Blogginlägg från 2022-05-26

TisdagsAkademien (6)

TisdagsAkademien, Janne Rindar, Olle Unenge och jag, diskuterar varje vecka musikaliska ämnen utifrån något tv-program, dvd, dokumentärfilm eller YouTube-länk vi har sett.


VECKA EFTER VECKA PÅGÅR VIKTIGA MÖTEN i TisdagsAkademien där Janne, Olle och jag diskuterar ett brett spektra av musikaliska ämnen som vi gemensamt har bestämt, en blandning av artister och musikgenrer inom en rad olika områden.
   Rapporter från TisdagsAkademiens samtliga möten har noterats, med en viss eftersläpning, sedan i december på Håkans Pop. Vid fem tidigare tillfällen har jag redovisat möten, december 2021, januari 2022, februari 2022, mars 2022 och april 2022.
   Redovisningen idag baseras på möten som inträffade sommaren/juni 2021 och framåt, inomhus och utomhus på Stadsträdgården, med intressanta ämnen som bland annat The Band, Laurel Canyon på 60-talet, Cornelis Peps, Blue Note-skivbolaget, John Holm och Marvin Gaye.
   Noteringarna kring varje dokumentär nedan kan tyckas vara lite lösryckta och osammanhängande men är gjorda i samband med visning.






ONCE WERE BROTHERS (1:37 lång, 2019)
Det rutinerade teamet Martin Scorsese/Robbie Robertson har gjort det igen! Ett fantastiskt samarbete med historien om The Band med Robertson som ledsagare med hjälp från många andra artister: Bruce Springsteen, Eric Clapton, Taj Mahal, journalisten Jann Wenner, Ronnie Hawkins, Levon Helm, John Hammond, Peter Gabriel, Van Morrison, Bob Dylan, Dominique Robertson (Robbies fru, numera skilda) och producenten John Simon.
   Filmen inleds med gamla härligt levande bilder på The Band i sin krafts dagar.
   Robbie växte upp i ett indianreservat. Pappan var en gangster, död innan Robbie föddes. Rock'n'roll väckte Robbies intresse för musik i Toronto. Bildade band tidigt tillsammans med sina kompisar. Spelade förband till Ronnie Hawkins & the Hawks som spelade rockabilly. När Hawkins sökte låtar till albumet ”Mr Dynamo” (1958) skrev 15-årige Robbie Robertson sina första låtar, ”Hey Boba Lou” och ”Someone like you”, tillsammans med Hawkins/Magill. Även Levon Helm skrev några låtar på albumet.
   Några autentiska filmbilder med Robbie och Helm inspelade live med Hawkins visas. Robbie sålde sin gitarr och liftade till Arkansas när han blev erbjuden jobbet som gitarrist i The Hawks.
   Historien i filmen förklarar hur Robbie skrev så fantastiska låtar. Alla fem The Band-medlemmarna spelade i The Hawks bakom Hawkins. Repeterade 5 dagar/veckan.
   John Hammond presenterade bandet, som fortfarande hette The Hawks. för Bob Dylan 1965 och började turnera tillsammans. Buanden och kritik från Dylans konservativa publik gjorde att Levon Helm lämnade bandet och ersattes av Mickey Jones på turnén, bland annat i England.
   Woodstock 1967, Helm tillbaka i bandet, i Rick Dankos rosa hus skapades egen musik. I en studio i källaren spelades ”Basement Tapes” in juni-september 1967. Richard Manuel på trummor för Helm var inte tillbaka med bandet förrän i oktober 1967.
   Eric Clapton: ”The Band förändrade mitt liv” och ville bli medlem i bandet.
   Rick Danko bröt nacken i en bilolycka efter första albumet och det förhindrade turné. The Band kom med något nytt i musiken. ”Idag kallas det americana”.
   David Geffen fick The Band att turnera med Dylan igen 1974. Alkoholism i The Band, det gick fort utför för alla utom Robertson och Garth Hudson.
   En bitter Helm vill ändra historien och påstår att han var med och skrev låtarna tillsammans med Robertson. Robbies dåvarande fru Dominique Robertson jobbar med drogrehabilitering numera.
   Men Helm får sin hyllning i slutet på filmen med filmklippet från ”The last waltz” och han sjunger ”The night they drove old dixie down”. En fantastisk version med Levons röst och all energi vid trummorna. En stor final!


