Blogginlägg från 2003-03-30

Louise Hoffsten konsert

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 30/3 2003.

KONSERT
LOUISE HOFFSTEN
El Sombrero, Örebro 28/3 2003

Som jag kunde konstatera redan i början på den här veckan; de största kickarna, de stora konsertögonblicken upplever man inte i de stora lokalerna och i de stora sammanhangen. Louise Hoffsten uppträdde i stort sett ensam på El Sombreros scen i fredagskväll och lyckades stundtals fånga magin och stundens oerhört sköra närvaro mycket bättre än hon någonsin gjort med ett band bakom sig.
   OK, hon var inte helt ensam. Arsenalen av gitarrer, som tillhörde Lasse Englund, och ett imponerande antal munspel skvallrade om en genomarbetad show i det lilla formatet.
   I sedvanlig ordning handlade det om förväntningar, förhoppningar och förutsättningar.
   I trängseln framför scenen fanns säkert önskemål om ett elektriskt rock’n’roll-party och då kan inga förinspelade tejper och rytmer, om än i blygsam skala, kompensera.
   Och den som till äventyrs kom till El Sombrero med atmosfäriska farhågor om ett trivsamt trubadursamkväm i huvudet kunde gå hem tämligen omtumlad.
   Efter en dryg timmes konsert som innehöll allt från visa (med konkurrens från skrålet i baren), rock, blues och gospel. Som med bara röst, gitarr och stundtals munspel gav en mycket personligare bild av denna uppseendeväckande vanliga, spröda och bräckliga Linköpings-tjej. Som under 90-talet skulle lanseras som tuff, vild och hårt sprejad rocktjej. Med engelska som enda modersmål.
   I fredags var det en förlösande naturlig Louise som sjöng på svenska, hon sjöng på engelska och hon sjöng ofta som en Gud. Så närheten till gospel och ”Varför skola människor strida” var tämligen naturlig några minuter innan tolvslaget.
   Lasse Englunds insats på diverse gitarrer och andra stränginstrument kan inte nog överskattas ty han är en extraordinär musiker, en pålitlig arrangör och inte minst rutinerad producent som ensam gav musikalisk ryggrad åt Louises för kvällen avskalade uppträdande.
   Ett fullsatt och utsålt El Sombrero tog emot Louise med öppna armar. Fick höra henne pliktskyldigt framföra en rumsren ”Hit me with your lovething”, en anspråkslöst svängig ”Let the best man win” (eller ”The winner takes it all” som önskningarna lät i publiken…) och flera svenska låtar av hög kvalité.
   Det blev aldrig trollbundet, kanske de små men onödiga inslagen av playback grusade de förhoppningarna, och aldrig den totala frälsningen men ändå tillräckligt spontant för att göra konserten till ett fint minne.

/ Håkan

Mikael Ramel skivor

MIKAEL RAMEL: Till dej (Sonet/Universal)
MIKAEL RAMEL: Extra vagansa (Sonet/Universal)
FLÄSKET BRINNER: Fläsket (Polydor/Universal)

I dessa arkeologiska tider är det naturligt att ta sig tillbaka ett antal decennier i rockmusikens historia. Är det inte Pugh Rogefeldts hela karriär i en låda så är det hela Beatles-historien på en dvd-samling.
   Eller som här, Mikael Ramels musikaliska sysselsättning under de tidiga 70-talsåren. Fast här handlar det om separata och autentiska album med diverse bonusspår.
   Ramel hamnade, precis som Pugh, i ett ingenmansland mellan den hårt kommersiella musiken och den svenska proggmusiken. Båda sjöng mycket personligt på svenska, skrev egensinniga texter och hade för övrigt många andra gemensamma sidor. Och de lämnade politiken utanför.
   Medan Pugh solade sig i mediaglansen så var Ramels karriär på en mer alternativ nivå. Fast hans båda soloskivor, från 1972 och 1974, kan jämföras med samtida Pugh-alster.
   Ramel visade upp en lekfull och respektlös hållning till det svenska språket och möjligen blev det kanske lite för mycket experimenterande även med arrangemangen för att folk i gemen reservationslöst skulle kunna ta honom till sitt hjärta.
   Jazziga blåsinstrument och folkmusiktoner gjorde arrangemangen flyktiga och melodierna lite mindre viktigaän texterna.
   Men annars, när melodi, arrangemang och text befann sig på samma nivå, var det stundtals små odödliga låtar som Ramel levererade. ”Pengar” och ”Artificiell prana” på ”Till dej” är ju klassiker än i dag.
   Hans skiva två år senare hade samma ojämna blandning med några spektakulära spår, här är det ”Flödet” och titellåten, och några mindre profilerade låtar.
   Bonuslåtarna på soloskivorna är antingen engelska översättningar eller alternativa mixar och får anses tillhöra överkurs i ämnet.
Mikael Ramel var vid en tidpunkt också medlem av Fläsket Brinner och bidrar till ”Fläsket”. Sinnesutvidgande musik, till 95 procent instrumental, någonstans mellan folkrock, jazz och symfonirock. Ramel sjöng sällan, spelade ännu mindre sologitarr (Bengan Dahlén var bandets solist) och var bara en liten del i detta udda kollektiv.
   Låtarna sträckte sig mellan 38 sekunder och tolv minuter och känns i dag tämligen malplacerade i sin pretentiösa form. Lokalt intresse i form av liveinspelningar som gjordes av Power House i april 1972.

/ Håkan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.