Blogginlägg från 2024-11-15

Shel Talmy (1937-2024)

SHEL TALMY VAR KANSKE ETT UDDA PRODUCENTNAMN i framförallt 60-talets pophistoria men skivorna han satte sitt namn under tillhörde verkligen decenniets klassiker. Han var ju inte riktigt i nivå med legendariska namn som George Martin, Phil Spector och kanske Tony Visconti men skivorna, grupperna och de många klassiska låtarna tillhör definitivt den odödliga musikhistorien.
   Om inte förr så upptäckte jag Shel Talmys namn upprepade gånger när jag under Håkans Pop-säsongen 2015/16 skrev om 60-talets bästa popmusik. Som exempelvis alla hits som The Kinks, The Who och Manfred Mann radade upp på ett imponerande sätt. På det viset kan inte låtar som ”You really got me”, ”My generation” respektive ”Just like a woman”, alla producerade av Shel Talmy, uppfattas som annat än historiska skivproduktioner i många år framöver.
   När jag under 60-talet upptäckte och beundrade musik på allvar och i realtid på Tio i Topp och andra poplistor var jag inte medveten om producentnamn och låtskrivare men njöt naturligtvis stort när jag hade pophistorien regelbundet i mina öron.
   Talmy hade sina framgångar främst i England med engelska grupper men var amerikan sedan födseln. Han började sin musikkarriär som tekniker i USA men det var först när han på vinst och förlust reste till England 1962, och via kontakter mötte Ray Davies grupp The Kinks 1963 och blev deras producent från start, som det lossnade för Shel Talmy. Kinks tredje singel ”You really got me”, kvartettens första men inte sista stora hit, öppnade dörren för både gruppen och Talmy. Kombinationen Ray Davies låtar och Shel Talmys produktion blev under åren 1964 till 1967 säkra framgångar.
   Lite senare kom The Who i Shel Talmys väg och från debuten ”I can't explain” (1965) till ”La-la-la-lies” (slutet av 1966) var den tuffa produktionen hans verk.
   I Manfred Manns fall kom Talmy in i deras 60-tals-karriär lite senare, efter Paul Jones utträde, Mike d'Abos enté och ett skivbolagsbyte. Med deras fina version av Bob Dylans ”Just like a woman” som första hit och följdes av ytterligare några hitsamarbeten.
   Shel Talmy stod bakom mycket annat på 60-talet, som exempelvis The Easybeats ”Friday on my mind”, tidiga David Bowie-singlar (under namnet Davy Jones och gruppnamnet The Manish Boys) och i sammanhanget udda namn som Roy Harper och The Pentangle.
   Och den kanske mest legendariska engelska grupp som aldrig fick ett kommersiellt genombrott, The Creation med fantastiska låtar som ”Making time” och ”Painter man” som är typiska Shel Talmy-produktioner. ”(If paradise is) Half as nice” med Amen Corner är en av mina stora favoriter.
   Tycker ni namnet Shel Talmy är obskyrt och av mindre intresse ska ni veta att han som producent, förutom redan nämnda låtar, ligger bakom låtar som ”All day and all of the night”, ”Sunny afternoon”, ”Waterloo sunset” (The Kinks), ”Death of a clown” (Dave Davies), ”My generation”, ”The kids are alright” (The Who), ”Semi-detached, suburban Mr Jones”, ”Ha! Ha! Said the clown” (Manfred Mann) och album med Nicky Hopkins, Lee Hazlewood och Tim Rose.
   Shel Talmy har under senare år fått en ny stor betydelse i mitt liv. Han har gjort otroligt genomarbetade inlägg på Facebook där han detaljerat har sammanfattat gamla minnen om grupper och artister som han har jobbat med. En källa av ständig inspiration. Bara under de senaste månaderna har han berättat minnen om Vicki Brown, Wayne Gibson, Jimi Jamison, Laurie Styvers, The Rising Sons, The Lancastrians och The Creation. Det ena inlägget mer intressant än det andra.
   Efter hans död i veckan publicerades det avslutningsvis en text på Facebook författad av honom med både en sorglig och smått komisk touch. Ett inlägg som slutade med orden: ”I look forward to meeting some of you in the future who are reading this, but don't hurry to get here. I'm not going anywhere”.
   Shel Talmy avled i onsdags 13 november 2024 efter komplikationer av en stroke.

/ Håkan

Krönika: September 1978

1978 rådde det reggaefeber i världen. Jag berättar om genrens utveckling och historia, från Etiopien till Jamaica, och ger också några exempel på grupper som är aktuella med nya skivor, Mighty Diamonds och Steel Pulse.