ECHO IN THE CANYON (1:22 lång, 2019)
by Andrew Slater
   En hyllning till populärmusiken som kom från LA, Laurel Canyon, i mitten på 60-talet. Detta var när folkmusikens popularitet ökade och Byrds, Beach Boys, Buffalo Springfield, Mamas & Papas och The Association skapade The California Sound.
   Det 12-strängade soundet från en Rickenbacker går som en röd tråd genom filmen. Och Beatles betydelse för musikutvecklingen på USA:s västkust var också viktig.
   Den gamla 1967-filmen ”Model Shop” har stått modell till hela historien, klipp från den filmen varvas med nya aktuella inslag.
   Jakob Dylan är ciceron och han framför många 60-talslåtar tillsammans med bandet EITC Band. Både i studio och live inför publik, ibland mixas versionerna från båda ställena.
   Tom Petty och Jakob inleder filmen i en musikaffär där Petty tar dag i en Rickenbacker och spelar lite märkligt löst men med ett otroligt sound som resultat. Många profiler dyker upp i filmen: John Sebastian, Jackson Browne, Lou Adler, David Crosby, Roger McGuinn, Eric Clapton, Graham Nash, och Stephen Stills (som läspar lite). Regissören Slater citerar Warren Zevon (som har samarbetat med Slater) som någon gång hade sagt att om McGuinn hade dött direkt efter ”Mr Tambourine man” hade han blivit legendarisk.
   Vi får se och höra repetitioner inför konserten. Tom Petty ”Beatles startade folkrocken i Kalifornien”. Byrds påverkades av Beatles, vi får se autentiska bilder när Byrds flyger till London 1965. Även Beach Boys, Brian Wilson lärde sig av George Martin.
   Michelle Phillips (Mamas & Papas) berättar minnen tillsammans med Lou Adler. McGuinn berättar om en låt han skrev tillsammans med Brian Wilson, ”Ding dang”, som mycket riktigt finns med på en senare Beach Boys-platta, ”The Beach Boys love you” (1977).
   Vi får se en karta över Lauren Canyon och genuina bilder från det otroligt fina området. En gammal David Crosby/Byrds-låt, ”What's happening”, framförs av Jakob Dylan och Neil Young.
   Filmen avslutas med texten ”till minnet av Tom Petty”.


ERIC CLAPTON: A man and his music (YouTube, 44:35 lång)
Eric Clapton blev TisdagsAkademiens nästa ämne med två dokumentärer på programmet.
   ”A man and his music” är en kronlogisk, kortfattad och koncentrerad historia om EC:s liv och karriär. Bland annat Yardbirds och vi får se gamla bilder från Richmond.
   Atlantic-chefen Ahmet Ertegun uttalar sig om Clapton och B B King säger: ”Eric är den bästa bluesgitarristen”.
   1963 spelade Yardbirds med Sonny Boy Williamson, bluesmunspelaren. Eric ville spela blues, inte pop, och lämnade Yardbirds.
   Han bodde hos sin mormor och blev förvirrad när hans riktiga mamma dök upp och inte brydde sig.
   Eric var genuint bluesintresserad och när han fick en gitarr, akustisk, satt han och övade hela tiden. Robert Johnson var den störste i hans ögon. Gick på Kingston School of Arts men struntade i skolan, ville bara spela. Så han blev, som 17-åring, avskedad från skolan.
   Sedan blev det John Mayalls Bluesbreakers, ”Clapton is God”-graffitti, och Cream 1966. jazzrockfusion-grupp.
   Mötte Jimi Hendrix och kanske inspirerades han av frisyren, lockig och stort krull.
   Intervju med Jack Bruce. Och även Bobby Whitlock som låter lite drogskadad. Bruce och Ginger Baker, trummisen blev riktiga ovänner. För många egon i den gruppen. Då ville Clapton bli medlem i The Band. Först spelade han med Delaney & Bonnie för att sedan bilda Blind Faith och Clapton började sjunga mer.

