Blogginlägg från 2016-04-15
Underbart samspel mellan Richard och Olle
Bilder: Anders Erkman
Bild: Carina Österling
LINDGREN & UNENGE
East West Sushi, Örebro 14 april 2016
Konsertlängd: 21:16-21:53 och 22:04-22:40 (73 min)
Min plats: Stående i baren ca 7 meter till höger om scenen.
Lindgren & Unenge. Aldrig tidigare har skåningen Richard Lindgren och örebroaren Olle Unenge så bokstavligen uppträtt som en sammanflätad duo. Nästan som Simon & Garfunkel utan att dra några som helst musikaliska paralleller. Ändå har Richard och Olle som soloartister samma djupt intensiva rötter i den amerikanska singer/songwriter-historien. De har genom åren också samarbetat vid ett flertal tillfällen i många olika konstellationer. Men samtidigt är det också mycket som kreativt skiljer deras artistbanor åt, Olle skriver visor på svenska och Richard ägnar sig uteslutande åt det traditionellt amerikanska, och den spännande friktionen skulle på torsdagskvällen ge bränsle åt ett uppenbart intressant musikaliskt möte på East West Sushis lilla scen.
Både Richard och Olle har omfattande repertoarer bakom sig men framförallt befinner sig båda just nu i långt framskridna planer på nya låtar och nya skivor. Vilket gjorde att torsdagskvällens nyfikenhet på dessa veteraner var större än vanligt. Med en dåres envishet har jag år tillbaka upprepat mitt nyhetstörstande mantra att jag på konsert vill bli överraskad, förvånad och till en viss punkt upphetsad men givetvis också imponerad. Under halvannan timme på torsdagskvällen fick jag nästan alla mina önskemål tillfredsställda.
Den förklarande presentationen "Ohörda sånger från alla möjliga håll" gav förhoppningar om både överraskningar och nya oväntade höjdpunkter. Det var inte bara den intressanta låtlistan (se nedan) som var nyckeln till konsertens alldeles underbara upplevelse.
Efter minst sagt begränsade repetitioner och korta förberedelser var Richard och Olle på ett strålande inspirerat humör som resulterade i ett underbart samarbete som skapades i samma stund som det hände. Att Olle är en flexibel och lyhörd ackompanjatör visste vi redan men att Richard med sin gitarr kunde dekorera de småstilta arrangemangen med läckra kreativa instick kändes nytt och fräscht.
En liten tjuvlyssning på de Italien-inspelade låtarna till Richards nya album "Malmostoso" (ett italienskt uttryck som beskriver "en dysterkvist") skvallrar om något rockigare och till viss del Stones-influerat. På egen hand till bara ett akustiskt gitarrkomp blev Richard av förklarliga skäl en mer avskalad rockpoet än Mick Jagger... Dessutom visade det sig, när jag lusläser låtlistan efter konsertens alla spännande ögonblick, att några kommande albumlåtar fanns det inte plats för denna kväll.
Däremot bjöd Richard på en ännu färskare nyskriven låt, "Dunce's cap" (slutförd dagen före i Stockholm där Richard för övrigt köpte kepsen han bar på huvudet), som på ett perfekt sätt sparkade igång konserten. Distinkt och underbart.
Olle sjöng däremot några nyskrivna låtar från ett kommande planerat album vars inspelningar sätter igång om några veckor. Outsinligt inspirerad av sina grekiska besök fortsätter han dikta och musikaliskt skildra vardagliga saker som "Trestjärnig Metaxa" och "Pensionerade hippies" på sitt sedvanligt finurliga sätt. Dessutom gjorde han kanske inte så överraskande några musikaliska besök i sitt kära Irland ("Galway shawl") och Skottland ("Dundee weaver") plus en ännu vackrare version av "Farväl vackra Sara" där samspelet var än mer magiskt och Richard plötsligt uppfann några himmelska gitarrackord.
Konserten avslutades så fint med en regelrätt duett i den fina irländska balladen "In the rare ould times". Så trollbindande att jag helt enkelt glömde bort att notera klockslaget när konserten exakt slutade. Konsertlängden blev därmed en uppskattning.
Men innan det var slut innehöll konserten, vars låtlista nästan ("Don't think twice, it's alright" blev struken) till hundra procent stämde. Med bland annat Richards ofrånkomliga hits, Robert Johnsons "From four till late", en energiskt intensiv version av Bob Dylans "Just like Tom Thumb's blues", Townes Van Zandts "Pancho & Lefty", Mississippi John Hurts "Make me a pallet on the floor" och Tom Waits tämligen okända pärla "I hope that I don't fall in love with you". Låtar som kanske blir aktuella när Richard och Olle idag och imorgon går in i en Malmöstudio och på två dagar spelar in hela coveralbumet "A hobo's selection" som sedan snabbt ska mixas, mastras och ges ut i maj.
