Blogginlägg från 2021-11-05

"Voyage"

ABBA
Voyage
(Universal)

TIDSPERSPEKTIVET KRYMPER HELA TIDEN och det är ”bara” 40 år sedan ABBA gav ut ett album senast. Och det blir en världsnyhet som konkurrerar med klimatmötet i Glasgow och alla andra rubriker. En musikhändelse som får världens samlade kritikerkår att tycka till om en och samma skiva och uttrycka såväl positiva som olika åsikter. Jag ska förena mig med den massan och för första gången recensera ett ABBA-album. Under de magiska åren 1973-1981, med åtta album, hamnade recensionsskivorna på andra bord och jag fick njuta av världens bästa popmusik utan att säga min mening högt.
   Därför känns det nästan lite högtidligt att lyssna och analysera ett nytt ABBA-album, på utgivningsdagen dessutom. Med ivrig hunger och efter 40-årig abstinens lyssnar jag på skivans tio låtar som bara till 6/10-delar är helt nya och det är något smått revolutionerande jag hör i öronen. Singellåtarna och försmaken ”I still have faith in you” och ”Don't shut me down” har ju varit offentliga i drygt två månader och ”Just a notion” och ”Bumblebee” fanns ju med (om än i korta demoversioner) i ABBA-boxen ”Thank you for the music”.
   Nåväl, hela det dagsktuella nya albumet ska åtnjutas i sin helhet, 37 minuter och 9 sekunder, och bedömas som ett album. ”Voyage” blir en fin resa (ursäkta vitsen!) som soundmässigt kombinerar nostalgi, melodistark pop (”sparkling pop” på engelska), underbara sångstämmor och hypermodern musikalisk nutid i ett och samma andetag.
   Helt naturligt ekar det klassisk ABBA-pop om melodierna på ”Voyage”. Från de starka temperamentsfulla balladerna till de klatschiga popmelodierna som kan vara både folkmusikinspirerade ("When you danced with me") eller discofierad pop, 70-talet och 2021 på en och samma gång.
   Ibland går Benny Andersson och Björn Ulvaeus över gränsen till det banala och sockersöta, julvisan ”Little things” är väl ungefär lika välkammad som en gång ”Sunny girl” och ”Ode to freedom” gränsar till det sakrala, och visst ekar det bekant några gånger om både arrangemang och sångharmonier. Men annars är ”Voyage” till stora delar en fullt respektabel ABBA-comeback. Inte bara en soppa tillagad på samma gamla spik utan tillverkad med både inspiration och nymodig energi.
   Benny Anderssons melodikänsla har vi imponerats av många gånger under de senaste 40 åren i andra sammanhang och ”Voyage” lever inte på stora överraskningar. Då är det mer förvånande och rent sensationellt att ännu en gång höra 71- respektive 75-åriga Agnetha Fältskog och Anni-Frid Lyngstad med bravur återskapa de klassiska ABBA-stämmorna med både kraft och klang. ”No doubt about it” är därför min definitiva favorit på ”Voyage”. Är inte så tydligt hitmässig och jag tror att låten kan leva längre än många andra på albumet.

/ Håkan

ALL TIME BEST #68: "The tiki bar is open"

JOHN HIATT: The tiki bar is open (Sanctuary, 2001)

