Blogginlägg från 2023-10-30

Best of 1973/74: #30. "Living in the material world"

GEORGE HARRISON: Living in the material world (Apple, 1973)

EFTER MASTODONTVERKET ”ALL THINGS MUST PASS” är ”Living in the material world” mitt 70-talsfavoritalbum med George Harrison. Konkurrensen är inte så knivskarp, albumen efter 1973 är bara delvis intressanta (han blev desto bättre på 80-talet...), men när Harrison hösten 1972 påbörjade inspelningen av sitt officiellt andra soloalbum var han en man, ex-beatle och artist i ropet.
   George hade ett år innan organiserat ”Concert for Bangla Desh”-arrangemanget i Madison Square Garden, trippelalbumet släpptes runt årsskiftet 1971/72 och filmen fick biopremiär sommaren 1972 så hans solokarriär var i full blom. I oktober gick George in i studion, den här gången utan sällskap med Phil Spector, med en mindre mängd musikerkompisar och började inspelningen av ett album som då hade arbetstiteln ”The light that has lighted the world”, efter en låttitel, och var planerad för utgivning i januari 1973.
   Inspelningarna drog dock ut på tiden och albumet, som till slut fick titeln ”Living in the material world”, släpptes i slutet på juni 1973.
   Jag minns att jag vid den här tidpunkten fick tag i ett tidigt amerikanskt ex, albumet hade i USA släppts i slutet på maj, och kunde recensera skivan i Nerikes Allehanda 14 juni där jag konstaterade att ”George överträffar John och Paul i det mesta” för att citera mig själv.
   Det kompande gänget runt George var huvudsakligen en liten skara kända stjärnkmusiker: Klaus Voormann, bas, Jim Keltner, trummor, Gary Wright, orgel, och Nicky Hopkins, piano, med några få sporadiska inhopp av Ringo Starr, trummor, Jim Gordon, trummor, och Jim Horn, saxofon. Det gjorde att soundet på det här albumet blev så mycket mer jordnära och luftigare än på ”All things must poass” och ljudbilden gav lite större utrymme för Nicky Hopkins pianoklanger.
   Nicky Hopkins, som förresten spelade in sitt soloalbum (”The tin man was a dreamer”) samtidigt som George, var för övrigt en fantastisk studiomusiker som på 60-talet spelade på skivor med både The Beatles, The Rolling Stones, The Kinks, The Who och Jeff Beck. Han spelade inte bara på Harrisons skivor utan också på John Lennons ”Imagine”, Ringo Starrs ”Ringo” och Paul McCartneys ”Flowers in the dirt”.
   Efter ”All things must pass” och ”Concert for Bangla Desh” firade George Harrison så stora kommersiella framgångar att vi nog har glömt allt. Både singeln ”Give me love (give me peace on earth)” och albumet ”Living in the material world” toppade USA-listorna och kom väldigt högt i England.
   Men albumet innehåller inte bara hitmässiga tongångar utan är en blandning av mer lågmälda och emotionella låtar med stundtals religiösa undertoner (”The light that has lighted the world”, ”Who can see it”, ”The day the world gets 'round” och ”That is all”). Även några singelpotentiella hits som titellåten, ”Don't let me wait too long” och ”Try some buy some” plus den bluesdoftande ”Sue me, sue you blues”.
   Samtliga låtar på albumet är George Harrison-original men ett par fanns redan utgivna innan med andra artister och var inte helt nyskrivna när George gick in i studion. Redan 1971 spelade Ronnie Spector in ”Try some, buy some” som gavs ut på en Harrison/Spector-producerad Apple-singel. Och ”Sue me, sue you blues”, som textmässigt handlar om uppbrottet i Beatles med alla advokater, hade George en gång skänkt till den amerikanske gitarristen Jesse Ed Davis som gav ut den på albumet ”Ululu” (1972).
   Jag misstänker att George återanvänt delar av ”Try some buy some”-inspelningen till sitt eget album.
   Apropå studion så sägs det på Harrisons albumomslag vara inspelat i Apple-studion på Saville Row i centrala London men Klaus Voormann, som medverkar på samtliga spår, hävdar med bestämdhet att det också spelades in hemma hos George i Friar Park i Henley-On-Thames.
   Nåväl, hur det än är med den saken lyckades George spela in och ge ut ett album som både låtmässigt, musikaliskt och kommersiellt blev en succé.

/ Håkan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.