Blogginlägg från 2024-12-01

Basse Wickman tillbaka på livescenen

BASSE WICKMAN + ENTOURAGE
Närke Kulturbryggeri. Örebro 30 november 2024
Konsertlängd: 19:48-20:30 och 20:58-21:43 (87 min)
Min plats: Sittande till vänster ca 5 m från scenen.

ALLA ARTISTER HAR I ALLMÄNHET RÄTT att återvända till livescenen. Efter lördagskvällens konsert gäller det i synnerhet även Basse Wickman som länge har varit väldigt osynlig i offentligheten. En offentlighet som han för övrigt inte kände sig bekväm med under sina mer verksamma år på 80-talet.
   En förhållandevis musikaliskt lågmäld Basse Wickman har den här hösten börjat turnera igen med ett Borås-baserat kompgäng, Entourage, och blandar sin gamla repertoar med några covers.
   På konserten på Närke Kulturbryggeri, som för övrigt har funnits i 21 år, beklagade Basse att bandets sångerska Lena Rif inte kunde närvara på grund av sjukdom. Han underströk dessutom hennes viktiga insatser i liverepertoaren men det var inget som vi i publiken kunde förhålla oss till eller sakna utan facit i hand.
   Det doftade inte stor rutin om Basses kompband som efter en liten olycklig start med tekniska ljudproblem arbetade sig upp och växte ut på ett anmärkningsvärt fint sätt. Med gitarristen Jan-Åke "Jake" Svensson och klaviaturkillen Örjan Hill i mindre huvudroller. Tillsammans med Håkan Tollesson på bas och Mattias Engström på trummor gjorde de jobbet att tolka Basses gamla repertoar på ett fullt godkänt sätt.
   Naturligtvis saknade jag då och då det klassiska elektriska Rickenbacker-soundet, en stöttepelare i Basses musik decennier tillbaka, fast jag tyckte mig höra hans akustiska gitarr framkalla tydliga ackord åt det hållet.
   Som ni ser nedan på den autentiska setlistan blandade Basse friskt mellan sin svenska och engelska repertoar och behandlade båda språken både naturligt och starkt. Låtar som fick många intressanta presentationer i de underhållande mellansnacken som förklarade texter och minnen.
   Dessvärre blev några av konsertens tidiga låtar, fina ”Sailing down the years” och poppiga ”Flammande vind”, lite misshandlade av det så långt inte hundraprocentiga ljudet. Men både ljud och band sträckte på sig under slutet av första avdelningen, med pärlan ”Son of Cathy's clown”, och konsertens avslutning.
   Då tog gitarristen ”Jake” fram sitt känsligaste spel medan han tittade på den unge trummisen och dekorerade Basses låtar föredömligt. Men även coverlåtar som Bob Dylans ”My back pages” och konsertfinalen med Lou Reeds ”Pale blue eyes” fungerade perfekt.
   Även Basses 39 år(!) gamla ”Angel of mercy” tillhörde konsertens höjdpunkter. En låt som fick mig att gå hem och lyssna på det lika gamla albumet ”Navigator” där låten inleder skivans andra vinylsida.



/ Håkan

Coverlåtar på en personligt exklusiv nivå

Frontpersonerna Ola Bjurman och Richard Lindgren med basisten Nikke Ström.

BJURMAN BAND + RICHARD LINDGREN
S/S Marieholm, Göteborg 29 november 2024
Min plats: Sittande och stående till höger ca 10 m från scenen
Konsertlängd: 20:12-21:09 och 21:55-22:58 (120 min)

DET RÄCKER ATT LYSSNA PÅ OLA BJURMANS skivversioner av Creedence-låtar för att förstå att Bjurman Band inte är något mediokert eller opersonligt coverband. Och tittar man närmare på bandets exklusiva laguppställning är det uppenbart att Bjurman Band tillhör en annan nivå i den ibland bespottade genren.
   Ola hade till de två spelningarna i Göteborg i helgen lyckats samla ett utsökt komp där han blandade stockholmare och göteborgare med Malmö-killen Richard Lindgren som extra krydda. En favorit och personlig vän som befinner sig i samma amerikanskt inspirerade musikaliska fåra.
   Konserterna på Olas hemmaplan på en båt i Göteborgs hamn hade en seriös prägel som föregicks av två långa repetitionsdagar i Nikke Ströms replokal i samma stad. Nikke var även arrangör av konserten och spelade givetvis bas i bandet som i övrigt innehöll stjärnspäckad rutin: Bengan Blomgren, gitarr, Åke Sundqvist, trummor, och Hasse Olsson, keyboards.
   I den rutinerade samlingen, med Ola Bjurman på sång och gitarr som härförare, kom Lindgren in som en joker och samarbetet var i högsta grad naturligt där båda sångarnas låtmaterial och framförande hade en djup amerikansk accent i rösten och allt bottnade sedan i ett starkt USA-inspirerat sound.
   Richard var ju okänd för den stora delen av publiken som överraskades stort av hans uppträdande och hans låtar. Och han fick en högtidlig presentation av Bjurman när de sedan varvade plats vid mikrofonen under hela konserten. Richard kom in och tog publiken med storm med den snabba lite äldre låten ”One step behind” och fortsatte direkt med sin kanske mest kända låt ”From Camden Town to Bleecker Street” inför en mycket förvånad och nöjd publik.
   I den här musikaliska miljön fick både Bjurmans och Richards låtar The Band-liknande arrangemang och sound och det blev i repertoaren tämligen naturligt att blanda en udda Robbie Robertson-låt (”Between trains”) med flera Bob Dylan-låtar. Och sedan var steget inte långt till amerikanska låtskrivare som John Hiatt, Steve Earle, Tom Petty och John Fogerty. I det senare fallet (finalen med ”Between the lines”) var det ingen Creedence-låt utan en extraordinär låt från Fogertys outgivna album ”Hoodoo”.
   För mig var Ola Bjurman en relativ nyhet fast han har gjort musik i säkert 30 år och hade på scen en förklarlig dignitet i både röst och spännande låturval (se setlistan nedan) och tillsammans med ett ruskigt effektivt band blev varje låt en ny konserthöjdpunkt. Med all önskvärd tydlighet hördes det att bandet svetsats ihop sig under de långa och ambitiösa repetitionsdagarna.
   Rep och soundcheck är något som Richard Lindgren vanligtvis hatar men jag tror han nu förstår vitsen ty konserten blev ett proffsigt utbyte mellan Ola och Richard och bandet kunde bevisa all sin proffsighet och andäktiga skicklighet i varje ton.
   En sedvanligt briljant Bengan Blomgren, lite lätt skymd bakom Bjurmans breda ryggtavla, lät de himmelska gitarrtonerna flöda, Åke Sundqvists sköna rytmer var bandets ryggrad medan Hasse Olssons magiska fingrar framkallade det klassiska hammondsoundet. Och Nikke Ströms bas gav arrangemangen stadga i både snabba och lugna låtar, ibland med en stråke i hand.
   Till kvällens riktiga stora upplevelser hörde Bengans solo på Hiatts ”Icy blue heart”, Hasse Olssons ljuvliga hammond på Dylans lite mindre kända ”Nothing was delivered”, den långa ”Señor” och versionen av Pettys ”Southern accents” som framfördes som en duett med några specialskrivna textrader.
   I extravdelningen följdes Petty-låten av den unika Fogerty-låten ”Between the lines” som gjorde att fredagskvällen och konserten blev fullkomligt fulländad.



/ Håkan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.