Blogginlägg från mars, 1980

Nystartat gäng gör stor succé

Den engelska rockkvintetten Original Mirrors, som existerat ett drygt år, var aktuella med sitt debutalbum inför spelningen på Marquee. Ledarna i gruppen, sångaren Steve Allen och gitarristen Ian Broudie, hade uppmärksammade Liverpool-karriärer bakom sig och deras låtar var ryggraden i gruppens repertoar. Allen sjöng tidigare under sitt alter ego Enrico Cadillac i Deaf School och Broudie kom närmast från Big In Japan.
   Till albuminspelningen rekryterade de den rutinerade trummisen Pete Kircher som tio Ã¥r äldre än de övriga medlemmarna hade spelat i grupper som Honeybus, Shanghai (med Mick Green) och Liverpool Express. Basist blev Phil Spalding som senast hade spelat rock med Bernie Torme och sista medlemmen blev Jonathan Perkins, keyboards, som tidigare hade spelat med Stadium Dogs som är mest "känd" för att de kompade Magnus Uggla pÃ¥ "Vittring"-skivan och sedan turnerade i Sverige tillsammans.


ORIGINAL MIRRORS
Marquee, London 20 mars 1980

I London har man världens alla möjligheter att se in i framtidens osäkra men intressanta värld av rocktoner. Att upptäcka, avslöja och förmedla de nya gruppernas första stapplande steg mot en, i gynnsamma fall, framgångsrik karriär med uppmärksammade skivor och magiska scenshower på kontot.
   Jag valde Original Mirrors av mÃ¥nga olika skäl. Det är ett relativt nystartat gäng som gjorde sin första spelning för mindre än ett Ã¥r sedan. TvÃ¥ singlar finns ute och debutalbumet är helt aktuellt, har en säregen lÃ¥tskrivartalang, är helt lysande pÃ¥ scen och gör just nu stor succé pÃ¥ klubbarna i England.
   Intresset var stort inför Marquee-spelningen, packat med folk där celebriteter som Roxy Musics Paul Thompson, Skids ledare Richard Jobson, Ultravoxs förre sÃ¥ngare John Foxx och Buggles-medlemmar trängdes i publiken. SÃ¥ gruppen har ögonen pÃ¥ sig frÃ¥n mÃ¥nga olika mediahÃ¥ll.
   Under konserten tänkte jag pÃ¥ The Jam och Boomtown Rats men egentligen är de lika mycket pÃ¥verkade av 60-talets Motownsound och Beatles. Med bandets lÃ¥tskrivare i spetsen, sÃ¥ngaren Steve Allen och gitarristen Ian Broudie som bÃ¥da härstammar frÃ¥n Liverpool, är det givetvis mer än naturligt.
   Gruppens överlägsna livesound överträffade studioinspelningarna pÃ¥ albumet med stor marginal. Alla lÃ¥tarna är välskrivna men jämfört med liveversionerna har de pÃ¥ skiva blivit tunnare och mindre imponerande. Det märktes tydligast pÃ¥ lÃ¥ten "Sharp words" som hade en helt magisk kraft pÃ¥ scen som med sin fotbollsramseliknande avslutning fick hela Marquee att gunga i takt.
   När bandets redan stora scensäkerhet blir ännu större kan framgÃ¥ngarna inte veta sin begränsning.

/ HÃ¥kan

Klassisk och högljudd rocktrio

Med bara en singel bakom sig, "Tell that girl to shut up", hade USA-bandet Holly & the Italians skapat vissa rubriker på Londons rockscen och det lockade oss att gå till stadens KFUM-scen en tisdagkväll i mars 1980.
   Bakom Holly Vincent, gitarr och sÃ¥ng, spelade Steve Young, trummor, och Mark Henry, bas. Och i den här artikeln kan ni läsa mer om bandets historia.

Foto: Jan-Ola Sjöberg


Några små noteringar om konserten publicerades i en artikel i Nerikes Allehanda 5/4 1980.

HOLLY & THE ITALIANS
Y Studios/YMCA, London 18 mars 1980

HOLLY & THE ITALIANS KOMMER, trots namnet, från Los Angeles men gör just nu stor succé på den engelska rockscenen. Den klassiska rocktrion där det kvinnliga inslaget Holly, med efternamnet Vincent, spelar både sologitarr, sjunger och skriver de flesta låtarna.
   Kalifornien-klimatet passade inte bandet, fÃ¥ spelställen, som flydde landet där skivbolagen endast satsar pÃ¥ de inkomstbringande och säkra namnen. Det engelska musikklimatet passar bandet definitivt bättre.
   PÃ¥ scen var deras musik högljudd, snabb och energisk, möjligen punkinfluerad, men Hollys sÃ¥nger hade ocksÃ¥ ett 60-talsriktigt sound med mycket lÃ¥nat frÃ¥n det forna Motown. Hursomhelst gjorde de enkel och självklar musik utan nÃ¥gra specialeffekter.
   Bandets debutsingel, "Tell that girl to shut up", är full av cynism men är ocksÃ¥ en mycket stark hitlÃ¥t. Med gruppens uppmärksammade scenshow borde ocksÃ¥ de kommersiella framgÃ¥ngarna snart infinna sig.

