Blogginlägg från 2010-03-15

#44/70: "Nils Lofgren"

NILS LOFGREN: Nils Lofgren (A&M, 1975)

Utan att göra en traditionell årsbästalista över 1975 års bästa skivor så begränsade jag mig den gången till att bara utnämna två skivor. Och det visade sig att båda var amerikaner, båda hade svenskklingande namn och båda hade 1975 gjort var sitt lysande album. Dan Fogelbergs ”Captured angel” och, dagens ämne, Nils Lofgrens ”Nils Lofgren”. Jag var för övrigt inte ensam det året om att utnämna ”Nils Lofgren” till årets bästa skiva. Rolling Stone-journalisten Jon Landau gjorde samma sak. Sedan blev Landau manager åt Bruce Springsteen som Lofgren har spelat gitarr bakom sedan 1984.
   ”Nils Lofgren” var Nils Lofgrens solodebut men han var inget nytt namn i min värld. Jag hade följt honom sedan hans gästinhopp på Neil Youngs ”After the goldrush”, första skivan med Crazy Horse och alla de fyra albumen med hans grupp Grin. Jag har samlat min och Nils Lofgrens historia i den här långa artikeln.
   Mellan 1971 och 1973, alltså bara drygt två år, släppte Grin fyra album. Gruppens sound hade under åren blivit lite tyngre men Lofgrens solodebut är en skön avvägning i melodier, bra sång och en perfekt balans mellan rock/pop och gitarr/piano. Lofgren är nämligen inte bara en gitarrhjälte, han är också mycket duktig på piano och det var ju som pianist han engagerades för ”After the goldrush”. På vars skivinspelning Nils träffade producenten och teknikern David Briggs.
   Briggs, som avled 1995, var under många år Neil Youngs högerhand i skivstudion och kom också att under några år följa Lofgren genom att producera samtliga Grin-skivor. Att välja David Briggs som producent på ”Nils Lofgren” var därför tämligen naturligt.
Innan Grin släppte sitt fjärde album i november 1973 turnerade Lofgren med Neil Young på den beryktade ”Tonight’s the night”-turnén vars inspelningar inte släpptes på skiva förrän i juni 1975. I april samma år släpptes ”Nils Lofgren” sedan Grin splittrats året innan.
   Lofgren omger sig på skivan med ett extremt minimalt band på skivan, basisten Wornell Jones, och den engelske trummisen Aynsley Dunbar medan Nils spelar allt annat, gitarrer och keyboards. Ett överraskande val av band. Den färgade Jones hade då bara medverkat på en enda skiva tidigare, Leon Russells ”Looking back”, men kom att till och från jobba med Lofgren i 15 år fast han under tiden utvecklat en egen karriär som jazzbasist och 1979 gjorde en egen skiva, ”Wornell Jones”.
   Aynsley Dunbar härstammar från Liverpool och inledde sin mest kända karriär 1967 i John Mayall’s Bluesbreakers men spelade sedan bland annat med Frank Zappa, Lou Reed och David Bowie innan han spelade med Lofgren. Men just vid den här tidpunkten var Dunbar medlem i den musikaliskt hårda supergruppen Journey där Santana-musikerna Gregg Rolie och Neal Schon var de stora stjärnorna.

Den överlägset mest uppmärksammade låten på Lofgrens solodebut är ”Keith don’t go (Ode to the Glimmer Twin)”. Lofgrens hyllning till Rolling Stones-stjärnan Keith Richards skrevs redan 1973 som en vädjan till sin idol och hjälte och en uppmaning till honom att sköta om sitt liv lite bättre. Nils har berättat så här:
   Back in 1973 I was touring England with Neil Young in the "Tonight's The Night" band. It was an intense, crazy, and beautiful musical adventure for me. I have always been a passionate Rolling Stones fan and Keith Richards remains one of my greatest musical heroes, so he was a topic of frequent conversations on the tour, especially with Englishmen and women. Dozens of people kept claiming to be Keith's close friend and regularly expressed grave concern for his health. I didn't think most of them knew him as well as they claimed, however, it got me thinkin' about the extraordinary inspiration and contribution Keith has made to all our lives through his music. I had a great, dark musical riff that I needed to write lyrics for and realized it would be a good musical foundation for a piece about Keith. Thus the song "Keith Don't Go" was born. It is intended to be a giant thank you note to Keith on behalf of all of us fans. The ominous chords and melody, were also a great backdrop to implore Keith to take care of his health for his sake and ours and to continue sharing his great gift with us all.

