Blogginlägg från 2007-05-02

Rockvandringar i London: Dublin Castle/Carnarvon Castle/Lyceum Theatre

Enligt alla mina anteckningar var det först 1983 som jag såg min första konsert i Camden, denna genuint och gemytligt trevliga stadsdel lite norr om Londons citykärna. På den tiden bodde vi ofta i Bayswater, i västra London, och vägen till Camden var undantagslöst via tunnelbanan med Central Line till Tottenham Court Road där man bytte till Northern Line och ytterligare några stationer. Långt och avståndsmässigt besvärligt tycktes det. Men på senare år har jag bott närmare city och då är det en enkel match att promenera till Camden.
   Det genuina Camden har blivit hippare och hippare med åren och numera genomförs den traditionella och fantastiskt intensiva två-dagarsfestivalen Camden Crawl i området. Årets upplaga, för några veckor
sedan, med band som Black Rebel Motorcycle Club, The Damned, The Charlatans och våra egna Shout Out Louds. Från dagtid till sena natten var det konserter på massor av ställen och för 45 engelska pund (ca 600 sv kr) kunde du se 80 olika band framträda.
   1983 var det långtifrån lika kommersiellt och hippt.

DUBLIN CASTLE
Dublin Castle är varken ett slott eller ligger på Irland. Däremot en alldeles genuin pub på Parkway i Camden, vägen som sträcker sig från tunnelbanestationen till Regents Park.
   Lockad av skivinspelning med Mickey Jupp närmade vi oss Dublin Castle första gången i januari 1983, en lördagkväll. Ett problem, dock. Utsålt. Så jag fick avnjuta konserten från pubdelen och fick senare närgångna rapporter av Jan-Ola som lyckades trassla till sig en biljett i puben.
   Jupp, i rutig skjorta, hade stundtals pianisten Geraint Watkins i bandet. Och denne Watkins sjöng den gamla bluesdängan ”Nobody loves you when you’re down and out” men hade bytt ut några ord och döpt om låten till ”No fucker fucks you when you’re fucked and out” till stor munherhet i publiken.
   Sedan blev Dublin Castle ett typiskt stamställe vid Londonbesöken. Ett ställe man kunde åka till utan att veta någonting om bandet eller artisten. Vilket gjorde att vi ett år senare såg både Balham Alligators, ett cajuninspirerat London-band ofta med Geraint Watkins på dragspel, och Ian Stewart Band på samma ställe.
   Ian Stewart var en minst sagt ovanlig upplevelse. Stones-pianisten Stewart spelade jazz omgiven av ett gäng blåsare som sprayade och putsade sina mässingsinstrument. Men det var naturligtvis en legend på scen. En gång kallad den sjätte Stones-medlemmen och mindre än två år efter jag såg honom var han död.
   Andra intressanta band jag har sett på Dublin Castle är Magnificent Seven, The Men They Couldn’t Hang, Dominators och Los Pistoleros.
   Dublin Castle är mest känd som stället där Madness, ett gäng lokala killar, gjorde sin debut 1979. Från 1994 satsade Dublin Castle på indieband och både Blur, Lush, Lloyd Cole och Cast gjorde hemliga spelningar där. Och Liam Gallagher, Oasis-stjärnan som bodde i närheten, lämnade över sin förhandstejp till ”Be here now” till puben fyra månader innan skivan släpptes.

CAERNARVON CASTLE
Inte heller den här puben, som av en händelse också råkar ligga i Camden, är något slott trots namnet. Det var en lördagskväll i januari 1984 som vi bokstavligen ramlade in på nämnda pub. Vi kom närmast från Dingwalls men jag minns inte om det var utsålt eller om vi tyckte att kvällens musik inte var till belåtenhet.
   Tidigt 90-tal bytte puben namn till Fusilier & Firkin men när vi var där spelade ett band som hette Poor Boys, och var på inget sätt släkt med det band som Bill Wyman senare startade. På 70-talet var Carnarvon Castle Clashs stampub när de bodde och repeterade i närheten.

LYCEUM THEATRE
En otroligt legendarisk teater i London centrum. Jan-Ola och jag var där 1984 och möjligen hade Southside Johnny & the Asbury Jukes redan här sina mest legendariska skivor bakom sig men det var en alldeles fantastisk och energisk konsertupplevelse som Johnny Lyon och hans band bjöd på.
   Teatern, som sedan 1999 visar Lejonkungen som musikal, hade vid den här tidpunkten rivit ut alla sina sittplatser och vi kunde stå på det lätt lutande golvet och bara älska det attackerande blåset och Southside Johnnys älskvärt energiska sång.
   Inför flera tusen personer var Johnny sjöblöt av svett redan efter tre låtar och mot slutet av konserten var han rena duschen mot publiken. Repertoaren under de 90 minuterna bestod enbart av höjdpunkter, från de specialskrivna Springsteen-låtarna till nyare klassiker som ”Trash it up”. Han tog fullständigt andan ur hela publiken.
   Den mest klassiska konserten på Lyceum, som byggdes 1765, genomfördes sommaren 1975 av Bob Marley & the Wailers som också spelade in konserten och gav ut den som ”Live!”. Med väldigt klassiska låtar som ”Get up, stand up”, ”No woman, no cry” och ”I shot the sheriff” på repertoaren.

/ Håkan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.