Blogginlägg från 2025-01-31

Krönika: April 1980

Den nya uppmärksamheten kring nya skaband som Madness, Specials och Selecter fick mig att skriva om musikformen och dess historia. Alla banden var aktuella med nya album.
   I april 1980 beskrev jag ska-vågen som en modefluga men den kom nog för att stanna.


 
Den här krönikan publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 26/4 1980.

SKA-VÅGEN BLIR ÅRETS MODEFLUGA

MELLAN 1960 OCH 1967 EXISTERADE ETT SKIVMÄRKE, Bluebeat, i England som främst riktade sig till västindiska immigranter och skivorna som ofta var inspelade på Jamaica fann sig tillrätta inte bara bland den färgade befolkningen. Det fanns också en påtaglig marknad bland den vita engelska ungdomen och den aviga musikformen, med sina nya rytmer och originella arrangemang, kom att kallas bluebeat (efter skivbolaget), rocksteady eller ska.
   Samma musikform som ligger i botten på den nya engelska vågen med kommersiellt framgångsrika skagrupper som Madness, Specials, Selecter och flera andra band som befinner sig strax bakom.
   Skamusiken på den tiden, kring 1963-64 då intresset var som bäst, inspirerades i sin tur av andra musiksorter. 50-talets doo-wop, calypso, gospelmusik med mera. Två stora namn var Laurel Aitken och Prince Buster som många av de nya engelska grupperna nu refererar till. Madness till exempel gör en Prince Buster-hyllning, ”The prince”, på sitt debutalbum.
   1964 hade Millie Small, den lilla sångerskan, en stor skahit med ”My boy lollipop” som placerade sig högt på listorna i både England, USA och Tio i topp i Sverige. Samma låt finns faktiskt med på Selecters charmanta debutalbum i en omarbetad version, ”My collie (not a dog)”.
   Många av de grupper och artister som stora i början pav 60-talet försvann snart och nya namn började dyka upp i slutet av 60-talet. Namn som Desmond Dekker, Harry J All Stars, Pioneers och Max Romeo. Fick stora engelska hits med låtar som ”The israelites”, ”The liquidator” och ”Wet dream”.
   Skamusiken har alltid haft sin förankring bland de färgade så det är ingen tillfällighet att många av de nya engelska grupperna innehåller färgade musiker och sångare. Ofta består grupperna av både färgade och vita. Den blandningen gav upphov till skivbolaget 2-Tone, de hittills mest framgångsrika bolaget i genren.
   2-Tone styrs av Specials och Selecter tillsammans och har haft en otrolig och oändlig rad av hits sedan de startade ge ut skivor i höstas. Förutom de två nämnda grupperna har det också blivit hits med Madness och The Beat, två grupper som skivdebuterade på 2-Tone men senare sökte sig till andra bolag, och just nu åtnjuter Bodysnatchers, ett tjejband på sju, en singelhit i England med ”Let's do rocksteady”.
   Av de stora skabanden var det Madness som albumdebuterade först med ”One step beyond” (Stiff). Tillsammans med de två rutinerade skivproducenterna Clive Langer och Alan Winstanley har de åstadkommit ett fräscht och modernt sound som inte har så mycket gemensamt med den traditionella skamusiken och de andra grupperna i den pågående vågen.
   De är ett lössläppt band som uppbär sitt namn till hundra procent. Tvekar inte att skoja sig genom som kommit med oemotståndliga ”My girl” och ”Night boat to Cairo”. I början av juni, om allt går enligt planerna, ämnar gruppen komma och lätta upp stämningen i Stockholm.

SPECIALS FICK FIN REKLAM inför sin albumdebut (Chrysalis). De hade med sitt sound lämnat så oerhörda intryck på Elvis Costello att han erbjöd sig att producera skivan som förutom deras hits ”Gangsters”, ”Too much too young” och ”A message to Rudy” också innehåller flera slagkraftiga låtar. Framtiden ser ljus ut.
   Över alla andra skainspirerade grupper höjer sig The Selecter. De har nämligen Neol Davies och Pauline Black. Gitarristen och kompositören respektive sångerskan som betyder så mycket för Selecters musik och gör den så outstanding för närvarande.
   Deras några månader gamla albumdebuten ”Too much pressure” (Chrysalis) är den jämnaste och bästa albumet i genren till dags dato. Innehåller två av de tre (”On my radio” är tyvärr inte med) singelhits gruppen har haft, alla skrivna av Neol Davies. Men skivan innehåller så mycket mer.
   Här finns ytterligare några fina Davies-låtar, traditionella låtar nyarrangerade med suverän sång av Pauline Black och ett tätt dansvänligt sound.
   Deras scenshow är också en upplevelse där deras intensiva ska/reggae-rytmer effektivt smittar av sig bland publiken vars dansande aldrig vill sluta. Pauline är något av en kvinnlig Mick Jagger som fängslar och roar.
   The Beat har ännu inte gjort något album men är just nu omåttligt populära med sin ”Hands off... she's mine”-singel. Birmingham-gruppen slog igenom redan på sin förra singel, ska-inspirerade versionen av Motown-låten ”Tears of a clown”, då på 2-Tone.
   Skavågen har mycket gemensamt med punkvågen för några år sedan. De stora skivbolagskoncernerna hade inledningsvis svalt intresse för musikformen och det är först nu som som det blivit en hetsig dragkamp om de nya grupperna. Och det finns en uppsjö av kommande grupper som aspirerar på de stora framgångarna, Bad Manners, Gangsters, Akrylyks med flera.
   UB40 är en annan grupp från Birmingham, som ju har en hög procent invandrare. Deras egenfinansierade debutsingel ”King” är inspelad i Bob Lambs (före detta Steve Gibbons-trummisens) våning.
   Efter det nyvaknade intresset för skamusik och jakten efter dess rötter har det kommit en mängd olika samlingsskivor i ämnet de senaste månaderna. ”More intensified” (Island) är bara en i raden av liknande produkter med originalmaterial från åren 1963-67. Mycket primitivt inspelade i Kingston på Jamaica men de säregna dansrytmerna missar sällan sitt mål.
   Nu är skamusiken också ett mode precis som punkrörelsen för ett par år sedan. I London kryllar det av modemedvetna och/eller musikintresserade ungdomar i de nya modefärgerna svart och vitt, smalbrättad hatt och övrig klädsel i enbart de aktuella färgerna.
   Ska-, rocksteady- eller bluebeat-vågen kan bli 1980 år stora modefluga. Det har vi svart på vitt på.

/ Håkan

Kjell J 31/01: Texten är förstås skriven 1980, Men ursäkta gnället och/eller pekpinnen, Ro...

Jarmo Tapani Anttila 31/01: Lustigt, har precis läst färdigt boken Too Much Too Young, The 2 Tone records ...

Anne-Lie Dahl Parkegren 16/01: Hej! Jag, en tjejkompis och lilla syrran var på hans konsert. Tror vi satt på...

Peter Jönsson 1/01: Hej Håkan, Bra och nykter recension av Indoor Safari. (Tror emellertid att Nic...

Per Magnusson 29/12: Hej, ang svenska The Howlers inspelning av "Susie Q", som var b-sida på deras e...

Torsten Ståhlberg 29/12: Ang. SAM & DAVE/PERCY SLEDGE/ARTHUR CONLEY/TENDERS: Idrottshuset 25/10 1967. P...

Jan Boholm 13/12: Den här plattan gjorde mig glad, varm och trygg! Har gillat hans lågmälda pla...

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.