Blogginlägg från 2024-10-18

Krönika: November 1977

Hösten 1977 uppmärksammade jag det ett år gamla skivbolaget Stiff som var det största exemplet som satsade mer på singlar än album och var ett alternativ till de stora multinationella bolagen.
   Ännu så länge 1977 drevs bolaget av två skivproducenter, Dave Robinson och Jake Riviera, som knöt intressanta artister som Nick Lowe, Tyla Gang och The Damned, till sig.
   Jag hade lyssnat på en hög spännande aktuella singlar från Stiff som fick mig att skriva den här artikeln. Jag passade också på att rekommendera insomnade Ducks Deluxe som existerade innan Stiff dök upp.


 
Den här krönikan publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 29/11 1977.
 
STIFF
- nytt skivbolag som fick en pangstart!

NÅGOT AV REVOLUTION HAR SKETT på den stora skivmarknaden i år. Utbudet av skivor har märkbart ändrat sin inriktning. Visst är Fleetwood Mac, ABBA, Eagles och Stones fortfarande guldkalvar för de största skivbolagen. Den stora förändringen har däremot kommit på en lägre nivå.
   Förra året bildades många engelska band och det stora flertalet fick nobben på de etablerade bolagen. Det gjorde att de själva eller deras managers istället gjorde skivorna på egna skivbolag. Och skivorna fick allt större utrymme i engelska tidningar så EMI, CBS och Warner Brothers var inte sena att hänga på i den nya våg som växte fram under förra hösten.
   Musiken som de flesta av de nya grupperna spelade kom att kallas punkrock. Mediat var definitivt singelskivan och på den vågen är det.
   Stiff är det klart intressantaste av alla nya skivbolag. Stiff blev resultatet när två framgångsrika managers och skivproducenter, Dave Robinson och Jake Riviera, slog sina påsar ihop. I en första skivoffensiv kom bland annat Nick Lowe, Tyla Gang och Damned och bolaget fick en bra start.
   Ingen av de nio första skivorna (singlar förstås) blev någon försäljningssuccé men hos alla med någon form av rockuppfostran blev Stiff ett monument. Ett bolag där nästan alla fick chansen. Artisterna var inte bundna av några strikt hållna kontrakt. Därför lyckades Stiff bara hålla kvar två av de nio. De andra plockades upp av andra oftast större bolag.
   Distributionsproblemen har också varit stora. Först fanns skivorna bara på postorder, sedan ett kortvarigt kontrakt med Island för att nu återigen vara sig själva. Men med så pass stora artister som Elvis Costello och Ian Dury i sina led går det numera bättre.
   Stiff inriktar sig huvudsakligen på singlar. Här är några aktuella:
   ”Halfway to paradise” med Nick Lowe. Gör en otroligt fin version av den mest bana 60-talslåten. Andrasidans tvåminutersurladdning är punkrockmusikens allra bästa recept lagda på varandra.
   ”One chord wonder” med The Adverts. Punkrock av det avskräckande slaget. Energiskt, tempoladdat, uppskruvat men opersonligt.
   ”England's glory” med Max Wall. Äldre engelsk komiker på en udda singel. Men varken Ian Durys låt eller Dave Edmunds produktion kan ge den godkänt. Lössläppt ”Good old days”-stämning.
   ”Whole wide world” med Wreckless Eric. Stiffs bästa skiva! Personlig röst till ett förstklassigt och billigt komp. Underbar låt.
   ”Suffice to say” med Yackts. Utseendemässigt prydlig grupp med ett påklistrat orgelsound, jämförbart med Stranglers. Enkel melodi med ovaligt genomarbetad stämsång.
   ”Sex & drugs & rock & roll” med Ian Dury själv. Sjunger med klingande engelsk accent och skriver små enkla melodier som häftar sig fast i medvetandet. Så långt ifrån traditionell punkmusik man kan tänka sig.

DET VAR SINGLAR DET MEN DET HAR i år kommit två LP-skivor som är det mest kompletta man kan tänka sig. Båda är samlingsskivor, ”A bunch of Stiff” och ”Hits greatest Stiffs”.
   Den förstnämnda innehåller bland annat Nick Lowe, Dave Edmunds, Elvis Costello och en okrediterad Graham Parker – det är valuta det. ”The young lords” med Tyla-gänget är enorm.
   Den senare innehåller Stiffs tio första, nu helt oåtkomliga singlar. Även där är Tyla Gangs dubbel-B-.sidiga singel ”Styrofoam” lysande.
   Den gruppen är för övrigt ett band som vuxit fram ur det nu saligen insomnade Ducks Deluxe. Deras minne borde bevaras bättre. Ingen av deras två två LP-skivor finns tillgängliga. Hörde deras fyra år gamla debut-LP häromdagen och upplevelsen var förkrossande. Tala om att vara före sin tid! Martin Belmont, nu i Rumour, Nick Garvey, nu i Motors, och Sean Tyla var den gruppens formidabla förtrupper.
   Men Stiff lever vidare utan Tyla Gang som snart LP-debuterar på amerikanska Beserkley. För några veckor sedan lämnade Riviera över allt till Robinson. Som manager för både Costello och Lowe är det också oklart om de också lämnar. Så just nu, när Elvis Costellos fantastiska singel ”Watching the detectives” klättrar på Englandslistan, är Stiff ute i ännu ett blåsväder.

/ Håkan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.