Till glädje för regelbundna konsertbesökare som undertecknad. Kul också att se "Främlingar" tillbaka i konsertrepertoaren, "Anna Lisa" är en de bättre låtarna på "Fanzine" och kan nog bli en livefavorit och det nya akustiska arrangemanget på "Danielas hus", som inleddes med en lång monolog om 1977, Prisma, vit martini och Jan Beime, var balsam både för själ och öron när det rockas till höger och vänster.
   Den långa avslutningen på "Den vassa eggen" lyfte låten ännu en nivå. Som redan nämnts målar årets Lundell övervägande med kraftiga och tydliga streck. Och i övervägande grälla färger och det slutliga konstverket kan bara uppfattas som brutalt med få detaljer.
   Till den bilden har kompgruppen en stor del. Fyra man, som förutom evigt skuttande Janne Bark, som jobbar med små medel och därmed till sin fulla rätt kan jämföras med Crazy Horse.
   I den lite begränsade atmosfären känns det befriande att "Hon gör mig galen", som så genialt kombinerar skönhet och styrka, långtidsparkerat i Lundells repertoar. Som numera inleds med ett smakfullt inspelat köravsnitt innan Janne Barks mandolin tar vid. Trots Lundells vid det laget lätt sargade röst och publikens halvdana allsång var det kvällens höjdpunkt.
   Begränsad var också tiden Lundell var på scen för 23.00 skulle det vara tyst. Och tyst blev det till publikens stora missnöje. Ingen "Öppna landskap" som vanligtvis brukar vara den riktiga slutpunkten.
   Den förkortade konserten fick till följd att Örebropubliken också gick miste om "Skyll på stjärnorna", "När jag kysser havet" och "Lycklig, lycklig", som varit obligatoriska hela sommaren, men personligen gråter jag inte för det.

Ulf Lundell: gitarr, munspel och sång
Magnus "Norpan" Eriksson: trummor, piano och sång
Jerker Odelholm: bas och sång
Janne Bark: gitarr och sång
David Nyström: keyboards

Om jag hade henne
Man igen
Annalisa
Främlingar
Den vassa eggen
Danielas hus
Stackars Jack
Folket bygger landet
Ärrad och bränd
Den natt som aldrig dagas
I kvinnors ögon
Hon gör mej galen
Förlorad värld
Chans
Gott att leva
Älskling
Kär och galen

/ Håkan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.