ERIC CLAPTON; Life in 12 bars (2:08 lång, 2017)
En djupt personlig och lång dokumentär av regissören Lili Fini Zanuck.
   Inledning: maj 2015 och Eric talar om nyss avlidne BB King. Eric tipsar om albumet ”Live at the Regal” med King.
   Clapton pratar filmen igenom om sitt liv och påstår att han trots allt hade en perfekt barndom. Hans röst vägleder historien i filmen.
   Ett spännande filmklipp när Bob Dylan (förmodligen i London) sitter och ser John Mayalls Bluesbreakers på tv med Clapton på gitarr. Och imponeras av gitarristen.
   Erics första band var The Roosters. Ben Palmer, pianisten, berättar flera gånger i filmen om gamla minnen.
   Yardbirds spelar på Beatles julkonsert 1964 och Clapton tycker Beatles är ”töntar”.
   Möter Jimi Hendrix: ”En surrealistisk hjärna”.
   Cream, Fillmore East i NYC, 40 minuter lång låt som publiken jublade åt. Mycket improvisation.
   BB King: ”Clapton kom och öppnade dörren för svarta bluesmusiker”. ”Han är större än Stones och Beatles”.
   Mycket om Claptons och Pattie Boyds förhållande hit och dit. Fina bilder från Hyde Park 1969, Stevie Winwood sjunger ”Presence of the lord”, Claptons låt.


CORNELIS – dokumentären (Svtplay, 1:29:20 lång, 1997)
Tom Alandh-program, vilket borgar för kvalité. Filmen publicerades tio år efter Cornelis död.
   Riksbuse som blev genial poet och sjöng Bellman som ingen annan och Evert Taube bättre än Taube själv.   
   Inledningen är Cornelis utomhus i snöfall 1977. Stig Claesson beskriver sitt förhållande till Cornelis. Sonen Jack Vreeswijk berättar om arvet: ”Tre bananlådor och skulder”.
   Cornelis föddes 1937 i Amsterdam. ”Idyllisk barndom”. Jack: ”Vresig och stingslig”.
   Cornelis pappa, Kees Vreeswijk, sålde sina tre taxibilar och drog till Sverige. Cornelis lärde sig svenska genom att läsa Fantomen. Första gitarren fick han 1953. Lyssnade på Georges Brassens, Josh White och Leadbelly. Rune Gustafsson berättar: ”Duktig gitarrist”.
   Anders Burman: ”Fraseringen var fantastisk”. ”Vilken blueskänsla”. Oscar Hedlund: ”Fräck poesi”.
   Ann-Louise Hansson: ”Ibland var det för mycket lunch innan föreställning”.
Men på ”Spelman på taket” fungerade det.
   Bodde i Köpenhamn 1984. Inget skivbolag var intresserat. Lämnade Metronome för att alla inkomsterna gick till kronofogden. Fick diabetes men skötte sig inte.


Med kort varsel ändrade vi nästa ”läxa” från skivbolaget Blue Note-dokumentären till den nyss avlidne Peps.

PEPS: Jag har solsken (48 min, 1975)
Utan info, ingen rubrik, inga namn och ingen speaker som låg bakom reportaget kring musikgruppen Peps Blodsband. Ett synnerligen enkelt reportage. Filmat på repetition i Peps hem(?) med hela bandet samlat. Rörigt hemma.
   Brynn Settels, keyboards, verkar vara något av kapellmästare. Bosse Skoglund är säker trummis när blues möter reggae. Delikata gitarrinpass av Peps. Jag listade ut att det var Rolf Alm som spelade bas och dragspel(!). Ännu en gitarrist var kanske Göran Weihs. Även filmat på en konsert på Häktet i Stockholm. Live, känslig sång.