JOHN HIATT HAR VARIT EN GENUIN FAVORIT under många år och många årtionden men det har ändå gått lite upp och lite ned med inte alltför snäva svängar. Vägen har varit förhållandevis lång, han skivdebuterade ju redan 1974, men jag lever med uppfattningen att det har varit en övervägande positiv resa men minnet är ju som det är. Så gott som alla Hiatts skivor efter ”Bring the family” (1987) har varit av genomgående hög kvalité så det är med stor respekt jag lyssnar igenom John Hiatts bästa album, väldigt många har genom åren figurerat på mina årsbästalistor, för att i någon mån bedöma skivorna så rättvist som möjligt.
   ”Stolen moments” (1990), ”Perfectly good guitar” (1993), ”Walk on” (1995) är naturligtvis fantastiska album som har spridit den lilla missuppfattningen att Hiatts senare soloskivor, från 2000 och framåt, är lite allmänt övervärderade. När jag kollar närmare, och lyssnar än mer noggrant, kan jag nog upptäcka några svackor i Hiatts skivutgivning under de senaste 15 åren. Men starten på 2000-talet är av sedvanlig Hiatt-klass. I konkurrens med ”Crossing Muddy Waters” (2000), ”Beneath this gruff exterior” (2003) och ”Master of disaster” (2005) är det ”The tiki bar is open” som tar priset.
   Albumet är mitt spontana förstaval bland skivorna från den tidsperioden. Men jag tvingades med noggrannhet granska ”Master of disaster” närmare innan jag definitivt bestämde mig. Den skivan har ju en respektfull ädel adel av rockprofiler som bör premieras alla dagar i veckan. Vad slår egentligen Jim Dickinson i producentstolen och hans söner i North Mississippi All Stars i kompet? Men det krävs också ett förstklassigt låtmaterial för att album ska hamna på min 150-lista och ”Master of disaster” vilar lite för tryggt och traditionellt i en alltför bluesrelaterad genre för min smak.
   Jag tycker att ”The tiki bar is open” har både topparna, variationen och det där spontana och naturliga rocksoundet som är så viktigt när helhet ska bedömas och ge höga betyg.
   Det fantastiska kompet på ”The Tiki bar is open” är ju också till sin fördel när det ska jämföras mellan skivor och då har ju killarna i The Goners, som märkligt nog inte har fått sina namn på skivomslaget, extraordinära kvalitéer. Trion med Sonny Landreth, gitarr, Kenneth Blevins, trummor, och Dave Ranson, bas, hade 2003 en genuin bakgrund som Hiatt-kompmusiker.
   Redan hösten 1987 fick de tre Louisiana-musikerna det inte helt avundsvärda förtroendet att ersätta den berömda Cooder/Lowe/Keltner-konstellationen på turnén som följde upp ”Bring the family”-succén. När turnésällskapet nådde Europa och Stockholm i oktober hade jag nöjet att få uppleva en konsert där de tre musikerna med beröm godkänt var lika imponerande live som de mer kända musikerna hade varit i studion under fyra dagar i februari samma år.

INNAN HIATT-SAMARBETET VAR DE de tre musikerna redan en fast konstellation, under gruppnamnet Bayou Rhythm, som under 80-talsåren med Hiatt döptes till The Goners och blev trogna Hiatt på turné under både 1987 och 1988. Vilket också ledde till att bandet av naturliga skäl kompade Hiatt även på studioalbumet "Slow turning" (1988).
   Hiatt hade en vana att ständigt byta kompmusiker och från 1989 och framåt hade banden fantastifulla namn som The Fugitive Popes, The Hamster Of Love, The Guilty Dogs och The Nashville Queens. Men 1999 återförenades Hiatt och The Goners och turnerade stadigt tillsammans fram till och med 2005. Och jag fick ännu en chans att njuta av Hiatt och musiker på konsert i Stockholm 2002. Vilket gjorde att Landreth & Co blev det naturliga kompet på just ”The tiki bar is open” och på skivan därpå, ”Beneath This Gruff Exterior” (2003), fick bandet för första och enda gången credit på ett skivomslag med Hiatt.
   Rocksoundet på ”The tiki bar is open” är som sagt både spontant, naturligt, kompromisslöst och i några låtar nästan hänsynslöst. Ska man jämföra den fullständiga energin hos elgitarrerna som sköljer över lyssnaren och Hiatts attackerande sång måste jag gå tillbaka till 70-talet och ett album som ”Slug line” (1979), i en tid när Hiatts namn tillhörde 70-talets nya rockvåg.
   Öppningslåten på ”The tiki bar is open”, ”Everybody went low”, slår ju effektivt undan fötterna på lyssnaren i en grymt rockig låt och är kanske den mest punkinfluerade låt som John Hiatt har spelat in. Från den vänstra högtalaren mullrar det som en ren jordbävning. Albumet innehåller fler sådana exempel men är ändå som helhet ett varierat rockalbum i både tempo och sound med genomgående nakna enkla arrangemang.
   Den riktiga överraskningen som bryter ett mönster dröjer till avslutningslåten, den nästan nio minuter långa psykedeliskt inspirerade låten ”Farther stars”, som många jämför med Beatles-låten ”Tomorrow never knows”. Men lika lite som just den låten kunde påverka den genuina helheten på ”Revolver”, lika lite kan ”Farther stars” förändra min åsikt att ”The tiki bar is open” är en av John Hiatts allra bästa rockalbum.

”EVERYBODY WENT LOW”, som inleder John Hiatts ”The tiki bar is open”, är en jordbävning i musik.



/ Håkan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.