Blogginlägg från 2018-05-18

60: #5 THE WHO (1964-1969)

Under Håkans Pop-säsongen 2015/16 rangordnade jag mina favoritartister på 60-talet. Ett decennium när det var singelskivorna som regerade, Tio i Topp som styrde och hitsen var lätta att älska. Det engelska popbandet The Who var 5:a på min lista.


Från vänster: Roger Daltrey, sång, John Entwistle, bas, Pete Townshend, gitarr och sång, och Keith Moon, trummor.

THE WHOS TOPP 3:

1. My generation (1965)
2. Substitute (1966)
3. Pinball wizard (1969)

I MINA RESEARCHJAGANDE FÖRBEREDELSER TILL dessa 60-talstexter ramlar jag inte så sällan på överraskningar och intressanta fakta som jag tidigare inte har haft koll på. Att exempelvis The Who hade sina absolut tidigaste musikaliska rötter i tradjazz kunde jag väl i min vildaste fantasi aldrig tro. Men när Pete Townshend och John Entwistle träffades första gången i skolan 1959 var det just tradjazz som förenade deras intresse. Instrumenten var då banjo respektive valthorn och gruppnamnet var The Confederates.
   Men det var när Pete, gitarr, och John, bas, 1962 träffade gitarristen Roger Daltrey, frÃ¥n gruppen The Detours, och började spela tillsammans som planerna pÃ¥ en gemensam grupp uppstod. DÃ¥ med rutinerade Doug Sandom som trummis.
   När sÃ¥ngaren Colin Dawson lämnade bandet, som fortfarande spelade traditionella jazzlÃ¥tar, i januari 1963 tog Daltrey över den rollen. Som förband till grupper som Johnny Kidd & the Pirates och Rolling Stones förändrades Detours repertoar mot mer r&b-kryddad musik. Till sin förvÃ¥ning upptäckte bandet plötsligt att deras namn var upptaget av skivaktuella Johnny Devlin & the Detours och bestämde sig i februari 1964 att byta gruppnamn till The Who.
   I april samma Ã¥r gjorde Sandom sin sista spelning med The Who och ersattes av unge (17 Ã¥r) Keith Moon frÃ¥n gruppen The Beachcombers och ny manager blev den modemedvetne förläggaren Peter Meaden som snabbt fixade skivkontrakt. Han pÃ¥verkade ocksÃ¥ bandet att byta image och bli mods, ändrade namn pÃ¥ gruppen till The High Numbers när första singeln "Zoot suit" släpptes sommaren 1964 till absolut ingen uppmärksamhet vilket fick till följd att samarbetet mellan Meaden och bandet avbröts.
   Nya managers blev Kit Lambert och Chris Stamp som bytte tillbaka gruppnamnet till The Who och valde den hete amerikanen Shel Talmy som producent till debutsingeln "I can't explain". Talmy lÃ¥g ocksÃ¥ bakom The Kinks tidiga singlar och det finns alltsÃ¥ en logisk förklaring till varför det rockiga soundet hos Who och Kinks pÃ¥minner om varandra. Fast Who var ofta än mer stökiga när de gärna gick utanför det välkammade 60-talspopsoundet.
   Tidigt och i mitten pÃ¥ 60-talet var det fÃ¥ band som helt litade pÃ¥ originalmaterial till sina första singlar men Who (och Beatles) var undantaget som till fullo trodde pÃ¥ Pete Townshends lÃ¥tar och skulle göra sÃ¥ resten av 60-talet. PÃ¥ bandets andra singel, "Anyway anyhow anywhere", hjälper Daltrey mycket unikt till att skriva lÃ¥ten. I ett sedvanligt stökigt arrangemang med högljudda gitarrer och en kopiöst jobbande Moon pÃ¥ trummor spelar gästmusikern Nicky Hopkins piano.
   De första tvÃ¥ Who-singlarna visade upp en vidunderligt respektlös rockkänsla som helt naturligt visade vägen till bandets tveklösa höjdpunkt, klassikern "My generation", som slÃ¥r det mesta i 60-talsgenren av rocklÃ¥tar. En helt odödlig dos aggressiv rock med ett distinkt sound som innehÃ¥ller bÃ¥de bassolo, Daltrey stammande sÃ¥ng, rundgÃ¥ng och mot slutet ett vildsint trumsolo.