/ HÃ¥kan

Skön stämning på rockpub

LEE KOSMIN
Hope & Anchor, London 17 mars 1980

Lee Kosmin från norra London var en engelsk pubrockprofil som länge ansågs ha en lovande framtid i skivbranschen. Men det skulle aldrig bli så mycket mer än några singlar och till slut 1983 ett album, "Stop the clock", som inte drog till sig någon uppmärksamhet.
   1978 och 1979 släppte Lee tre singlar pÃ¥ Polydor och EMI. 1979 var han en av artisterna pÃ¥ Charlie Gilletts samlingsalbum "The honky tonk demos". Han fick sedan kontrakt med Parlophone och hade mÃ¥naden innan Hope & Anchor-spelningensläppt singeln "You can do".

Följande rader publicerades i Nerikes Allehanda 1 april 1980.

London har 7000 pubar men bara sju rockpubar av vilka Hope & Anchor är den mest legendariska. Belägen vid Upper Street i Londons Islington-område har den ett fintrykte att stå för bra okända grupper till en billig penning (under tian).
   Där finns dessutom en beryktad jukebox med mÃ¥nga smÃ¥ okända singlar. Och en helt otrolig inredning med väggarna tapetserade med tidningar. Där samlas traktens punks, musikintresserade och andra för en trevlig stund.
   Kvällen jag var där uppträdde Londons store rockpubhjälte Lee Kosmin. Nere i källaren och inne i ett hörn är den minimala scenen och närheten till publiken är uppenbar.
   Kosmin bjöd pÃ¥ en inspirerande konsert lÃ¥ngt utöver förväntningarna.
Med ett komp som var jämförelsevis stor med en kvinnlig pianist och en ung saxofonist vräkte Lee ut alldeles förträfflig rockmusik i det lilla formatet. Mycket originalmaterial som under fem år refuserats av alla skivbolag tills alldeles nyligen då han fick göra en singel, "You can do" (Parlophone).
   Det är svettig rock som har blivit sofistikerad souldisco med drag av Van Morrison och det lilla roliga var slut. Men skivan spelas flitigt pÃ¥ engelsk radio sÃ¥ killen som prickade in strÃ¥kar och blÃ¥s pÃ¥ skivan känner sig säkert nöjd.

/ HÃ¥kan

Hårdrock har ett säkert grepp

NAZARETH
SAXON
Hammersmith Odeon, London 16 mars 1980

Första gången, första kvällen i London tog vi oss till den stora mäktiga konsertlokalen Hammersmith Odeon. Skivbolaget hade skickat biljetter till hotellet och tillsammans med den London-rutinerade fotografen Stefan Wallgren tog vi tunnelbanan från Bayswater till Hammersmith.
   I tio Ã¥r, 1968-1978, hade bandets fyra originalmedlemmar Dan McCafferty, sÃ¥ng, Manny Charlton, sologitarr, Pete Agnew, bas, och Darrell Sweet, trummor haft mÃ¥nga hits och framgÃ¥ngsrika album. Sedan 1978 hade bandet utökat med ytterligare en gitarrist, Zal Cleminson. Han kom närmast frÃ¥n The Sensational Alex Harvey Band.
   I mars 1980 var Nazareth aktuella med albumet "Malice in wonderland".
   HÃ¥rdrockbandet Saxon spelade förband till Nazareth. Ett band som hade bildats 1976 och som 1979 albumdebuterade med "Saxon". Bara nÃ¥gra mÃ¥nader efter London-spelningen kom bandets andra album, "Wheels of steel". Bandets medlemmar var Biff Byford, sÃ¥ng, Graham Oliver, gitarr, Paul Quinn, gitarr, Steve Dawson, bas, och Pete Gill, trummor.
   Min korta notering om den här kvällen:
   Redan i söndags kväll fick jag en obehaglig pÃ¥minnelse om att hÃ¥rdrockmusiken fortfarande har ett säkert grepp om publiken i England, som ständigt upptäcker nya band när de gamla sviker. Nazareth har pÃ¥tagliga problem att förnya sig pÃ¥ scen. Deras senaste skiva är ok men live har de svÃ¥rt att utveckla sig.
   Förbandet Saxon är bara ett bland alla andra i raden av nystartade hÃ¥rdrockgrupper.

Recension NME:


/ HÃ¥kan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var pÃ¥ en av Tyrolspelningarna och en pÃ¥ TrädgÃ¥rn i Göteborg och kan hÃ...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 gÃ...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.