 
Den här krönikan publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 23/9 1978.
 
Soundet från Jamaica
NU HAR REGGAEN SITT STARKASTE FÄSTE I ENGLAND

DEN NUVARANDE REGGAEMUSIKEN har formats av tidigare musiktrender med namn som rocksteady, ska och har sina rötter i den afrikanska och västindiska folkmusiken. Ungefär samtidigt, slutet på 60-talet, ökade den svarta befolkningens stolthet (”black is pride”) och blev en viktig ingrediens i musikens utveckling. Reggaemusiken förklarade sin självständighet och blev kampmusik. Kampen för sin egen religion, för rastafarism. Glorifieringen av sitt forna hemland i Afrika.
   Anhängarna såg Etiopien som Sion och kejsaren Haile Selassie som sin ”levande gud”. Reggaemusiken tillägnar således många av sina sånger Guden, kallad Jah, och sin religion. Allt till en dynamisk och karaktäristisk rytm där basen spelar en huvudroll. Musikformen har utvecklats enorm sedan den gjorde sitt intåg i slutet på 60-talet.
   Jamaica är reggaemusikens hemland men ön är liten och den spreds snart över världen. Trots sin närhet till den nordamerikanska kontinenten är det i England den har fått sitt starkaste fotfäste. Den västindiska invandringen har naturligtvis bidragit till den populariseringen.
   Det stora engelska genombrottet kom 1969 med Desmond Dekkers ”The israelites” som följdes av populära skivor med Jimmy Cliff, Pioneers, Johnny Nash och Bob & Marcia. Johnny Nashs hit ”Stir it up” skrevs av den då, 1971, tämligen okände Bob Marley. Marley följde med Nash till Sverige och tillsammans skrev de filmmusiken till ”Vill så gärna tro” som Nash också medverkade i.
   Sedan har många så kallade vanliga artister någon gång i sin karriär influerats av det soliga och medryckande soundet från Jamaica. Men störst av alla reggaeutövare är förstås Bob Marley, Jamaicas okrönte kung som i sitt följetåg fått med sig många andra intressanta artister. Jag har lyssnat igenom några skivor med flera olika sorters reggae.
   Mighty Diamonds heter nu bara Diamonds och nya skivan ”Planet earth” (Virgin). De gjorde på förra skivan misstaget att låta rutinerade Allen Toussaint producera skivan. Hans soulkapacitet är omvittnad men reggae är en känslig bransch för endast invigda. Nya skivan är inspelad på Bahamas under saklig ledning av Kari Pitterson.
   De tre sångarna har duktiga studiomusiker bakom ryggen och mest framträdande är de myckna blåsarrangemangen som till viss del minskat den genuina reggaekänslan.
   Ijahmans ”Haile I hymn” (Island) är en högtidlig hyllning av rastafari där Iajahmans engagerade röst backas upp av musiker som Chinna Smith, Sly Dunbar och Steve Winwood. Låtarna han gör är längre än vanligtvis. Skivan innehåller bara fyra melodier som alla är djupt religiöst förankrade. Texterna är suddiga för en lekman men de fina arrangemangen gör musiken till en viktig del i framförandet.
   Engelska Steel Pulse är annorlunda. De är från Birmingham, uppvuxna i Handsworth, en stadsdel ofta benämnd som ghetto och bosättning för främst västindiska invandrare. Därför heter deras nya och första album ”Handsworth revolution” (Island) pch vänder sig i väldigt konkreta termer mot rasism.
   De medverkade nyligen vid den stora ”Rock against Rascism”-konserten i London. Deras kontroversiella ”Ku Klux Klan”-singel blev bannlyst på de flesta radiostationerna och missade därmed den stora uppmärksamheten. Den ingår nu på albumet liksom deras nya singel ”Prodigal son”.
   I juli var de i Sverige och medverkade i tv som borde gjort deras namn bekant. 25 september gör de ytterligare ett Stockholmsbesök. Det kan bara tilläggas att de är ännu bättre på skiva.
   Vill man få många sorters reggae för en billig penning bör de båda volymerna i Virgins ”Front line”-serie tillgodose de flesta smakriktningarna. Det är samlingsskivor med många kända och okända reggaeartister som Gladiators, Keith Hudson, Culture, Big Youth med flera.
   10 oktober blir det stor reggaeafton på Göta Lejon i Stockholm. I det konsertpaketet som uppträder ingår grupperna Matumbi, Burning Spear och förre Wailers-medlemmen Peter Tosh. Tosh som förresten snart debuterar på Rolling Stones eget märke med ett album. På skivan får han hjälp av både Keith Richard och Mick Jagger.

/ Håkan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.