Blogginlägg från 2005-12-12

ANC-galan dvd

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda i december 2005.

ANC-galan
(Playground)

Gamla konserter och musik-tv-program med många år på nacken tenderar alltid att bli en smula skrattretande när de släpas fram ur gömmorna och nypresenteras i dagens fina dvd-format. 20 år gamla ANC-galan, svensk rock mot apartheid, är nästan praktexemplet på hur musik, mode och presentation inte kan åldras med värdighet.
   Ändå var det svensk etablissemang bland pop- och rockartister som samlades under två dagar i slutet på november 1985 på Scandinavium i Göteborg. Det var ett viktigt möte mellan artister och musiker. Vid den här tidpunkten gällde apartheid, rasåtskillnad i Sydafrika. En grotesk orättvisa mellan människor med olika hudfärg. Det låter som 1800-talet men var verklighet 1985.
   Det viktiga engagemanget hos svenska artister spred sig över alla politiska gränser. Från den forna musikrörelsen, med Mikael Wiehe i centrum, till den kommersiella musikbranschen, här representerad av Tomas Ledin längst fram. Wiehe och Ledin skrev till och med en speciell låt tillsammans till evenemanget, ”Berg är till för att flyttas”, som i ärlighetens namn inte var någon större musikalisk begivenhet.
   Men evenemanget lockade folk, utsålda hus, och efterföljande skivor sålde guld och regeringen, med Olof Palme i spetsen, skänkte fem miljoner till ANC.
   Och nu ska vi sitta och försöka påminnas 1985 års känslor och inte ens då blir det speciellt underhållande, spektakulärt engagerande eller musikaliskt unikt.
   Tidstroget bombastisk musik, ofta med två-tre trummisar och berg av syntar, och visuellt är det några vildvuxna frisyrer för många.
   Inte så musikaliskt odödligt kanske men ändå några intressanta detaljer. Per Gessle i en undanskymd roll som trubadurcoverartist i ”Love the one you’re with” och de båda forna Blues Quality-sångarna Mats Ronander och Peps Persson spelar munspel i samma låt.
   Imperiet, med Thåström, stod på topp här och levererade höjdpunkter som ”C C Cowboys” och Mikael Wiehes ”Fred”. Medan Mikael Rickfors, Eva Dahlgren, Tomas Ledin, Anne-Lie Rydé, Dan Hylander, Py Bäckman och Björn Afzelius gjorde musik som var bättre då än nu.
   Omslaget är också ett sorgligt kapitel. Så färglöst att jag för ett ögonblick tror att allt filmats i svartvitt.

/ Håkan

Eldkvarn Magnus Lindberg konsert

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 12/12 2005.

KONSERT
Eldkvarn
Magnus Lindberg
Badhuset, Örebro 10/12 2005

När två av Sveriges mest rutinerade rocknamn för en kväll ställer sig på samma scen så finns det bara ett ord som beskrivning: Nytändning. Enligt alla gällande naturlagar borde Eldkvarn och Magnus Lindberg ha den bästa delen av sina långa karriärer bakom sig men visade i lördagskväll uppseendeväckande energiska takter där inget hamnade i den förrädiska nostalgifållan.
   Det var alltså upplagt för en exklusiv favoritkväll och det blev också två inspirerade uppträdanden som, av olika skäl, aldrig blev riktigt magiska.
   Magnus Lindberg fick den inte helt avundsvärda uppgiften att inleda kvällen med ett akustiskt soloframträdande. Som alltid var han extremt närvarande. Tacksam och krävande på samma gång. Bräcklig och stark utstrålade han sin vanliga aura av att vilja ta hela världen, inklusive fanatikerna i Badhuset, i sin mjuka famn.
   Enligt Magnus var det bara de två första låtarna som var förutbestämda. Resten skedde sedan på instinkt och spontan känsla. Kanske var det därför några av de annars obligatoriska låtarna i repertoaren (”Månsken Peggie”, ”Då känns det lite lugnare” med flera) uteblev och att han bara i förbiseende nämnde ”Dom som aldrig ger upp” i mellansnacket.
   Inte mig emot för nu blev det utrymme till riktigt obskyrt material, ”3+7=11” och Ulf Lundells ”Blåklint”, och några finstämda varianter på mindre kända låtar som ”En ensamvarg” och ”Tystnaden” vid sidan av Grymlings-låtar och ofrånkomliga klassiker som ”Tårar över city”, ”Röda läppar” och ”Starkare”.
   Coverversionen av ”Walking i Memphis” kändes avslutningsvis lite blasé, speciellt som Magnus så dags fyllt kvoten av Memphis-låtar.
   Med senaste fantastiska skivan ”Atlantis” i ryggen är Eldkvarn på tå igen. Och genomförde en mer uttänkt, bättre planerad och snyggt strukturerad konsert än jag kan påminna mig att de någonsin gjort. Mer konsert än gig, så att säga.
   Från Pluras soloinledning vid pianot, den akustiska dominansen under konsertens första halva, några läckra Carla-solon på den akustiska gitarren, ännu ett soloavbrott, många bra ”Atlantis”-låtarna till den storslagna finalen med ”Kärlekens tunga”, ”Konfettiregn” och för en gångs skull ett korthugget extraset på bara tre låtar.
   På pappret en alldeles formidabel konsert. I verkligheten och i min hjärna inte fullt så fläckfri dock.
   Jag vet inte om det var den långa pausen mellan Magnus och Plura, den utlovade kvarten blev 40 minuter, som fick ned mig i ohjälpligt viloläge som gjorde att jag tyckte det började svänga först efter en trekvart.
   Det var när ”Alice” gick över till en snygg gospelavslutning, Tony Thorén skruvade upp sin mulliga bas och Plura framförde sina finaste ballader, ”Huvudet högt” och ”Tennsoldater”, som konserten lyfte sig över det medelmåttigt godkända.
   Sedan tyckte jag den annars så akustiskt perfekta lokalen lyckades misshandla Pluras sång vid ett flertal tillfällen. Som gjorde hans fina poesi rumphuggen och lämnade helheten något tilltufsad.
   Och efter drygt två timmar och 22 Eldkvarn-låtar kändes det så dags, en halvtimme efter midnatt, som hungern var en aning mättad. Speciellt som Magnus Lindberg timmen innan hade stoppat oss fulla med 15 låtar.

Eldkvarns låtar:
Miljoner mil bort
M/S Alkohol
Stockholm 05:00
Äntligen min
27
Största skvallret i stan
Ett hus på stranden
Allt som folk säger
Alice
Huvudet högt
Tennsoldater
Tag min hand
Man över bord
Hjärtat av landet
Minnenas motell
7:e våningen
Jag är det hjärta
Konfettiregn
Kärlekens tunga
Pojkar, pojkar, pojkar
Nånting måste gå sönder
Somliga går i trasiga skor

Magnus Lindbergs låtar:
Jag kan gå ända till Kina
En ensamvarg
Starkare
3+7=11
När jag ser dig
Tystnaden
Ser dig
Allt som jag kan ge dig
Jag har aldrig vart i Memphis
Blåklint
Hanna och kärleken
Jag kan se se när du brinner
Röda läppar

Extralåtar
Tårar över city
Walking in Memphis

/ Håkan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.