IT MUST SCHWING – historien om Blue Note (1:53 lång, 2018)
Wim Wenders, exekutiv producent
   Massor av jazzmusik och en osannolik historia! Det legendariska skivbolaget Blue Note blev ett hem för musiker som Miles Davis, John Coltrane, Thelonious Monk och Quincy Jones.
   Två tyskar, Alfred Lion och Francis Wolff (fotograf), på flykt skapade bolaget 1939. På en klubb som hette Melody Club... De var judar och flydde från Hitler. En fristad för afrikanska amerikaner undan rasism och fördomar.
   Herbie Hancock, Bud Powell, Freddie Hubbard, Sonny Rollins, och Sheila Jordan berättar.
   Blue Note: musikalisk frihet med snygga grafiska skivomslag. Historisk design av Reid Myles. Stilbildare.
   Januari 1939 startade Blue Note. Boogie woogie blev rock'n'roll. Otäcka bilder i rasismens spår. Monk kallades ”Bubba”. Art Blakey hade fem fruar.
   Sålde bolaget 1965 till Liberty Records.


A skin too few: The days of NICK DRAKE (47:55 lång, 2000)
A film by Jeroen Berkwens
   En ”troubled soul”, problematiskt liv och ett levnadsöde. Stråkarna i arrangemangen ger sorgen ett ansikte.
   Paul Weller: ”Magisk kvalité”
   Flera intervjuer med Nicks syster Gabrielle. Gamla privata filmer. Mamma Molly Drake.
   Nick gick på Cambridge University innan ”Five leaves left” 1969.
   Joe Boyd, producenten, John Wood, teknikern och Robert Kirby, arrangören viktiga för Nick Drakes ”arrangemang” och ett ”bleak lonely sound”
   Nick ville inte turnera. Han var inte som Keith Jarrett som kunde säga till en publik att vara tyst under konsert.
   Engelsk härlig natur i Tanworth-in-Arden. Nick blev alltmer isolerad. Psykiska problem. Skämdes när han återvände hem till föräldriarna. Perfekt illusterrad av regniga fönster i filmen. Han tyckte själv att han hade misslyckats.
   ”Dom säger att jag är ett geni - men jag är inte det”.
   Han var ”depressed”. Nicks hela liv och död var fylld med sentimentalitet.


MILES DAVIS: Birth of the cool (1:54 lång, 2019)
Producer/director Stanley Nelson
   Ännu en gång jazztema i TisdagsAkademien, inget naturlig intresse men ändå intressant. En nästan två timmar lång musikdokumentär om Miles Davis liv och hans musik medstor behållning. Var han, och är han, världens coolaste instrumentalist?
   Utforskning av hans liv och musik med hjälp av Miles egna foton, målningar och filmer. Och i sällskap med kända kollegor som Lee Komnitz, Herbie Hancock och Carlos Santana.
   ”Musiken har varit som en förbannelse”, säger rösten i filmen, som man tror är Miles röst men det är inte så. En härligt viskande röst.
   1926. Född i Alton, Illinois. Pappa, tandläkare. Miles var ”konstig” säger Billy Eckstine. På 52nd Street, NYC, 1944 beskrevs hans musik som ”musical noise”
   Efter en period i Paris kom han tillbaka till NYC, med stort heroinberoende. Hans musik var romantisk utan att vara sentimental.
   1956 fick han en tumör på struphuvudet. 1959 hade han John Coltrane i bandet, fick ta plats. Miles Davis var coolheten förkroppsligad.
   1965 opererade han höften. I bandet hade han Herbie Hancock, 22, och trummisen Tony Williams, 17.
   John & Yoko glimtade förbi i filmen.
   ”Bitches brew” är kanske hans mest kända skiva, ”kosmisk djungelmusik”.


27 juli 2021 är ett viktigt datum i TisdagsAkademiens historia, då fick Akademiledamoten Janne Rindar den briljanta idén att kalla vår sammanslutning för Akademi.


