Blogginlägg från 2025-03-28

Krönika: Oktober 1983

Jag måste erkänna att jag glömt och förträngt livealbumet som Jon English hade släppt hösten 1983. Men en ganska negativ recension av skivan, som jag hade skrivit, gjorde att läsare hörde av sig och protesterade som fick mig att skriva de här raderna.
   Jag försöker väl förklara hur jag ser på pr-mässiga kampanjer om nya skivor, där just English är en del, till skillnad från genuina skivartister, i det här fallet Elvis Costello, som producerar skivor med ett djupare engagemang.
   På slutet av texten högaktar jag också några just upplevda livs levande livekonserter i Örebro med Commando M Pigg och Mikael Rickfors.


 
Den här krönikan publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 11/10 1983.

VÄRT SÖKA ROCKEN BAKOM ALLA KAMPANJER OCH JIPPON

DET FINNS UNDERSÖKNINGAR SOM SÄGER att rockmusik är det ledande intresset bland dagens ungdomar. Långt före sport, tv, mode, video med mera.
   Därför blir åsikter om rockmusik plötsligt så kontroversiella när de får sin spridning i massmedia, blir av så kallat allmänt intresse.
   Det är väl också därför som jag har fått flera bestämda brev, eller kopior av samma brev från Ulrika Norderheim i Örebro som påpekar motsatta åsikter om Jon English och min recension av hans livealbum.
   Givetvis ligger skivrecensioner och grundläggande åsikter om rockmusik mycket djupare än det fåtal rader som vanligtvis kommenterar nya skivor på den här sidan.
...Bra musik har en inre övertygelse, spänning och ett medvetande som ger den ett ärligt och hederligt uttryckssätt.
   Därför är det en ofantligt stor skillnad när Elvis Costello gör ett album med sina countryfavoriter och när Jon English, för att ta ett aktuellt exempel, sjunger Bob Seger. Fast det i många ovana ögon och öron kan tyckas vara samma typ av stöld.
   När Costello redovisar sitt djupare engagemang i artister som George Jones, Gram Parsons och Hank Williams, hur deras liv gick i spillror och döden kom i dess spår inger det förtroende och avslöjar ett medvetande om vem, vas och varför.
   Ett sådant djupare engagemang saknas på Jon Englishs och många andra ytliga popartisters skivor. Hettan och den inre övertygelsen når aldrig fram till lyssnaren, om den ens existerar.
   Samma nyttiga medvetenhet kan skönjas vid samtal med Per Gessle och Py Bäckman. Gessles kunniga resonemang om sina rötter i 60-talet ger en helt annan och ärligare dimension till Gyllenes framgångar. Py Bäckman kan sitta en hel kväll om sitt harvande i källarband, countrygrupper och fruktlösa lanseringar som discotjej eller svensktoppssångerska. Ett gyllene exempel på att motgångar till slut och alldeles rättvist föder medgångar.
   Med det i bakgrunden är det lättare att dra slutsatser, vaska fram guldkornen eller genomskåda populära artister. Fast Jon English är en rutinerad musiker, framstående skådespelare och säljer skivor som smör framstår han för mig som en slätstruken rockartist vars framgångar jag inte förstår. Sedan må han stapla platinaskivor på hög.
   Men slit-och-släng-musiken, tomma ord för tomma hjärnor, har ändå sin givna plats i pophimlen. Dock ska ingen inbilla mig att försäljningssiffror och meriter ger musiken en djupare betydelse.
   Vad som stort sker, sker ofta i tysthet, har någon vis man sagt. På samma sätt kan aldrig de stora mastodontgalorna med Stones, Bowie och Rod Stewart mäta sig i intensitet och närhet med de konserter jag har sett här i Örebro på de senaste veckorna.
   Mikael Rickfors, Lord Of The New Church och nu senast Commando M Pigg är alla olika exempel på fysiskt tilldragande rockmusik. Svallande känslor som aldrig kan förmedlas via skivor, video eller tv. Rockmusik ska man se livs levande live!
   Commando spelning på Rockmagasinet i fredags var en av de bättre i Örebro och man ser gruppen utvecklas för varje turné och varje skiva. Peter Puders jättejobb som gitarrist var en fröjd att se och höra i den intima miljön på Rockmagasinet.
   ”Vad som stort...”-citatet gäller även i högsta grad musikfilmer där PR-sinnade reklamkampanjer mer än själva innehållet.
   I skuggan av alla sofistikerade dansfilmer, med svindlande PR-konton, kommer och går de anspråkslösa musikfilmerna utan större uppmärksamhet. På biografernas bakgata, Tunnbindaren, satsar de ofta på kvalité.
   För några veckor sedan gick ”På driven i New York”, en realistisk och naturtrogen film om rockmusikens grå vardag utan att egentligen innehålla musik.
   Inga stora skådespelarinsatser, Richard Hell är definitivt bättre rockmusiker än skådespelare, och handlingen lite tunn (snabba kast mellan ursinne och försoning) men filmen andades hundraprocentiga rock'n'roll-känslor från början till slut.
   I rockbranschen är det alltid värt besväret att leta sig förbi alla kampanjer och jippon för att till slut finna the real thing. Vad som stort sker, sker ofta i tysthet...

/ Håkan

Björn 3/03: Hej Håkan. Tack för de orden om D.J. Tumme upp, för liknelsen med Mick Jagge...

Kjell J 31/01: Texten är förstås skriven 1980, Men ursäkta gnället och/eller pekpinnen, Ro...

Jarmo Tapani Anttila 31/01: Lustigt, har precis läst färdigt boken Too Much Too Young, The 2 Tone records ...

Anne-Lie Dahl Parkegren 16/01: Hej! Jag, en tjejkompis och lilla syrran var på hans konsert. Tror vi satt på...

Peter Jönsson 1/01: Hej Håkan, Bra och nykter recension av Indoor Safari. (Tror emellertid att Nic...

Per Magnusson 29/12: Hej, ang svenska The Howlers inspelning av "Susie Q", som var b-sida på deras e...

Torsten Ståhlberg 29/12: Ang. SAM & DAVE/PERCY SLEDGE/ARTHUR CONLEY/TENDERS: Idrottshuset 25/10 1967. P...

Jan Boholm 13/12: Den här plattan gjorde mig glad, varm och trygg! Har gillat hans lågmälda pla...

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.