Dunce's cap
Trestjärnig Metaxa
Pancho & Lefty
Pensionerade hippies
Sundown on a lemon tree
Five pints and a wink from Gwendolyn
From four till late
Dundee weaver
Paus
Make me a pallet on the floor
Galway shawl
Just like Tom Thumb's blues
From Camden Town to Bleecker Street
Farväl vackra Sara
I hope that I don't fall in love with you
In the rare ould times
/ HÃ¥kan
Covers: Paul Thorn
PAUL THORN: What the hell is goin' on? (Perpetual Obscurity/Thirty Tigers, 2012)
Intressanta covers med en fram till nu för mig obekant amerikansk artist som trots allt har givit ut skivor i nästan 20 år. När jag lyssnar på soundet på den här skivan, tung rockig soul (southern rock) med en slidegitarr som dominerar arrangemangen, är det inte så överraskande att upptäcka att Thorn ursprungligen härstammar från Mississippi. Det finns nämligen både blues, gospel och lite country i hans musik.
När jag förutsättningslöst sprang på namnet Paul Thorn trodde jag i min enfald det var mainstream pop med dragning åt anonym jazz. Men jag kunde i mina funderingar inte ha mer fel... Men de udda inte så vanliga coverlåtarna väckte omedelbart ett intresse som sedan följde med under lyssnandet. Det är verkligen inga allmänt kända covers som Thorn med sitt stabila kompband gör storstilade och levande versioner av.
Det doftar ofta swamprock och Louisiana om arrangemangen och Thorns röst. Musikermusik på rätt sätt där duktiga musiker får utrymme att visa sitt kunnande och sin energi. Ofta påhejade av gospelkören McCrary Sisters. Inte så sällan tänker jag på en yngre och hungrigare Joe Cocker framför ett instrumentalt intressant komp där gitarristen Billy Hinds är den som glänser mest men även Michael Graham, på piano och orgel, tillför soundet väldigt mycket.
Men gästartister som Elvin Bishop, gitarr på sin egen titellåt, och Delbert McClinton, sjunger på skivans enda originallåt, skänker också dignitet åt Thorns album. På den sistnämnda "Bull Mountain Bridge" går mina tankar åt engelska Free-hållet. Allsångsrefräng, gospelkör, mäktigt slidegitarrsolo och accapella på slutet. Imponerande.
Därför är det inte så konstigt att också hitta just en Free-låt, "Walk in My Shadow", i Thorns repertoar här. Tungt tuggande riffgitarrer och det sitter en kraftfull röst i de stämbanden.
Av alla snabba låtar på skivan är "Jukin'" den kanske mest hitmässiga, perfekt välskriven av trion Al Anderson, Shawn Camp och Pat McLaughlin från superbandet World Famous Headliners.
Men det finns också några fina ballader som gör albumet varierat och underhållande. Allen Toussaints "Wrong number" är soul med stort S och orgeln i centrum men den överträffas faktiskt av Donnie Fritts "She's Got a Crush on Me" som väl är avsedd att locka fram tårarna hos lyssnaren.
1. Don't Let Me Down Again (Lindsey Buckingham)
1973. Från albumet "Buckingham Nicks" med Buckingham Nicks.
2. Snake Farm (Ray Wylie Hubbard)
2006. Från albumet med samma namn med låtskrivaren.
3. Shelter Me Lord (Buddy & Julie Miller)
2004. ("Shelter me") Från albumet "Universal United House of Prayer" med Buddy Miller.
4. Shed a Little Light (Foy Vance)
2007. Från albumet "Hope" med låtskrivaren.
5. What the Hell Is Goin' On? (Elvin Bishop)
2005. Från albumet "Gettin' the groove back" med låtskrivaren.
6. Small Town Talk (Rick Danko/Bobby Charles)
1972. Från albumet "Bobby Charles" med Bobby Charles.
7. Walk in My Shadow (Paul Rodgers)
1968. Från albumet "Tons of sobs" med Free.
8. Wrong Number (Allen Toussaint)
1996. Från albumet "Connected" med låtskrivaren.
9. Bull Mountain Bridge (Bill Emerson/Martha Jo Emerson)
Original.
10. Jukin' (Al Anderson/Shawn Camp/Pat McLaughlin)
2012. Från albumet "World Famous Headliners" med World Famous Headliners.
11. She's Got a Crush on Me (Donnie Fritts/Billy Lawson)
2008. Från albumet "One foot in the groove" med Donnie Fritts.
12. Take My Love with You (Charlie Barnwell/Eli "Paperboy" Reed)
2007. Singel-b-sida "(Am I just) fooling myself?") med med Eli "Paperboy" Reed And The True Loves.
/ HÃ¥kan
| << | April 2016 | >> | ||||
| Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö |
| 1 | 2 | 3 | ||||
| 4 | 5 | 6 | 7 | 8 | 9 | 10 |
| 11 | 12 | 13 | 14 | 15 | 16 | 17 |
| 18 | 19 | 20 | 21 | 22 | 23 | 24 |
| 25 | 26 | 27 | 28 | 29 | 30 | |
Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...
Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...
Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...
Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...
Mikael Bodin 11/10: Jag var pÃ¥ en av Tyrolspelningarna och en pÃ¥ TrädgÃ¥rn i Göteborg och kan hÃ...
Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...
Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...
Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...
Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...
Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 gÃ...
Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker.
Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress.
Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt.
E-posta mig.
Kommentarer till blogginlägget: