Blogginlägg från 2023-02-09

Burt Bacharach (1928-2023)

NYHETEN OM BURT BACHARACHS dödsfall kom till min kännedom för några timmar sedan och fick mig att bli både vemodig och medveten om den sanna pophistorien som under decennier har passerat mina öron. Sanningen är att jag tänkte på Burt igår när jag stod och sorterade in tre Bacharach-skivor, som var mina men hade befunnit sig i mina föräldrars skivsamling i många år, i min skivsamling (till höger om ett Babylon Blues-album och till vänster om en annan Bacharach-skiva). Och då tänkte jag att den åldermannen vill jag skriva ett personligt minne om den dagen han avlider. En dag senare blir det verklighet...
   Det finns mycket att erkänna när det gäller sin egen musiksmak och sitt intresse. Och min tidiga fascination för Burt Bacharachs musicerande och låtskrivande är något som jag runt 1970 inte kunde erkänna att tankarna ibland skenade iväg åt schlagerpop och pampiga ballader.
   Det var bara sena nätter på pojkrummet endast efter mörkrets inbrott, helst avskärmat i hörlurar, som Burt Bacharachs totalt tidlösa hits regerade. Det var inte tufft nog att lyssna på Dionne Warwick, Dusty Springfield eller Walker Brothers, artister som gjorde hits av Bacharach-låtar.
   När Herb Alperts osedvanligt avslappnade version av "This guy's in love with you" toppade USA-listan sommaren 1968 var det närmast ett självmord att föredra den låten före exempelvis "Fire" med The Crazy World of Arthur Brown. Då skulle man helst lyssna på Creedence, vara öppen för hårdrockens inträde och älska rockoperor.
   Jag inte bara radiolyssnade på Burts oändliga rad av hits, så många att jag inte orkar lista dem alla (”I say a little prayer”, ”They long to be close to you”, ”Walk on by”, ”I just donät know what to do with myself” och ”Anyone who had a heart” är bara några) men jag köpte även skivor med Bacharach själv som artist. ”Plays his hits” (1965, inköpt lång senare), ”Burt Bacharach” (1971), ”Portrait in music” (1971) och ”Futures” (1977) står prydligt insorterade på den första vinylhyllan.
   Ingen kan påstå att Burt Bacharach sjöng bättre än exempelvis Dionne Warwick men när han tog till rösten på sina egna skivor blev det i alla fall känsligare, inte fullt så hitpotentiellt men rejält mycket personligare.
   Från 1973 talade inte längre tiden för geniet Bacharach. Han bröt med låtskrivarkollegan Hal David, artisterna stod inte längre i kö för hans låtar och själv förvandlades han till en mindre spektakulär kompositör. Som skrev filmmusik utan större hitpotential och artisterna som nu gjorde hans låtar, Christopher Cross, James Ingram, Jeffrey Osborne och Michael McDonald, kunde naturligtvis inte mäta sig med Dionne Warwick, drottningen av Bacharach-tolkare.
   Men Burt skulle få en ny förbaskat stark revival i slutet på 90-talet när han överraskande slog sig samman med Elvis Costello av alla nya vågen-artister. Deras samarbete ”Painted from memory” (1998) var nästan ”made in heaven” och albumet var i mina öron ett av det årets bästa album. Och finns naturligtvis med på min All Time Best-albumlista.
   Jag bekrev Burt Bacharach då (1998) som ett 70-årigt gammaltb musikaliskt geni och när jag nu själv har fyllt 70 kan jag, när han har avlidit vid 94 års ålder, med eftertryck understryka att han var ett exceptionellt geni med helt odödliga melodier på sitt samvete.
   Burt Bacharach avled av naturliga orsaker igår 8 februari 2023.

/ Håkan

Föredrag på Sällskapet Gamla Örebro

Plats: Frälsningsarméns hörsal, Kungsgatan Örebro
Tid: Onsdag 8 februari 18:00-19:00

FRÅN IGÅR ONSDAG KAN JAG sätta ytterligare en titel på mitt virtuella visitkort: Föredragshållare. Jag blev inbjuden ("Musikexpert") av ordförande Göran Lindhé till ett möte med Sällskapet Gamla Örebro för att hålla ett föredrag om Örebros musikscener genom många decennier. Inför 83 åhörare berättade jag om ett 30-tal olika ställen där jag sedan början av 70-talet har upplevt konserter.
   Nu kan jag här i lite tydligare text och framförallt större bilder (lite naivt hade jag laddat ner bilder från Håkans Pop som blev lite för små på den stora väggskärmen i hörsalen) återberätta mitt föredrag. En text som nästan är lika lång som Örebros samlade konserthistoria.

”Jag vill tacka för inbjudan och ska berätta lite om gamla konsertscener i Örebro.”



Jag tänkte börja med att berätta lite om mig själv och min första bild blir på ett 47 år gammalt presskort som jag nyligen hittade. Som ni ser på fotot har jag, och säkert ni också när ni tittar er i spegeln, inte förändrats ett dugg sedan 1976...

Jag föddes 1952 i Örebro och har alltid bott här. Jag fick nog omedvetet ett musikintresse på 50-talet genom att bläddra i föräldrarnas 78:or. Det var inga intressanta skivomslag men jag blev tidigt fascinerad av etiketterna. Läste information som jag tyckte var intressant.
   Det var nog ett överflöd av jazzskivor i samlingen men jag minns tydligt den röda etiketten till Bill Haleys ”Rock around the clock” fanns där.
   Mitt stora genombrott med musikintresse kom 1963 när jag såg Beatles på tv, på programmet Drop In. Jag fick singeln med ”She loves you” till julklapp det året men var ingen stor skivköpare förrän senare. Radion blev min stora informationskälla eftersom tidningar inte skrev om ny musik. Bildjournalen var väl okej men det var på radion jag hörde nya skivor och fick mina musiknyheter.
   1967 köpte jag min första skiva för egna pengar sommaren 1967. Det var ”Sgt Pepper”-LP:n. 1968 började jag jobba och köpa skivor på allvar. Och i januari 1970 skrev jag min första recension i Nerikes Allehanda, började gå på konserter på allvar, recensera skivor och så småningom skriva mer regelbundet i tidningen i flera decennier.
   2007 startade jag hemsidan Håkans Pop (hakanpettersson.se) där jag har samlat mycket av det jag genom åren har skrivit. Bland aannat en lista på samtliga konserter jag har varit på: sammanlagt 1331 konserter (när jag räknade förra året) varav kanske drygt 1000 konserter i Örebro...
   Jag äger drygt 3000 LP och det är ju trevligt (utom när jag ska flytta, som jag och min fru tänker göra om tre månader...)
   Men det här ska ju handla om konserter. Och framförallt konsertställen i Örebro.
   Jag vill tillägga att jag har varit skribent i 50 år och att jag inte naturligt är någon talare. Så blir jag tyst, blir otydlig eller helt enkelt tappar tråden har det sina orsaker.

För två år sedan gjorde jag en inventering av mina konsertupplevelser i Örebro.Var jag har sett dom, noterade adresserna och lokalerna. Och kom fram till att jag har sett konserter i Örebro på (håll i er!) 86 olika adresser. Men jag ska inte stå och tjata tills ni somnar om varje konserttillfälle.

Konserter kom relativt sent in i mitt liv. Vad jag minns missade jag hela 60-talet. OK, jag har i efterhand fått koll på mycket men blir naturligtvis avundsjuk på många (kanske många här?) som såg The Who eller Kinks 1966 eller de tre gånger John Mayall & Bluesbreakers uppträdde i Örebro.
   Vanliga spelställen då var Idrottshuset, Club 700, Konserthuset och Brunnsparken men det var också en levande konsertverksamhet på ungdomsgårdarna: Fritiden i Baronbackarna, Rostagården, Markbacksgården och Norrbygården. Det var på Norrbygården som John Mayall uppträdde 24 februari 1967 med sina kompmusiker i Bluesbreakers. En klassisk konsert med ett band där Peter Green precis hade ersatt Eric Clapton.



De två legendariska konserterna 1967 med Rolling Stones, i alla fall kvällskonserten på Vinterstadion som slutade i tumult och avbruten konsert.

Spencer Davis Group, Manfred Mann och Cream var andra band som spelade i Örebro 1967. Fleetwood Mac spelade i Örebro tre gånger 1968 och 1969. Det låter idag ganska otroligt.

Det var som sagt ofta konserter i Brunnsparken, på Konserthuset, Club 700 och Idrottshuset. Jag har naturligtvis upplevt konserter på samtliga ställen och mina första konsertupplevelser var just där.



Fyra olika scener. Stora huvudscenen utomhus, en teaterscen på baksidan som fram till 1983 också var utomhus med tak. 1983 byggdes scenen in med väggar och tak och fick namnet Parkteatern. Två inomhusscener finns också. Regnbågen med stort dansgolv och den lilla scenen Globen. Jag har sett konserter på samtliga scener.

Historien om Brunnsparken började tidigt 1900-tal som Folkets Park, 1902 som Rynningenparken och 1934 flyttade Parken till en hälsobrunn i Adolfsberg, därav namnet Brunnsparken som den fick först 1962.
   Idag en sovande avlägsen park: Den stora skylten Brunnsparken vid entrén är borta och det var 10 år sedan jag såg en konsert i Brunnsparken. Men i sommar kommer ju faktiskt Håkan Hellström.

Här en gammal bild på Brunnsparken:





Konserthuset, ännu ett konsertställe med lång historia. Jag har upplevt ett 80-tal olika konserter där. Under senare år också i Foajén där det harblicit en konsertscen.

Konserthuset invigdes 1932 och ritades av den dåvarande stadsarkitekten Georg Arn. Har renoverats ett flertal gånger, bl a 1981 när Stadsbiblioteket lämnade huset. Och så här ser det ut idag, lite modernare.





Idrottshuset används väl främst för sportsliga aktiviteter men ett 20-tal konserter har jag upplevt där. Bland aannat Status Quo och Ulf Lundell tre gånger. Bill Haley och Paul McCartney uppträdde där 1972. Inte samtidigt men bara någon månad emellan.
   Invigdes 1946 och ritades av samma arkitekt som Konserthuset, Georg Arn. Men det är faktiskt över tjugo år sedan jag var på konsert i Idrottshuset. Det finns en anledning som jag ska återkomma till.



Club 700 är en del av Medborgarhuset som invigdes 1965 i samband med 700-årsjubileet av Örebros grundande. I Medborgarhuset finns ytterligare två konsertlokaler, Hjalmar Bergmanteatern och det intima lite mindre Teatercafét i källaren.

När jag började dokumentera blev det plötsligt uppenbart att konsertställen försvunnit.
Då kan det idag se ut så här där jag en gång har varit på konsert.







Som jag sa har jag upplevt konserter på en väldig massa olika platser och i olika miljöer i Örebro. Och jag måste läsa innantill: Från en enkla gräsytor till sporthall, folkpark, torg, stadspark, mässlokal, pub, teater, hotell, en gammal skofabrik, saluhall, gamla badhuset, konserthus, universitet, gamla cv, ishall, skola, diskotek, före detta biograf, hotell, varuhus, skivaffär, järnvägsstation och en massa olika restauranger.



Som jag sa började mina konsertupplevelser i Örebro på de stora scenerna, Brunnsparken, Idrottshuset, Club 700 och Konserthuset. Levande musik på krogen var inte så vanligt i början, i alla fall inte i mitt fall.

Men Prisma var tidigt ute. Hade bra kontakt med artistbranschen i Stockholm och bokade relativt stora artister tidigt. Ulf Lundells fyra första konserter i Örebro är legendariska. Även Tomas Ledin, Eva Dahlgren, Björn Skifs, Micke Rickfors, Mats Ronander, Nisse Hellberg och Pugh Rogefeldt har jag sett där. Många på 70-talet. 50 konserter har jag faktiskt sett i den lokalen!
   Under några år bytte Prisma namn till Klaras, Buddy Holly Bar och Noise för att helt försvinna och förvandlas till en kontorslokal 2015.

På 80-talet var jag ofta på konsert på Rockmagasinet på Nygatan och på Contan mittemot Centralen.



Det här var Rockmagasinet på Nygatan 31-33.

Den ganska intressanta historien om Rockmagasinet inleddes 1979 på en helt annan adress, Manillagatan 3 i ett allaktivitetshus. Som såg ut så här:



Det huset revs 1980 och Rockmagasinet flyttade till Nygatan (gamla skofabriken Viktoria) där jag enligt mina noteringar såg 65 konserter fram till 1989.
   Både internationella och stora svenska artister spelade där. Imperiet, Wilmer X, The Pogues, Richard Lloyd, Steve Marriott, Eldkvarn, John Mayall och Jakob Hellman.
Numera är adressen en parkeringsplats mellan två bostadshus...



Jag kallar det Contan efter Hotell Continental som låg i samma hus i hörnet Östra Bangatan och Järnvägsgatan mittemot Centralen. Med restaurang och krog i bottenvåningen.
   Hotell Continental byggdes 1898-1899 och krogen i bottenvåningen på hotellet har anor långt tillbaka i tiden. På 70-talet hade restaurangerna namn som El Toro, Partaj och Pizzeria Capri men det var på 80-talet jag började uppleva konserter i lokalerna.
   Under bara några år, 1982-84, såg jag på Lord Nelson, som stället hette då, bland annat Pugh Rogefeldt, Magnus Lindberg, Anne-Lie Rydé, Imperiet, Niklas Strömstedt och Docent Död. Även internationella namn som Cocteau Twins och Lords Of The New Church,
   1985 fortsatte konsertverksamheten i lokalerna som då hette Continental. Men idag är hotellet och krogen förvandlat till ett bostadshus:



Apropå Prisma och Lord Nelson har krogar och restauranger blivit en allt vanligare konsertscen i Örebro under senare decennier. Mycket tack vare Live at Heart som etablerades 2010 och har under åren tagit sig in på en rad olika restauranger, från stora till riktigt små.

Här kommer först några gamla och stora exempel:



Strömpis, eller Strömparterren, som det såg ut på 80-talet. Öppnade 1858, först som kafé och sedan 1876 som restaurang. Fram till 80-talet var Strömpis en sommarrestaurang. Då etablerades nattklubb på Strömpis och konserter började arrangeras. 41 konserter har jag upplevt där, nu senast förra året när Nisse Hellberg uppträdde där.

Gamla Strömpis:





Huset där Frimis, eller Frimurarelogen som det officiellt heter, finns invigdes 1884 och var då hem för Svenska Frimurare Orden. Efter flera om- och tillbyggnader är Frimis idag dansrestaurang och nattklubb med festvåning och lokaler för frimurarnas verksamhet. Första gången jag såg konsert på Frimis var 1992. Ofta har konserterna inträffat inomhus men också några gånger utomhus.

Gamla Frimis:



Utomhuskonserternas antal har genom åren varit många och på många olika platser.



Det började på Brunnsparken som jag redan har nämnt här men konserter på torg och parker har också förekommit. Här är det Stortorget.
Jag har faktiskt inte upplevt så många konserter på själva Stortorget (ex. Tomas Ledin 2008) och jag missade Toto när de uppträdde för några år sedan inför en liten skara människor.
   Det vi idag kallar Stortorget var ursprungligen den lilla ytan mellan Drottninggatan och Köpmangatan. Efter den stora stadsbranden 1854, då stora delar av trästaden Örebro förstördes, bestämdes det att torget skulle förlängas till Kungsgatan för att i framtiden fungera som eldbarriär.

Däremot har jag upplevt konserter på många krogar på Stortorget. Vi ska gå en liten vandring nerför Stortorget och kommerförst till Stora Örebro i hörnet Stortorget/Köpmangatan där jag har sett några Live at Heart-konserter.



Fortsätter ned till det som hette Ritz, som regelbundet arrangerade konserter mellan 1988 och 1995. Ska inte förväxlas med det Ritz som sedan flera år ligger på Nikolaigatan i gamla badhuset.
   Även efter Ritz arrangerades lite konserter, då hette stället Scruffy Murphys och sedan Kellys. Lokalen har bytt namn ett antal gånger sedan dess. Attityd, sedan Jensens Bøfhus, från 2007 till 2018, och Lokal, Amici och sedan i höstas Fratelli. Dock utan livekonserter.

Andra ställen med adress på Stortorget där jag har upplevt konserter är Behrn Hotell (numera restaurang Mojo), Örebros första renodlade pub Royal Arms (numera Satin) från 1987.