Texten till “Keith don’t go”, som även inkluderar en strof om Lofgrens andra idol Jimi Hendrix går:
   This is a right-away letter, I've got to mail it today
   Straight to my main inspirer, says urgent from the USA
   Its got this heart inside it, the postage is my soul
   Contains a message from millions, says Keith don't go

   10000 guitars wailin', but it ain't quite the same
   You've got a knack for sailin', and it's stamped with your own brand name
   We's all sailors, as captain you must know
   You bring a message to millions, says Keith don't go

   I said Keith don't go; Don't take my fun
   Keith don't go; Keith don't go

   We miss our father Jimi, it's hard to breathe with that loss
   But I still got you brother, don't nail yourself to a cross
   I watch you lead the pack, you put the drive into my soul
   You bring a message to millions, says Keith don't go

I februari 1977 blev Keith Richards arresterad I Toronto för innehav av diverse droger, fem gram kokain och 22 gram heroin, och inför rättegången och i fortsättningen ändrade Lofgren texten på “Keith don’t go” genom att lägga till ”…to Toronto”. En version som bland annat kan höras på Lofgrens liveskiva ”Night after night” från 1977.
   I december 1974, några månader innan “Nils Lofgren” släpptes, lämnade Mick Taylor Rolling Stones och jobbet som gitarrist i det bandet blev plötsligt intressant för väldigt många kända gitarrister. Inte minst för Nils Lofgren som anmälde sitt intresse tillsammans med bland annat Jeff Beck, Harvey Mandel, Rory Gallagher, Wayne Perkins, Peter Frampton, Mick Ronson och Geoff Bradford. Men det blev som alla vet Ronnie Wood.
   ”Nils Lofgren” innehåller tolv mer eller mindre korta låtar. Sju låtar under tre minuter och bara en, ovan nämnda ”Keith don’t go”, över fyra minuter. Skivan inleds med ett 49 sekunder kort instrumentalt intro med slide och swamprock-känsla, ”Be here tonight” innan en av skivans ”hitlåtar” trampar igång, ”Back it up”. Gitarren spelar huvudroll men solot är kort och snärtigt och Lofgrens röst är snäll och vänlig.
   ”One more Saturday night” representerar det övervägande soundet på skivan som ofta är avslappnat, enkelt, levande och anspråkslöst och en fin balans mellan elektriskt och akustiskt. Som på exempelvis ”I don’t want to know” där det lättsamma pianot kompas av en akustisk gitarr. En ädel poplåt där introt faktiskt har vissa likheter med Small Faces ”Lazy Sunday”.
   Sedan pendlar skivan mellan enkla pianopoplåtar (”The sun hasn’t set on this boy yet”), blueskryddat (”Can’t buy a break”) och tuffare gitarrock (”Rock and roll crook”). På en skiva som slutar så oerhört finstämd med coverlåten ”Goin’ back”, Gerry Goffin-Carole King som Dusty Springfield gjorde första gången 1966. Jag minns fortfarande ögonblicket när Nils Lofgren på en konsert 1976 satte sig bakom pianot och framförde låten så oerhört vackert.

"YouTube": En superversion av "Keith don't go" från Old Grey Whistle Test 1976. Och sedan Lofgren bakom pianot 1975 när han framför "Goin' back".




/ Håkan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.