JOHN HOLM: Det finns så många vägar (Svt, 1:06 lång, 2020)
Film av Johan von Sydow, historien om John Holm, Sveriges hemligaste storstjärna.
   Introt från 1990 sjunger John låten ”Det finns så många vägar”. Marie Fredriksson kallar John för ”gudomlig”. Per Gessle och Tomas Andersson Wij pratar om ”Jonte”.
   1976 med kultstatus försvann John Holm från scenen.
   Peter Carlberg, ungdomsvän, berättar om gamla tider. Lasse Ermalm, känd omslagsdesigner, spelade med John Holm tidigt. Han gjorde om slaget till ”Sordin”, John Holms första. Staffan Wermelin var också med tidigt.
   Intervju med Anders Burman: ”självutlämnande röst”, ”rädd att exponera sig offentligt” och ”det är psykiskt”.
   Marie Bergman har bara gott att säga om John Holm. Musikerna Thommie ”Frasse” Nord (Thomas Fransson) och Arne Arvidsson uttalar sig också.
   Om John Holms ljudkänslighet och om hans liv som hypokondriker (”ont i rösten”)
   Programmet avslutades med förklaringen ”kronisk njursjukdom”.


MARVIN GAYE: What's going on (PBS Documentary, 53:11, 2008)
Direected by Sam Pollard.
   Smokey Robinson: ”Troubled man on the inside”.
   Vi får höra Marvin Gayes fantastiska röst när han sjunger och spelar piano.
   Föddes 1939 som Marvin Gay men han la till ett e precis som Sam Cooke. Pappa var präst. En ”strange man” sägs det i filmen.
   Många uttalar sig om Marvin. Han syster Jeanne Gay, Bobby Taylor, Martha Reeves, Mary Wilson, (”so cute”), Mabel John, Kim Weston, Elgie Stover, Lamont Dozier, Gladys Knight, Nick Ashford, Valerie Simpson, och Janie Bradford.
   Gifte sig, 21 år gammal, med skivbolagschefen Berry Gordys syster Anna som var 36 år.
   Hamnade på Motown men han ville inte sjunga ”teenage hits”. Ville få en vit publik, jämförde sig med Frank Sinatra. Men fick hits och kallades ”Prince of Motown”. Duetter med Tammi Terrell som kollapsade på scen, hjärntumör och dog. Till Marvins stora sorg. ”Sheer paranoia”...
   1969/70 började Marvin engagera sig i krig, rasism, inbördeskrig och vi får ännu en gång se de oroliga bilderna från USA, polisbrutalitet mot färgade. Engagemanget gjorde Marvin till en ”different” artist. När han kom till Berry Gordy med materialet till ”What's going on” blev skivbolagschefen rädd poch orolig. Inte konventionella hits direkt. Men Gordy erkänner i dokumentären att det är ”Motowns största album”.
   1972 var det Marvin Gaye Day, första gången som pappa Gay såg Marvin uppträda och blev stolt.
   Marvin flyttade till LA och började med sport, basket och baseball. Äktenskapet med Anna knakade. Mötte Janis Hunter, en tonåring, och blev upp över öronen förälskad. Fick två barn, en son och en dotter.
   Förhandlade om kontraktet med Motown och fick en egen studio och ett eget bolag. Droger, cannabis, kokain kom in i Marvins liv. Skilsmässa från Anna. Spelade in ”Here, my dear” (ingen bra skiva minns jag från 1977) där Anna skulle få copyrightpengar.
   Gifte sig med Janis 1977, skildes 1979. 41 år och nu helt utan pengar och vänner drog han sig tillbaka på Hawaii. ”Divorced from everyone” sa Smokey.
   Drog till England och Belgien men droger, sex och depression skapade bara mer problem. Då fick sexmonstret Marvin en av sina största hits ”Sexual healing”. Marvin Gaye is back! Men turnéerna spårade ur, han klär av sig på scen...
   Augusti 1983 var sista konserten. Sista mars 1984, en dag före Marvin Gayes 45-årsdag. Bråk mellan mor och far slutade med att pappa sköt Marvin Gaye till döds.

/ Håkan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.