HÖSTEN 1965 I SAMBAND MED SUCCÉN "MY GENERATION", och första albumet med samma titel, blev samarbetet med producenten Talmy ansträngt. Lambert/Stamp hade inledningsvis sålt The Who billigt, vilket gav Talmy stora royaltyinkomster, och problemet kom nu upp till ytan när bandet ville byta skivbolag och producent. Talmy fick i stort sett sparken och svarade med att stämma Who/Lambert/Stamp för kontraktsbrott och fick rätten på sin sida vilket resulterade i att Talmy fick del av bandets royalties i sex år framåt.
   I ett Ã¥rs tid efter stämningen släppte Talmy, som ägde alla Who-inspelningar fram till 1965, ut singlar med bandet, lÃ¥tar hämtade frÃ¥n ovan nämnda album, parallellt med de officiella singlarna. Gamla inspelningar kontra fräscht nyskrivet material tävlade om uppmärksamheten och starka lÃ¥tar i starka arrangemang som "A legal matter" (passande titel i sammanhanget...), "The kids are alright" (en av Whos bästa singlar) och "La-la-la lies" var klart konkurrenskraftigt material. Vilket betydde att bandet vid flera tillfällen lÃ¥g pÃ¥ Tio i Topp med flera lÃ¥tar samtidigt.
   Samtidigt släppte The Who berömda officiella singlar pÃ¥ Robert Stigwoods Reaction-etikett och behöll populariteten och sin exklusiva ställning med lÃ¥tar som "Substitute" (producerad av Townshend själv bakom namnet A New Action Production), "I'm a boy" och "Happy Jack". Who-lÃ¥tarna började nu utvecklas Ã¥t ett lite snällare och enklare hÃ¥ll fast arrangemangsmässigt kände vi igen de stökiga ingredienserna. "Pictures of Lily" beskriver den utvecklingen perfekt: Enkel lÃ¥t/stökigt producerad.
   Som en ren parentes, min 60-talsserie baseras ju enbart pÃ¥ singlar frÃ¥n artisternas/gruppernas hemland, kan jag meddela att The Who i den här vevan, vÃ¥ren 1967, fick sin första och enda Tio i Topp-etta med en singel utgiven endast i Sverige, "Bucket 'T'".
   1967 startade Lambert/Stamp ett eget skivbolag, Track Records, som inte överraskande ocksÃ¥ blev etikett pÃ¥ kommande skivor med The Who och även Jimi Hendrix .
   Nästa Who-singel blev en udda parentes i bandets diskografi, en Rolling Stones-cover. Bandet engagerade sig i Mick Jaggers och Keith Richards öde när Stones-profilerna efter den berömda drograzzian i februari 1967 stod inför rätta med en hotande fängelsedom hängande över sig. I en extremt snabb affär spelade The Who 28 juni 1967 in "The last time" och "Under my thumb" som släpptes pÃ¥ singel 30 juni. Men Stones-duon släpptes dagen innan och versionerna av Stones-lÃ¥tarna var ganska poänglösa och ovanligt respektfulla.
   DÃ¥ var nästa singel, "I can see for miles", en väsentligt starkare lÃ¥t i en hederlig och typisk Who-produktion med gitarrer högt och lÃ¥gt, en mäktig refräng och ett sedvanligt intensivt trumspel.
   1968 var experimentens tid även för The Who när de pÃ¥ sommaren gav ut sin kanske mest udda singel, "Dogs". Efter typiskt engelskt manér finns det bÃ¥de charm och humor i lÃ¥ten, jämför med samtida banden Kinks och Small Faces. Daltrey, Townshend och Entwistle delar pÃ¥ sÃ¥ngen som ibland flyter ut i talade sekvenser pÃ¥ engelsk dialekt. Udda, javisst, men en varken kommersiell eller musikalisk succé direkt.
   Nästa singel, "Magic bus" är ocksÃ¥ lite udda, spontan och lÃ¥ter närmast som en lättsam jamsession. Townshends lÃ¥t hade faktiskt publicerats ett drygt Ã¥r innan, som "The magic bus", med en grupp som gick under det märkliga namnet The Pudding.
   Visst kunde vi mot slutet av 60-talet misstänka en lite slappare hÃ¥llning till The Whos singelmaterial men när vi precis skulle avsluta decenniet slog Townshend och bandet till med sin kanske mest berömda (efter "My generation") singellÃ¥t, "Pinball wizard". Efter mÃ¥nga Ã¥rs planerande hade äntligen idéerna pÃ¥ en rockopera fullbordats och lÃ¥ten blev den fantastiska försmaken till dubbelalbumet "Tommy". En till slut mästerlig singel frÃ¥n The Who.

/ HÃ¥kan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var pÃ¥ en av Tyrolspelningarna och en pÃ¥ TrädgÃ¥rn i Göteborg och kan hÃ...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 gÃ...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.