Vi går sedan rakt över Stortorget från Royal Arms till Stortorget 11 där det länge har varit krog, nattklubb och konsertställe:
   Min premiär där skedde 1984. Då var det senaste och sista adressen för Power House. Och det var faktiskt första gången jag befann mig på Power House, en av Örebros mest legendariska klubbar som under åren fanns på flera adresser i Örebro. Här en liten resumé av Power House-historien:
   Power House invigdes midsommardagen 1968 i ett rivningshus på Engelbrektsgatan 28, flyttade i april 1970 till Köpmangatan 4 men redan hösten 1971 planerades för ny flytt till allaktivitetshuset på Manillagatan 3. Hösten 1975 planerades för ännu en ny flytt som blev klart först i december 1976 när de tog över lokalen på Storgatan 3 efter det kommunala diskoteket Don Quijote. Där blev Power House kvar till 1982 när de flyttade till Stortorget 11 med premiär i december.

Stortorget 11-huset byggdes redan 1937 och var från början Konsumrestaurang Efter Power House blev det en nattklubb som hette Greven, sedan Kexfabriken och under namn som Stereo, Mono och slutligen Mitt Andra Hem i flera år. Hette sedan under en kort tid Ivy Bar & Grill och har sedan 2016 funnits som Sorella som på sommaren är stor utomhusrestaurang. Utan några som helst konsertarrangemang.

I hörnet Kungsgatan/Stortorget, där det idag finns en restaurang som hetter Trattorian, såg jag från 2012 till 2015, ett flertal konserter på en restaurang som då hette Level.



Från Stortorget till Järntorget, där jag har sett några konserter. Har också gamla anor som så mycket annat. Skapades 1760 och var då tättbebyggt med gamla trähus. Genom åren hade torget flera namn, bland annat Riddaretorget och Silltorget, innan torget 1854 fick namnet Järntorget.
   Hursomhelst har jag bland annat sett Nationalteatern och Jeremias Session Band uppträda där.



På det lilla torget i Wadköping har jag bara upplevt en konsert.
   Det var 1999 där en samling artister, bland annat Stefan Sundström och Kjell Höglund, uppträdde. I föreställningen, som gick under namnet ”Bland skurkar, helgon och vanligt folk”, fanns också Lars Winnerbäck. Hans första Örebrobesök för övrigt.
   1965 invigdes Wadköping och var ett förslag från landsantikvarien Bertil Waldén som ville skapa ett kulturreservat.



I närliggande Stadsparken har det arrangerats ett stort antal konserter. Här är den fasta scenen i Stadsparken men vid stora konsertarrangemang byggs det en större scen framför. 1862 bildades något som hette Trädplanterings- och Trädgårdsföreningen i Örebro i det som 1933 blev Stadsparken. 1971 övertog kommunen ansvaret för parken. Stadsparken utsågs till Sveriges vackraste park 2004.



Granne till Stadsparken ligger Stadsträdgården. 1871 byggdes växthus på området där det sedan 90-talet (1990-talet!) drivs café och restaurang. Och efter några år började det arrangeras konserter både i Växthuset och utomhus i parken.



På flera olika hotell har jag genom åren upplevt konserter. Clarion på Kungsgatan, Scandic Grand på Fabriksgatan och även på det som hette Behrn Hotell på Stortorget.
   Men också på Stora Hotellet där The Clash, ett av Englands mest kända punkband, spelade hösten 1977. Sedan har hotellet varit värd för omgångar av Korprock och även Live at Heart.

Att jag inte har varit på Idrotthuset för konsert på över 20 år beror nog på att det byggts andra stora inomhusscener i Örebro. Som exempelvis de båda stora scenerna på Conventum.



Första Conventum-huset, som kallas Conventum Kongress, hade premiär våren 2004. Har en kapacitet på 1470 sittplatser eller 2400 stående publik. 4 år senare var det premiär för en ännu större konsertlokal, Conventum Arena.



Ni känner säkert igen Eyravallen, på den legendariska fotbollsplanen har det några gånger arrangerats konserter.
   Invigdes 1923 men från 2005 har den hetat Behrn Arena men namnet hänger väl i luften just nu med anledning av nya sponsorer.
   Strax innan namnbytet 2003 såg jag Carola på Eyravallen men det mest kända konserttarrangemanget där var Gyllene Tiders konsert 2004. Jag var bortrest på semester just då men det kom en rekordpublik; 22 459.

Sedan är steget inte så långt till Ishallen (numera Behrn Arena) som konsertmässigt kanske är mest känd för den legendariska Rolling Stones-konserten 1967 som jag pratade om för länge sedan.
   Vinterstadion, som den hette för länge sedan, var både ishall och bandybana som just nu också heter Behrn Arena.
   Bandybanan invigdes 1963 och Ishallen 1965 och jag har sett både Dan Hylander och Ulf Lundell där.



Folkets Hus på Järnvägsgatan är ju ett stort klassiskt konsertställe i Örebro. Föreningen Folkets Hus inregistrerades redan 1899 men huset byggdes inte förrän 1928.
   Det var först på 80-talet som jag började besöka Folkets Hus olika scener. 1986 öppnade Café Oscar som ett utpräglat ungdomsdisco, den stora scenen (Sal A) en trappa upp i den gamla teaterlokalen hade renoverats.
   Från 1987 blev de populära konsertarrangemangen allt vanligare. Mellan 1987 och 1991 upplevde jag elva konserter i Folkets Hus stora lokal för stående publik, max 700 personer. Jag har vid några få tillfällen även upplevt konserter för sittande publik där, max 240 personer.
I samma hus finns ytterligare en konsertscen, i källaren på adress Gamla Gatan, i en lokal som rymmer 250 personer som jag genom åren kallat både Café Deed, Kulturhuset B-salen och nu senast Kulturhuskällaren. Under fyra år, 2014 till 2017, var B-salen hemvist för Malmös skivbolag Rootsy under Live at Heart-festivalerna.
   (Under föredraget blev jag påmind av en mötesdeltagare om en konsert med Bo Diddley 1987 och det var faktiskt första gången jag besökte lokalen för konsert...)

Slutligen några bilder och korta kommentarer om ytterligare några konsertscener:



Från november 1925 återfanns Freden på Olaigatan 8. Då som enbart krog utan lecvande musik. Från 80-talet arrangerades konserter där när stället hade namn som Apollo, Speleman och New Town innan Satin öppnade 2002.



På Kungsgatan fanns Babar. Öppnade 1994/95 till slutet av 00-talet när det avvecklades Lokalerna byggdes om och blev sedan Njuta, Cadillac Bar, Spicy Hot och sedan 2014 har de båda restaurangerna Chandani/Texcas Longhorn funnits där.


1994 byggdes den gamla biograflokalen Rio på Klostergatan om till nattklubben Palladium. Då hade den mellan 1925 och 1943 som biograf existerat som biograf under just namnet Palladium innan den bytte till Rio.
   Lokalen, som idag huserar kontor, hade från 1995 många namn: Chaplins, Svensson & Co, K5 och Backstage med många konsertarrangemang fram till 2008.



På Storgatan 13. 1991/92 öppnade El Sombrero, senare bara Sombrero, besökte jag mellan 1998 och 2004. Idag heter stället Coco Thai.

I skivaffären Najz Prajz på flera olika adresser har jag också upplevt ett antal konserter.



Historien om skivaffären inleddes 1988 när Anders Damberg övertog begagnataffären Vaxkabinettet på Järntorgsgatan. I samband med flytten till Storgatan 8 bytte butiken namn till Najz Prajz. Några år senare flyttade affären norrut, till Storgatan 12. Efter ytterligare några år flyttade Najz Prajz snett över gatan där de övertog Westlings gamla stora lokal.
   Tidigt 2000-tal övergav Najz Prajz Norr-City och flyttade till Drottninggatan 30 (se bilden) där mattbutiken Ditzinger hade funnits. Här kunde artister som Håkan Hellström, Anna Ternheim och Lars Winnerbäck uppträda i samband med nya skivsläpp.
   2011 flyttade Najz Prajz ner till Nygatan, en mindre lokal, men vårvintern 2015 slog butiken igen för gott. Då gick en klassisk och legendarisk skivaffär i graven.

Tack för uppmärksamheten och tack för visat intresse.

/ Håkan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.